När jag nyligen räknade mina dikter insåg jag att jag har fått ihop fler än hundra. Mellan hundratio och hundratjugo för att vara exakt, men jag föredrar att räkna lågt eftersom jag säkert kommer att gallra bort några. Även om det spretar lite åt olika håll kan jag slå fast att övergripande teman är relationer mellan människor, relationer mellan djur, samt relationer mellan människor och djur. Kurskamraterna på Kreativt skrivande II har i sin respons använt ord som ”respekt för djur, respekt för allt levande”, vilket jag tycker låter fint.
Enligt den ursprungliga idén hade jag tänkt att diktsamlingen skulle innehålla bilder, men där har jag ändrat mig. Det behövs inte. Jag målar upp bilder i texterna, och skulle man dessutom komplettera med foton skulle det bli övertydligt och för mycket.
Sommarkursen Att läsa och skriva poesi startade den här veckan och jag har skrivit och skickat in min presentationstext. I samband med det började jag fundera på vad poesi är för mig och kom snart att tänka på Gunnar Ekelöf, vars texter överskuggade det mesta i min ungdom. I något sammanhang måste jag ha uttryckt min beundran för Ekelöf i skolan, för min lärare i svenska på gymnasiet gav mig faktiskt en tjock pocket med Ekelöfs samlade dikter.
Det är ett roligt detektivarbete att börja undersöka vad som har inspirerat och influerat en i unga år, vad var det egentligen som väckte intresset för poesi för så längesedan? När jag nu bläddrar i boken med Ekelöfs dikter ser jag vad det var jag föll för, och hur det faktiskt finns spår av detta mystiska och svåråtkomliga, naturromantiska i mina egna dikter idag. Några rader som berörde mig djupt då, och som än idag hör till det mest vemodiga jag läst:
ÄLVORNAS KÖR då njutningen försvunnit under sömnens vita dimmor försvunno även de som om de drömt det hela kan någon säga vad de båda sökte i den mjuka bädden över vars spindelvävda spetsar daggen glittrade? Gunnar Ekelöf
Nina Thomasdotter, författare & konstnär 