diktsamling – Nina Thomasdotter, författare & konstnär

Samtal med likasinnade

Idag börjar äntligen kursen Kreativt skrivande III på Linnéuniversitetet. Under helgens träff med mina skrivarvänner fick jag möjlighet att diskutera mina tankar kring de litterära projekt jag har på gång. Har ju haft lite svårt för att bestämma om jag ska jobba vidare med den påbörjade diktsamlingen eller Alkoholisten & Parasiten, eller börja på något helt nytt.

Det är så värdefullt att få höra andras synpunkter om det man håller på med. Under samtalet uppenbarade sig en helt ny möjlighet, ett alternativ jag inte tänkt på förut: Jag skulle kunna ägna min projekttid på kursen åt att fortsätta skriva dikter, och samtidigt samla ihop ett urval av det material jag redan har, som kan utgöra den första samlingen. Det ena behöver inte utesluta det andra, och de dikter som sticker iväg för långt åt något håll kan jag spara, jobba mer med och spinna vidare på under kursens gång. Det kanske blir två diktsamlingar. Det kanske blir tre. Jag kanske dessutom ska ha med några bilder trots allt, förslagsvis tio-femton stycken – bilder som inte behöver illustrera någon enskild dikt, utan som kan fungera som ett komplement till texten och erbjuda läsaren en liten andningspaus.

En annan bra idé som framfördes var ett nytt förslag på titel till min första diktsamling: Skimmelhimmel. Har ju haft arbetsnamnet Det bor en huggsnok under trappan, vilket jag i och för sig gillar, men det kanske är lite långt. Skimmelhimmel känns lagom ovanligt, lätt att lägga på minnet och jag tror faktiskt att det skulle representera samlingen ganska väl. Helt klart värt att överväga.

Sissel Myrup, Jessika Lilja och jag diskuterar på Espresso House i Ängelholm. /Foto: Catrine Heinestam.

Min arbetsprocess

När jag skriver dikter kommer de ofta till mig några rader i taget. Efter att jag har skrivit ner ett första utkast brukar jag möblera om bland orden, byta ut och korta ner tills jag tycker att det känns bra. Den bästa versionen framträder vanligtvis inte förrän jag har låtit texten vila ett tag. När jag så återvänder, hittar jag ofta en variant som jag slutligen behåller.

De teman jag återkommer till kretsar kring djur och natur, samt relationer mellan djur, mellan människor, och mellan människor och djur, med en existentiell underton. Dikterna blir ofta tvetydiga. Dels kan man tolka dem bokstavligt, vilket inte är fel då de för det mesta bygger på verkliga händelser. Man kan också tolka dem metaforiskt, ett tolkningssätt som öppnar upp för en annan sorts verklighet, en dunklare, mer suggestiv. Jag skriver nästan uteslutande fri vers.

Under arbetet med min diktsamling har jag föreställt mig dikterna som någorlunda lättsamma, ljusa och genomsyrade av glädje och hopp. Av någon anledning har jag upptäckt att mina dikter numera istället blir sorgliga och mörka. Jag vet inte riktigt vad det beror på och är själv lite förvånad, speciellt med tanke på att jag mår väldigt bra och det mesta i livet fungerar som det ska. Kanske är det någon sorts undertryckt själsmörker som sipprar igenom och tynger ner texterna.

Hur som helst så låter jag det bli ganska mycket som det vill. Jag har hamnat i ett läge där det känns som att skrivandet lever sitt eget liv och det enda jag behöver göra är att lyssna och skriva ner. I och för sig en härlig känsla.

Lästips: Salamandersol

Det är roligt att läsa diktsamlingar, för de kan vara så oerhört olika i uttryck och utförande. Pia Tafdrups Salamandersol (2012, 2013) har den lite ovanliga strukturen att var och en av de sextio dikterna representerar ett av författarens levnadsår fram till 2011. På så vis får läsaren följa ett människoöde från barndomen, genom ungdomsåren och vuxenlivet, för att slutligen ledas in i en tid av begynnande åldrande.

Tanken att försöka fånga ett helt år av sitt liv i en dikt på en sida fascinerar. Vad är viktigast, mest talande? Vilka upplevelser måste till varje pris få komma med? Upplägget ger upphov till nya idéer. En diktsamling skulle kunna bestå av en dikt för varje vecka under ett år. Det blir femtiotvå stycken. Hur skulle det vara att göra en målning för varje vecka under ett år, eller åtminstone en för varje månad? Kanske en bok bestående av femtiotvå dikter och tolv målningar, ett år fångat i text och bild? Möjligheterna är oändliga.

