roman – Nina Thomasdotter, författare & konstnär

Lästips: Förlåten

Agnes Lidbecks Förlåten (2018) är en roman som inte riktigt når fram till mig. Konkurrens och rivalitet, avundsjuka och svartsjuka, outtalat missnöje och krav på att man ska vara på ett visst sätt är i och för sig intressanta teman, men lyckligtvis ingenting som jag lider nämnvärt av. Kanske är det därför jag har svårt att känna igen mig i karaktärerna.

Relationen mellan systrarna Maria och Ellen präglas av underliggande konflikter. Båda har sina speciella karaktärsdrag och egenheter, sympatiska och mindre sympatiska, vilket gör det svårt för läsaren att välja vem man ska identifiera sig med. Mycket av handlingen utspelar sig på den ö där systrarna tillbringat sina somrar under uppväxten. Efter pappans bortgång har det nu blivit dags att röja upp i huset, som ska ut till försäljning – eller inte? Situationen är som gjord för någon slags uppgörelse, men den stora dramatiken uteblir. Istället blir det många kvällsdopp, mycket vindrickande, sovande i hängmattor, glassätande och blåbärsplockande. Mitt i allt det vardagliga flyter olycksbådande minnen omkring, minnen av en bror som var psykiskt sjuk och begick självmord för längesen.

Då och då infinner sig en närmast meditativ känsla. Lidbecks språk är okomplicerat och direkt: ”Ellen blundar och dyker. Ellen rör botten med handen. Hon klyver ytan underifrån och andas in igen. Ellen flyter på rygg.” (s. 183). Mer behövs inte för att locka fram känslan av svalt vatten mot solbränd hud, upplevelsen av lättnad och frihet.

Halvvägs in i boken känner jag mig nästan lite irriterad på alla vardagshändelser och att det händer för lite. Allt det där som ligger och lurar under ytan skapar dock en spänning som gör boken svår att lägga ifrån sig. Jag hoppas i det längsta på en riktigt omtumlande vändpunkt, kanske ett okontrollerat känsloutbrott som ska vända upp och ner på allt och slutligen leda till förståelse och försoning.

Förlåten av Agnes Lidbeck, 2018, Norstedts.

Lästips: Vera

Det var längesen jag blev helt uppslukad av en bok direkt från första sidan, men när jag började läsa Vera av Anne Swärd (2017) på jobbet blev jag så fast att jag blev tvungen att ta med den hem och läsa klart den i ett sträck.

Swärd är en mästare på miljöer och stämningar. Jag älskar hennes språk, växlingarna mellan dåtid och nutid, hur mystiken tätnar och saker och ting ter sig alltmer obegripliga i takt med att man får veta mer, även långt in i berättelsen – ett mycket effektfullt sätt att bygga upp spänning.

Vera utspelar sig 1945 i den stelaste svenska överklassmiljö, med tillbakablickar mot ett helt annat slags liv. Ett litet utdrag ur boken, utan att avslöja handlingen: ”En stillsam skugga är jag. Diskreta rörelser, mycket små tuggor, lågmält klirr med silverbesticken. Eftersom jag inte har någon aning om vad som förväntas av mig försöker jag märkas så lite som möjligt. På ytan lugn, men inuti skriker en apa på gränsen till vansinne”. (s. 97). Jag tycker mycket om dessa liknelser med djur. Ett annat exempel: ”Nätterna blir min tid. Jag förvandlas till ett nattdjur, mellan sömn och vaka, djur och människa. […] Tankarnas malström. Hala svarta fiskkroppar som glider runt i mig dag och natt.” (s. 88). Insprängda i texten fungerar dessa små utspel som glimmande guldkorn, de lyfter berättelsen och tillför en drömlik dimension.

I min läsning är jag numera nästan mer medveten om språket än om handlingen. Swärds språk är utsökt vackert och stundtals poetiskt: ”Sömnen sväller. Stjärnbilderna vrider sig. Det stora gistna trähuset ligger som en gigantisk snäcka, en boning av ljus och vind blottad för havets krafter. Hör vinden ända in i sömnen.” (s. 300). Språket passar perfekt till innehållet, och samverkan mellan språk och intrig är vad som skapar magin.

