Det är en förunderlig tid. Åtta duniga blåmesungar kikar fram ur hålan i plommonträdet, den stolta råbocken vadar genom ett rofyllt hav av utblommade maskrosor utanför mitt fönster, och jag har erhållit en kandidatexamen i Kreativt skrivande.
Tredje året av Linnéuniversitetets skrivarutbildning på distans är till ända. Mitt konstnärliga examensarbete belönades med det högsta betyget, ”ett solklart VG”, vilket gjorde mig mycket glad och uppfylld av en oemotståndlig lust att arbeta vidare med mitt romanprojekt. Förhoppningsvis väntar ett fjärde år till hösten, det näst sista innan jag ska stå på helt egna ben som författare.
Jag firar inte med pompa och ståt. Jag firar i stillhet, genom att ta med mig min hund ut i den ljumma junikvällen. Medan fågelungarna sover tryggt i sitt bo promenerar vi genom tystnaden och skymningen, för att likt den väna råbocken låta oss omslutas av halvmörkret och dimman som kommer smygande mellan trädstammarna och långsamt sänker sig över de doftande ängarna.
Ibland hamnar jag i något som skulle kunna beskrivas som De Många Motgångarnas Tid. Det är när saker och ting börjar gå på tok, stort som smått, det ena efter det andra. Innan jag hunnit reda ut ett problem dyker nästa upp, och så fortsätter det under en längre tid tills jag börjar tro att bekymren aldrig ska ta slut.
Några exempel på tråkigheter som påverkar mig just nu:
byråkratiska problem med min anställning, vilka ligger helt utom min kontroll men som innebär att min ekonomi är ytterst osäker under resten av året
plötsligt är jag tvungen att söka nytt jobb, akut, något jag egentligen inte har tid med och som visat sig vara svårare än väntat då det för tillfället är större konkurrens om jobben än vanligt
oron över framtiden stör min sömn och jag vaknar ofta mitt i natten med ont i magen, vilket leder till att jag är jättetrött på morgonen och därmed sämre rustad att ta itu med den nya dagen
en av mina tänder har spruckit och måste dras ut den kommande veckan, något som orsakat en helvetisk smärta och kraftig oro, då jag tycker väldigt illa om att gå till tandläkaren
Ytterligare en mycket tråkig och sorglig händelse inträffade igår, då en av familjens mest älskade katter påträffades påkörd vid vägkanten. Det var ingen av mina tre, men ändå en stor förlust för alla som kände lilla Curry.
När livet blir såhär, när det verkar som om alla påfrestningar och motgångar kommer på en gång, är det lätt hänt att tappa orken. Jag kämpar vidare så gott jag kan och hoppas på att snart få se en ljusning.
Mitt nya projekt
Under veckan som gick hade vi en heldag med textsamtal via zoom på kursen Kreativt skrivande III. En halvtimme innan mötet skulle börja ställdes jag inför det faktum att jag inte klarade av att äta frukost – smärtan i den skadade tanden antog sådana proportioner att jag inte visste var jag skulle bli av. Har sällan upplevt något liknande, det kändes verkligen som att få en kniv uppkörd tvärs igenom den övre tandraden, om jag så bara nuddade den onda tanden med tungspetsen. Det var mycket nära att jag missade textsamtalet, men lyckligtvis började värktabletten ge effekt när det var ett par minuter kvar. Jag torkade tårarna, tog mig samman och loggade in på mötet.
Jag är oerhört glad att jag kunde vara med, för det blev många intressanta och lärorika samtal under dagen. Att diskutera varandras pågående projekt är för mig det mest värdefulla som finns inom ramen för kursen – detta att alla i förväg har gjort engagerade läsningar av varandras texter och förberett kommentarer, som sedan ligger till grund för diskussionerna. När det blev min tur fick jag många positiva reaktioner på mitt nystartade projekt. Det var precis vad jag behövde och det gjorde mig gott ända in i själen. Jag var glad och upprymd under resten av dagen, och övermannades av en våldsamt stark lust att skriva vidare.
