En dikt blir bättre

Nu ska jag göra ett försök att förklara hur jag lär mig att skriva bättre med hjälp av respons från andra. På kurserna Kreativt skrivande I och II fick vi lämna in delar av våra litterära projekt i omgångar för att sedan få respons på texten av både handledare och kurskamrater. Sommarkursen Att läsa och skriva poesi är uppbyggd på ett liknande sätt. Mot slutet av kursen skriver man en egen diktsvit, vilken man också får respons på.

Här är en av de dikter jag redan lämnat in i samband med en gestaltande övning:

Falnad fobi


Jag har blivit så van vid krypen, 
de ständigt närvarande 
                spindlarna 
    skalbaggarna
          larverna 
att jag inte längre orkar bli 
skräckslagen. 
      Avtrubbad 
sopar jag upp dem från golvet, 
borstar bort dem från lakanet.
Sedan sover jag tungt, utan 
att vakna medan de sakta 
och systematiskt spinner 
sina nät 
      kring min kropp.

Responsen från läraren var övervägande positiv. Han tyckte att det var en otäck text, som en mardröm, men snyggt utfört. Det glädjer mig förstås, för jag vill ju väcka någon slags känsla hos läsaren. Vidare tyckte han att krypen som spinner nät kring jaget skapar en fruktansvärd bild av att bli alltmer instängd. Det glädjer mig ännu mer. Syftet med övningen var att skapa bilder och hans reaktion säger mig att jag lyckats. Även placeringen av orden tyckte läraren var effektiv, ”som om jaget inte riktigt kan få fatt på småkrypen, att de nästlar sig in överallt”. Det var också min tanke med att placera orden ”spindlarna”, ”skalbaggarna” och ”larverna” utspridda i texten – jag ville förstärka bilden av att krypen befinner sig överallt i ett slags myller.

Så till de hårfina detaljerna. Många gånger är det väldigt små saker som utgör skillnaden mellan en bra dikt och en medelmåttig. Läraren tyckte att de första raderna ”inväntar läsaren kanske en sekund för mycket”. Jag förstår vad han menar och tar det till mig. Mina dikter blir nästan alltid bättre efter att jag har kortat ner dem och strukit några ord eller meningar. Följaktligen skrev jag om dikten, och den nya versionen ser ut såhär:

Falnad fobi


Jag har blivit så van vid 
                  spindlarna 
      skalbaggarna
            larverna 
att jag inte längre orkar bli 
skräckslagen. 
      Avtrubbad 
sopar jag upp dem från golvet, 
borstar bort dem från lakanet.
Sedan sover jag tungt, utan 
att vakna, medan de sakta 
och systematiskt spinner 
sina nät 
      kring min kropp.

Skillnaden kan tyckas obetydlig, men det är den inte. Ordet ”krypen” behövs inte, inte heller att de är ”ständigt närvarande”. Det framgår ändå. Ett av mina vanligaste problem är att jag tenderar att skriva en aning för mycket och bli övertydlig. Liksom många gånger tidigare visade det sig att en utomstående blick genast såg vad som inte riktigt fungerade, och jag fick möjlighet att hitta en annan lösning. Dikten blev bättre.

Min arbetsprocess

När jag skriver dikter kommer de ofta till mig några rader i taget. Efter att jag har skrivit ner ett första utkast brukar jag möblera om bland orden, byta ut och korta ner tills jag tycker att det känns bra. Den bästa versionen framträder vanligtvis inte förrän jag har låtit texten vila ett tag. När jag så återvänder, hittar jag ofta en variant som jag slutligen behåller. 

De teman jag återkommer till kretsar kring djur och natur, samt relationer mellan djur, mellan människor, och mellan människor och djur, med en existentiell underton. Dikterna blir ofta tvetydiga. Dels kan man tolka dem bokstavligt, vilket inte är fel då de för det mesta bygger på verkliga händelser. Man kan också tolka dem metaforiskt, ett tolkningssätt som öppnar upp för en annan sorts verklighet, en dunklare, mer suggestiv. Jag skriver nästan uteslutande fri vers. 

Under arbetet med min diktsamling har jag föreställt mig dikterna som någorlunda lättsamma, ljusa och genomsyrade av glädje och hopp. Av någon anledning har jag upptäckt att mina dikter numera istället blir sorgliga och mörka. Jag vet inte riktigt vad det beror på och är själv lite förvånad, speciellt med tanke på att jag mår väldigt bra och det mesta i livet fungerar som det ska. Kanske är det någon sorts undertryckt själsmörker som sipprar igenom och tynger ner texterna.