Dikterna i Salamandersol är både innehållsrika och specifika. Tafdrups språk är livligt och målande, och innehållet rymmer såväl vardaglighet som glimtar av mystik. Inte helt oväntat fastnar jag för ”Uppbrott” (s. 57), en dikt där djur pilar längs stammarna och fåglar störtdyker. Just dessa betraktelser av naturen i kombination med händelser och känslor hämtade ur ett människoliv, är något jag själv gärna använder mig av när jag skriver poesi.

UPPBROTT


Under nedfallna blad söker små djur
  efter stjärnor,
framsipprande väsen i ett multnande vinterförråd
när jag gräver djupare.
Ett ögonblicks intet
               innan stormträd svajar. 
Skogen luktar fukt och förruttnelse,
en okänd grav myllrar
              av hemlöst liv.
Solen strilar ned längs stammar,
insekter knastrar under murken bark,
  vacklar berusade ut på en gren.
Förändringars virvelstorm,
inte annorlunda än en vänkrets drabbad
av en tyfons kraft:
skilsmässor, sjukdom, plötslig död.
Ett samhälle går under, ett annat reser sig,
ny luft strömmar sval och klar. Andas. Överleva.
Djur pilar upp längs stammar,
försvinner in i en krona där fåglar
då och då kortsluter med sång
                         eller störtdyker.
Droppar av drömt ljus mellan kvistar
eller fläckvis blindhet
som efter ett stjärnfall på himlens valv
innan det oundvikliga uppbrottet 
                      äger rum.


Pia Tafdrup

Salamandersol av Pia Tafdrup, 2013, Ellerströms förlag.

Kreativt skrivande II är klar

Sista kursveckan har nu gått och Kreativt skrivande II är avslutad. Det har varit en fantastisk tid med mycket projektskrivande och oerhört givande textsamtal. Hela vårterminen och delar av höstterminen har jag ägnat åt att skriva lyrik och har kommit igång bra med min första diktsamling, som har arbetsnamnet Det bor en huggsnok under trappan. Jag känner själv att jag har utvecklats, vilket även bekräftas av mycket positiv respons från handledare och kurskamrater. Få saker gör mig så lycklig som att känna att jag är på rätt väg, och det är precis så det känns just nu.

Redan imorgon börjar sommarkursen Att läsa och skriva poesi, också den på halvfart på Linnéuniversitetet. Det blir förhoppningsvis en riktig djupdykning i poesins värld och jag kommer att jobba vidare med diktsamlingen under tiden. Målet är att bli klar någon gång i höst och skicka manuset till förlag innan årets slut.

Om jag kommer in på Kreativt skrivande III till hösten, funderar jag på att börja på ett romanprojekt. Det blir något helt annat – stort, nytt och spännande.

Lästips: Chow chow

Kanske finns det vissa likheter mellan mitt sätt att skriva och Anna Hallbergs diktsamling Chow chow (2017). Läsningen gav mig i alla fall en hel del associationer. Bara en sådan sak som titeln, Chow chow, slungar mig raka vägen tillbaka till barndomen med hundarna. Jag växte upp tillsammans med två chow chow, Olivia och Lih-ten, och minns dessa tjockpälsade nallebjörnar med stor ömhet och kärlek.

Många av dikterna saknar titel. På sidan 79 hittar jag den här:

ett syskonhjärta
i basen, trummorna och slingorna

vi breder ut ryggraderna
vi blir lika

två gråbruna plattfiskar
på den dammiga parketten

rakt under högtalarna

Det blir så tydligt att varje ord måste vara rätt, och även placeras rätt. Ändra på ett ord, så förändras hela innebörden, dynamiken och rytmen. Det är underbart när allt blir rätt.

På vissa sidor har Hallberg spottat ur sig ord i ett till synes slumpmässigt kaos. Några av dessa ord etsade sig fast i mig och har dykt upp i mina nyskrivna texter mer eller mindre omedvetet. Det mest påtagliga exemplet är det vackra ordet skimmel, det vill säga en häst i färgen skimmel. Jag kan nästan inte få nog av ordet skimmel.