Igår satt jag hela dagen och skrev på projektet, med avbrott endast för att umgås med djuren och se till att de hade allt de behövde. Det är en ljuvlig känsla att gå upp helt i texten, försvinna in i den mystiska värld som bara består av ord, meningar, formuleringar, uttryck. Jag skriver prosalyrik med inslag av ren lyrik, alltså korta dikter insprängda i längre textstycken som bildar en slags berättelse. Berättelsen är baserad på mitt eget liv, så det handlar inte om att försvinna bort till helt andra världar eller dimensioner. Ändå upplever jag en enorm frihets- och lyckokänsla när jag skriver, det är som att befinna sig i ett parallellt universum. Efteråt upptäckte jag att kämpaglöden hade återvänt, tillsammans med en visshet om att allt kommer att bli bra till slut. Känner mig så tacksam för att skrivandet fungerar på det här viset för mig – när det mesta tycks gå åt helvete, fungerar fortfarande skrivandet.
Exakt ett halvår fick denna genomsnälla och roliga lilla katt finnas hos mina föräldrar. Under den tiden gav hon upphov till otroligt mycket glädje. Sov i ro, lilla Curry.
Alldeles nyss fick jag veta att jag blivit antagen till Kreativt skrivande III till hösten! Så härligt och roligt! Nog trodde jag innerst inne att jag skulle komma in på kursen, men man vet ju aldrig innan antagningsbeskedet kommer. Nu kan jag i alla fall andas ut och börja göra upp planer. Det första jag behöver fundera på är vad jag ska välja som litterärt projekt. Som jag ser det finns det tre olika alternativ:
jobba vidare med diktsamlingen och försöka finslipa den till fulländning, så att jag därefter kan skicka den till förlag.
göra en grundlig omarbetning av Alkoholisten & Parasiten, tills den känns så genomarbetad och innehållsmässigt väl avvägd att jag på nytt kan skicka den till förlag.
börja på ett helt nytt projekt, en roman.
Min ursprungliga tanke var att börja på ett nytt projekt, Det Stora Romanprojektet, något jag längtat efter. Med tiden har jag dock insett att mitt skrivande tar oerhört mycket längre tid än vad jag själv trodde att det skulle göra. Att börja på nytt är alltid lockande, medan slutförandet kräver stor envishet, uthållighet och ofattbart många timmar av djupaste koncentration. Att ha tre projekt igång samtidigt känns inte hållbart, det är som gjort för att ingenting ska bli riktigt färdigt. Därför är det nog klokast att ta mig an ett av de redan påbörjade projekten och sikta på ett mycket ingående och noggrant arbete, att verkligen vända och vrida på varenda sten, stryka och skriva om tills jag inte längre kan hitta någonting mer att förbättra.
Vad ska jag välja? Den tunga, verklighetsbaserade missbruks- och medberoendehistorien, eller den mer lättsamma, men inte okomplicerade, diktsamlingen med djur- och relationstema? Något att fundera på under långa hundpromenader.
Trollet och jag på promenad, juni 2020. /Foto: Astor Frank.
Idag har jag skickat in mina urvalsprover till Kreativt skrivande III. Min vana trogen är jag ute i sista minuten, sista dagen att skicka in är imorgon. Proven bestod av tolv sidor skönlitterär text och en fyra sidor lång mini-essä. Jag valde ut det bästa jag kunde hitta bland de dikter jag skrivit under året samt en essä som jag fått beröm för, också från årets kurs. Det pirrar lite i magen. Jag räknar med att komma in, men man vet ju aldrig. Hoppas verkligen att jag gör det, för det vill jag jättegärna.
En bild tagen med mobilen i all hast under dagens skogspromenad, förgätmigej vid Valasjön.