Hur som helst så låter jag det bli ganska mycket som det vill. Jag har hamnat i ett läge där det känns som att skrivandet lever sitt eget liv och det enda jag behöver göra är att lyssna och skriva ner. I och för sig en härlig känsla. 

Lästips: Salamandersol

Det är roligt att läsa diktsamlingar, för de kan vara så oerhört olika i uttryck och utförande. Pia Tafdrups Salamandersol (2012, 2013) har den lite ovanliga strukturen att var och en av de sextio dikterna representerar ett av författarens levnadsår fram till 2011. På så vis får läsaren följa ett människoöde från barndomen, genom ungdomsåren och vuxenlivet, för att slutligen ledas in i en tid av begynnande åldrande.

Tanken att försöka fånga ett helt år av sitt liv i en dikt på en sida fascinerar. Vad är viktigast, mest talande? Vilka upplevelser måste till varje pris få komma med? Upplägget ger upphov till nya idéer. En diktsamling skulle kunna bestå av en dikt för varje vecka under ett år. Det blir femtiotvå stycken. Hur skulle det vara att göra en målning för varje vecka under ett år, eller åtminstone en för varje månad? Kanske en bok bestående av femtiotvå dikter och tolv målningar, ett år fångat i text och bild? Möjligheterna är oändliga. 

Dikterna i Salamandersol är både innehållsrika och specifika. Tafdrups språk är livligt och målande, och innehållet rymmer såväl vardaglighet som glimtar av mystik. Inte helt oväntat fastnar jag för ”Uppbrott” (s. 57), en dikt där djur pilar längs stammarna och fåglar störtdyker. Just dessa betraktelser av naturen i kombination med händelser och känslor hämtade ur ett människoliv, är något jag själv gärna använder mig av när jag skriver poesi.

UPPBROTT


Under nedfallna blad söker små djur
  efter stjärnor,
framsipprande väsen i ett multnande vinterförråd
när jag gräver djupare.
Ett ögonblicks intet
               innan stormträd svajar. 
Skogen luktar fukt och förruttnelse,
en okänd grav myllrar
              av hemlöst liv.
Solen strilar ned längs stammar,
insekter knastrar under murken bark,
  vacklar berusade ut på en gren.
Förändringars virvelstorm,
inte annorlunda än en vänkrets drabbad
av en tyfons kraft:
skilsmässor, sjukdom, plötslig död.
Ett samhälle går under, ett annat reser sig,
ny luft strömmar sval och klar. Andas. Överleva.
Djur pilar upp längs stammar,
försvinner in i en krona där fåglar
då och då kortsluter med sång
                         eller störtdyker.
Droppar av drömt ljus mellan kvistar
eller fläckvis blindhet
som efter ett stjärnfall på himlens valv
innan det oundvikliga uppbrottet 
                      äger rum.


Pia Tafdrup
Salamandersol av Pia Tafdrup, 2013, Ellerströms förlag.

Lästips: Chow chow

Kanske finns det vissa likheter mellan mitt sätt att skriva och Anna Hallbergs diktsamling Chow chow (2017). Läsningen gav mig i alla fall en hel del associationer. Bara en sådan sak som titeln, Chow chow, slungar mig raka vägen tillbaka till barndomen med hundarna. Jag växte upp tillsammans med två chow chow, Olivia och Lih-ten, och minns dessa tjockpälsade nallebjörnar med stor ömhet och kärlek.

Många av dikterna saknar titel. På sidan 79 hittar jag den här:

ett syskonhjärta
i basen, trummorna och slingorna

vi breder ut ryggraderna
vi blir lika

två gråbruna plattfiskar
på den dammiga parketten

rakt under högtalarna

Det blir så tydligt att varje ord måste vara rätt, och även placeras rätt. Ändra på ett ord, så förändras hela innebörden, dynamiken och rytmen. Det är underbart när allt blir rätt.

På vissa sidor har Hallberg spottat ur sig ord i ett till synes slumpmässigt kaos. Några av dessa ord etsade sig fast i mig och har dykt upp i mina nyskrivna texter mer eller mindre omedvetet. Det mest påtagliga exemplet är det vackra ordet skimmel, det vill säga en häst i färgen skimmel. Jag kan nästan inte få nog av ordet skimmel.

Chow Chow av Anna Hallberg, 2017, Albert Bonniers förlag.