När Vilde var hemlös satt han många kvällar utanför husen i skydd av mörkret, tittade in genom fönstren och drömde om en egen familj. Han lovade sig själv att om han någon gång lyckades hitta en människa som det gick att lita på, då skulle han bli världens mest tillgivna och kärleksfulla katt.
Tiden gick. Det blev vår, sommar och höst. En dag träffade Vilde en människa som han vågade lita på. Han flyttade in hos henne, och precis som han hade lovat så blev han världens mest tillgivna och kärleksfulla katt.
I år firar Vilde sin andra jul i trygghet och värme, omgiven av sin familj och sina bästa vänner.
Jag tycker att Valdemars historia är värd att berättas – inte minst med tanke på att det finns så många andra katter, både ungar och vuxna, som befinner sig i liknande situationer. Katter som lever utomhus, är hemlösa, skygga, kanske undernärda och sjuka och som inte har någon som bryr sig om dem och tar hand om dem.
Nu var det ju inte så illa just i fallet med Valdemar. Han bodde på en gård hos snälla människor som gav honom mat och höll koll på honom och hans syskon, och tog hans mamma till veterinären när hon behövde det. Men själva socialiseringsprocessen är nog ungefär densamma när man tar sig an en katt som inte är van vid närkontakt med människor. Därför har jag gjort en film som visar hur det gick till när Valdemar och jag lärde känna varandra och började knyta det där viktiga bandet av tillit och ömsesidig respekt.
Det blev en film om det bitterljuva livet i frihet, om rädsla och förtvivlan, om anpassning, tillit och den stora glädjen över att ha fått ett riktigt hem – och kanske mest av allt om kärlek.
Från skygg och vild till trygg och glad. Del 1: Första veckan med Valdemar.
De fyra kattungarna jag var och fotograferade för några veckor sedan var ju sannerligen söta och charmiga, och bland dem fanns det en som var alldeles extra oemotståndlig. Nu heter han Valdemar och är nyinflyttad i mitt sovrum.
Kattungarna är födda utomhus, så även om de har en tam mamma är de själva lite mitt emellan vilda och tama. Igår satt jag för tredje kvällen i rad på kattungarnas gräsmatta och lockade på dem med kattmyntasprej, godis och tonfisk. När mörkret föll och myggorna började bli olidligt påträngande bestämde jag mig för att härda ut i tio minuter till. Tio i tio skulle jag ge upp och åka hem, med eller utan katt.
Kvart i tio smög Valdemar in i den övertäckta kattboxen. Nyfiken som han är kunde han inte stå emot den förföriska tonfiskdoften från fatet längst in. Jag stängde luckan så snabbt och försiktigt jag kunde, och sedan var det bara att åka hem med katten. Efter alla misslyckade försök, då han kommit farande ur boxen som en kanonkula så fort jag närmat mig, kunde jag knappt tro att det var sant.
Det blev ingen riktig ordning med sömnen i natt. Valdemar jämrade sig en del, och mitt i natten var han som piggast och passade på att utforska rummet mycket grundligt från golv till tak. På morgonen låg han i alla fall tyst och vilade, och någon gång när jag sov har han använt kattlådan – bra gjort av en katt som aldrig varit inomhus förut.
Nu följer en tid av tålmodig trygghetsträning och socialisering. Eftersom jag har sett hur morsk och frimodig denna katt är utomhus, är jag inte särskilt orolig för att han inte skulle bli tam. Redan igår kväll sökte han ögonkontakt och gav mig vänliga signaler genom att blinka om och om igen.
Så fick Bella sin lillebror till sist. Fast än har hon inte förstått hur lycklig hon är. Både Bella och Trollet tyckte att det var fruktansvärt orättvist att de inte fick sova i sängen i natt, medan den nya katten fick både leksaker och bästa rummet. Djupt upprörande, dålig stil, rentav kränkande, muttrade de när de gick och lade sig i soffan. Tids nog ska de få bekanta sig med den nya familjemedlemmen.
Valdemar omgiven av sina syskon för nästan en månad sedan. Den andra röda kattungen är egentligen mer bildskön med sin perfekt symmetriska teckning, men Valdemars charmiga uppsyn är svårslagen.
Nina Thomasdotter, författare & konstnär 