Den 25 januari 2022 var dagen då Trollet och jag skildes åt. Det var en dag av solsken och fågelkvitter. Jag hade klätt på honom hans täckjacka och tänkte att vi skulle gå en kort skogspromenad. Några dagar tidigare hade vi gått samma lilla runda på kvällen under en starkt lysande fullmåne, och då hade han skuttat fram längs stigen med lätta och raska steg.
Men denna förmiddag ville Trollet inte gå ut. Det var helt tydligt, han stretade emot och såg på mig med en bekymrad min. Han kissade snabbt och drog sedan bestämt mot huset för att gå tillbaka in. Det blev ingen promenad.
Första gången jag såg Trollet var på en bild i en Blocket-annons. Han såg synnerligen eländig ut, undernärd och med bitsår i ansiktet. Jag hade tittat på massor av whippetbilder och drömde om en glänsande, atletisk hanhund, gärna symmetriskt tecknad. Trollet var så långt ifrån denna idealbild man kunde komma, men något inom mig sa mig att jag helt enkelt bara måste ge den här lille stackaren en chans.
När vi möttes blev det kärlek vid första ögonkastet. Trollet var en sprudlande glad och livlig unghund som slog kullerbyttor och krumbuktade sig och fullkomligt kastade sig i famnen på mig och mitt ex. Han var i desperat behov av ett nytt hem, då den mycket större och kraftigare hund han bodde tillsammans med inte längre accepterade honom.
En vecka senare, den 9 maj 2009, samma dag som Trollet fyllde ett år, flyttade han in hos oss och startade sitt nya liv.
Rädslan för andra hundar satt djupt rotad i Trollet efter de utfall och attacker han utsatts för av den andra hunden under sitt första levnadsår. I början fick han panik och var helt okontaktbar så fort det fanns en annan hund inom synhåll. Vi tränade på med stort tålamod och med tiden blev det bättre. Tråkigt nog råkade Trollet ut för flera otäcka händelser med aggressiva lösspringande hundar under årens lopp. Flera gånger raserades allt vi byggt upp och hans rädsla kom tillbaka. Trots många jobbiga upplevelser lyckades han skaffa sig några hundkompisar.
Lilla söta whippettjejen Fideli blev Trollets stora kärlek. Även hon kom till oss som en omplaceringshund, tio månader gammal, när Trollet var tre år. Första gången de sprang fritt tillsammans trampade Trollet snett och slet av korsbandet i ena knät. Det blev operation och rehabilitering, och inget springande alls under en tid, fast allt han längtade efter var att få springa med Fideli. Benet läkte i alla fall och sedan följde en lycklig tid som jag inte kan beskriva som något annat än en kärlekssaga. Trollet och Fideli gjorde allt tillsammans, de rusade fram i vindens hastighet, lekte, busade och sov tätt ihop.
Sagan fick ett sorgligt slut då Fideli en dag helt oprovocerat blev attackerad av en större hund som försökte slita henne i stycken. Trollet stod bredvid och såg hjälplöst på. Fideli överlevde, men relationen mellan mina hundar blev sig aldrig mera lik efter den chockartade upplevelsen. Efter ett år av kämpande utan att lyckas komma tillrätta med problemen, valde jag till sist att omplacera Fideli.
Under några år tränade Trollet och jag mycket lydnad, rallylydnad, freestyle, agility och spår. Det var en upplevelse utöver det vanliga att träna med honom, motivationen var på topp och han gjorde vad som helst för sina favoritbelöningar: tennisbollar och pipande kattleksaker. Vi tävlade i lydnad och rallylydnad och vissa gånger gick det väldigt bra, speciellt i rallylydnaden. Efter några tävlingar hade Trollet erövrat titlarna RLDN och RLDF.
Trollet och jag begav oss ofta ut i naturen på långa vandringar, skogsutflykter och äventyr av olika slag, ibland tillsammans med andra, men ofta bara vi två. Detta var något vi fortsatte med ända in i det sista, och därför blev det så tydligt för mig att Trollet inte mådde bra när han inte längre ville följa med ut på promenad.
Trollet var en genomsnäll och mycket kärleksfull hund. Han älskade människor och andra djur. Några som kom att betyda väldigt mycket för honom under de sista åren, var vännerna och familjemedlemmarna han levde tillsammans med: katterna Bella, Vilde och Valdemar, och kaninerna Aslan och Mymlan. Han tyckte också mycket om barn, och uppskattade både att busa och att bäddas ner bland mjuka kuddar och filtar.
Eftersom Trollet var rädd för att åka till veterinären, kändes tanken på att han skulle behöva åka dit och vara orolig under sina sista minuter alltför svår. Lyckligtvis gick det att ordna så att han fick somna in lugnt och stilla i sin korg hemma i köket. Mitt i sorgen och saknaden är jag glad över att jag kunde ge honom detta, och att jag klarade av att befria honom från smärta och lidande innan det hann gå alldeles för långt. Jag satt hos honom hela tiden och klappade honom och pratade tills han inte längre kunde känna eller höra något. Det är bland det svåraste jag har varit med om, men jag känner mig ändå övertygad om att det gick så bra som det kunde gå. Kanske har jag till och med blivit lite mindre rädd för döden efter att ha sett hur stillsamt Trollet tassade över till andra sidan, utan att behöva känna någon smärta eller rädsla.
Jag kommer aldrig att glömma den spinkiga lilla ettåringen Trollet som kom farande som en virvelvind och fyllde mitt liv med så mycket glädje och mitt hjärta med en sådan obeskrivlig kärlek. Inte heller glömmer jag den åldrade Trollet som envisades med att kravla sig upp i sängen varje natt för att kunna sova tätt intill mig under täcket. Jag ska hedra hans minne genom att tänka på honom varje gång jag går i skogen, och genom att ta väl hand om hans älskade katter och kaniner.
Trollet
20080509 – 20220125
Oändligt älskad och saknad
Nina Thomasdotter, författare & konstnär 