Tyvärr höll inte slutet riktigt samma kvalitet som resten av boken. Har lite svårt att sätta fingret på exakt vad det var som störde mig, men hade nog helt enkelt förväntat mig något mer spektakulärt, något i samma storslagna stil som det övriga. Jag antar att det är en vanlig fallgrop, detta att slutet känns en aning för hastigt. När en roman närmar sig upplösningen blir författaren kanske alltför ivrig. För mig blir det en påminnelse om hur viktigt det är att hela berättelsen får samma omsorgsfulla genomarbetning från början till slut. Avslutningen ska vara kronan på (mäster)verket.

Lästips: Så nära barfota

Feelgood är ingen genre jag vanligtvis läser, men jag blev glatt överraskad av Marie Hedegårds Så nära barfota (2016). Redan från start upplevde jag en lätthet och ett flyt i berättelsen som gjorde att jag ville läsa vidare, och mot slutet kunde jag inte lägga ifrån mig boken utan var tvungen att sträckläsa det sista för att få reda på hur det skulle gå.

Huvudpersonen Ellen är en kvinna med utflugna barn och ett långt äktenskap bakom sig. Hon bär på en hel del bitterhet – inte minst gentemot väninnan Lana, som vågat ta steget att skilja sig och numera lever i Ghana tillsammans med sin nya kärlek Kodjo. Inom feelgood-genren finns ofta en underliggande intention att skapa igenkänning hos läsaren, och som vanligt när det gäller feelgood känner jag inte igen mig ett dugg i huvudpersonen. Det hindrar dock inte att det är roligt att följa Ellens utveckling, och jag blir glad när hon äntligen vågar säga vad hon tycker och sakta men säkert hittar sig själv.

Så nära barfota är Hedegårds debutroman och uppföljaren Dit vägen bär kom ut 2019. Något som tillförde läsupplevelsen ytterligare en dimension, är att jag känner igen mycket av Hedegårds språk och driv. Vi ingår nämligen i samma grupp på kursen Kreativt skrivande II, så vi läser varandras pågående projekt och ger varandra respons på texterna. Därför har jag redan fått ta del av hennes nästa roman som är under uppbyggnad, och ser verkligen fram emot att läsa den färdiga boken.

Så nära barfota av Marie Hedegård, 2016, Lindelöws förlag.

Lästips: Som pesten

Ibland är det roligt att läsa en riktig tegelstensroman. Utan tvekan ligger det en särskild sorts tillfredsställelse i att påbörja en bok som man vet kommer att ta lång tid, en historia att verkligen djupdyka i. En sådan bok är Som pesten av Hanne-Vibeke Holst (2017). Den bokcirkel jag är med i enades om att läsa den, och min första tanke var att det skulle bli ett intressant tankeexperiment att läsa 850 sidor om en förödande influensapandemi just när coronakrisen rasar som värst.

Under läsningen har det funnits tillfällen då det känts en aning surrealistiskt att så fort jag lagt ifrån mig romanen bli översköljd av nyhetsrapporteringar om hur Covid-19 obevekligt drar fram över världen och flåsar oss alla i nacken. Däremot har jag inte känt att det har blivit för mycket – det är trots allt skillnad på fiktion och verklighet, även om Som pesten på många plan är väldigt realistisk. Det finns mycket som påminner om det drama som just nu utspelar sig mitt ibland oss, och en skrämmande tanke är hur det skulle kunna gå om vi drabbas av en ny, ännu värre pandemi med större dödlighet – som H7N9 i Som pesten.

Som pesten har med sina skickligt gestaltade karaktärer och många parallella intriger egentligen det mesta man kan önska, men griper ändå inte riktigt tag i mig fullt ut. En ganska bra bok men inte fantastisk.