Etikett: brittiskt korthår

Lästips: Som pesten

Ibland är det roligt att läsa en riktig tegelstensroman. Utan tvekan ligger det en särskild sorts tillfredsställelse i att påbörja en bok som man vet kommer att ta lång tid, en historia att verkligen djupdyka i. En sådan bok är Som pesten av Hanne-Vibeke Holst (2017). Den bokcirkel jag är med i enades om att läsa den, och min första tanke var att det skulle bli ett intressant tankeexperiment att läsa 850 sidor om en förödande influensapandemi just när coronakrisen rasar som värst.

Under läsningen har det funnits tillfällen då det känts en aning surrealistiskt att så fort jag lagt ifrån mig romanen bli översköljd av nyhetsrapporteringar om hur Covid-19 obevekligt drar fram över världen och flåsar oss alla i nacken. Däremot har jag inte känt att det har blivit för mycket – det är trots allt skillnad på fiktion och verklighet, även om Som pesten på många plan är väldigt realistisk. Det finns mycket som påminner om det drama som just nu utspelar sig mitt ibland oss, och en skrämmande tanke är hur det skulle kunna gå om vi drabbas av en ny, ännu värre pandemi med större dödlighet – som H7N9 i Som pesten. 

Som pesten har med sina skickligt gestaltade karaktärer och många parallella intriger egentligen det mesta man kan önska, men griper ändå inte riktigt tag i mig fullt ut. En ganska bra bok men inte fantastisk. 

En god katt + en tjock bok = många mysiga stunder.

Svar från förlag

Ett av de förlag som fått Alkoholisten & Parasiten. En mörk saga om missbruk och medberoende skickad till sig svarade nyligen att de inte vill gå vidare med utgivning. Anledningen är att boken är ”lite för mörk”. Just det här förlaget är måna om att förmedla en positiv syn på livet och världen, så jag förstår verkligen deras motivering. Trots att jag har strävat efter att berättelsen ska genomsyras av hopp och kraft, innehåller den också mycket förtvivlan, sorg och vrede. Det är inte förvånande att den uppfattas som mörk – det framgår ju till och med av titeln. 

Det mörka i historien är inget som jag känner att jag kan plocka bort eller tona ner då det utgör själva kärnan. Däremot är jag väldigt tacksam för responsen. Det vanligaste är att förlagen refuserar utan vidare kommentarer och då får man inte reda på vad det var som fick dem att säga nej. I det här fallet är det flera personer som har läst mitt manus, diskuterat det på ett möte och därefter kommit fram till att det inte riktigt passar deras utgivning – vilket jag väljer att betrakta som en slags framgång.

Att skicka sitt manus till förlag kan vara både påfrestande och nervkittlande. I de flesta fall dröjer det tre-fyra månader innan man får något besked, ibland kan det ta upp till ett halvår. Beskedet man får är med största sannolikhet ett nej, chansen att bli antagen är oerhört liten. Ändå sitter det där lilla hoppet som en retsamt glimmande stjärna i fjärran och vägrar att slockna. Jag kämpar vidare, alltmer övertygad om att det bara gäller att hitta just det där fantastiska, speciella förlaget som gillar min idé och tycker att mitt manus är helt rätt för dem.