Min katt Bella har av naturen begåvats med både skönhet och utstrålning och blir ofta fin på bild. Jag brukar sällan vara med i fototävlingar, men den här gången kunde jag inte låta bli – tidningen Kattliv söker bilder till nästa års kalender, och jag har skickat in en bild på Bella. (Inte den här bilden, utan en helt annan i dagsljus och liggande format). Så nu håller vi tummarna, för jag skulle verkligen bli glad av att få se Bellas vackra ansikte pryda en av sidorna i kalendern!
Alltid vid min sida, ständigt redo med nya skojiga påhitt.
Idag är det Bellas tur att fylla år, och hon fyller tre. Jag skaffade Bella i samma veva som jag bestämde mig för att börja ta mitt skrivande på allvar. Tillfället var som gjort för att ta hem en liten kattunge, när jag ändå skulle vara hemma hela tiden och plugga på distans. Därför skulle man också kunna säga att Bella är en symbol för mitt skrivarliv. På tre år har jag fått ihop lite drygt 140 högskolepoäng och två halvfärdiga bokmanus, och den bedårande lilla kattungen har utvecklats till en vacker fullvuxen brittisk korthårskatt med en personlighet som inte liknar någon annan. Roligare och mer påhittig katt hittar man inte i första taget.
Bella och jag har varje dag långa diskussioner, hon pratar mest och jag svarar. Varje natt sover hon i min säng, trognare än en hund (hunden sover för det mesta i soffan). Dessutom är Bella faktiskt det enda av mina djur som hjälper till i hushållet – när jag inte är hemma tar hon fullt ansvar för att hålla nere antalet spindlar. Efter dödandet täcker hon över liken med en matta eller liknande. Smart och omtänksamt, för när jag sedan kommer hem och ser en matta som ligger dubbelvikt, vet jag vad som väntar och slipper få en äckelchock.
Grattis på födelsedagen, älskade lilla katt.
Ibland är det roligt att läsa en riktig tegelstensroman. Utan tvekan ligger det en särskild sorts tillfredsställelse i att påbörja en bok som man vet kommer att ta lång tid, en historia att verkligen djupdyka i. En sådan bok är Som pesten av Hanne-Vibeke Holst (2017). Den bokcirkel jag är med i enades om att läsa den, och min första tanke var att det skulle bli ett intressant tankeexperiment att läsa 850 sidor om en förödande influensapandemi just när coronakrisen rasar som värst.
Under läsningen har det funnits tillfällen då det känts en aning surrealistiskt att så fort jag lagt ifrån mig romanen bli översköljd av nyhetsrapporteringar om hur Covid-19 obevekligt drar fram över världen och flåsar oss alla i nacken. Däremot har jag inte känt att det har blivit för mycket – det är trots allt skillnad på fiktion och verklighet, även om Som pesten på många plan är väldigt realistisk. Det finns mycket som påminner om det drama som just nu utspelar sig mitt ibland oss, och en skrämmande tanke är hur det skulle kunna gå om vi drabbas av en ny, ännu värre pandemi med större dödlighet – som H7N9 i Som pesten.
Som pesten har med sina skickligt gestaltade karaktärer och många parallella intriger egentligen det mesta man kan önska, men griper ändå inte riktigt tag i mig fullt ut. En ganska bra bok men inte fantastisk.
Egentligen hade jag planerat att försöka få till en riktigt snygg motljusbild på kaninen Aslan, sittande på en skimrande gråsten med mjuk mossa mellan tårna och ett glittrande stänk av rimfrost i morrhåren. Dessvärre blev det ingen rimfrost, så jag bestämde mig för att istället använda en av inomhusbilderna på Bella med bärnstensögonen till årets nyårskort.
Med denna bild av min lilla ljuvliga, tjockkindade, innerligt älskade brittiska korthårskatt vill jag nu önska er alla ett riktigt Gott Nytt År! Vill också passa på att tacka alla som har hjälpt och stöttat mig på olika sätt under året som gått. Av allt att döma är det synnerligen spännande och händelserikt 2020 som väntar runt kröken, mer än så kan jag inte säga just nu, men hoppas verkligen att ni vill fortsätta att följa mig även fortsättningsvis.
En bild från idag på min vackra Bella. Är hon inte underbar?
Ett av de förlag som fått Alkoholisten & Parasiten. En mörk saga om missbruk och medberoende skickad till sig svarade nyligen att de inte vill gå vidare med utgivning. Anledningen är att boken är ”lite för mörk”. Just det här förlaget är måna om att förmedla en positiv syn på livet och världen, så jag förstår verkligen deras motivering. Trots att jag har strävat efter att berättelsen ska genomsyras av hopp och kraft, innehåller den också mycket förtvivlan, sorg och vrede. Det är inte förvånande att den uppfattas som mörk – det framgår ju till och med av titeln.
Det mörka i historien är inget som jag känner att jag kan plocka bort eller tona ner då det utgör själva kärnan. Däremot är jag väldigt tacksam för responsen. Det vanligaste är att förlagen refuserar utan vidare kommentarer och då får man inte reda på vad det var som fick dem att säga nej. I det här fallet är det flera personer som har läst mitt manus, diskuterat det på ett möte och därefter kommit fram till att det inte riktigt passar deras utgivning – vilket jag väljer att betrakta som en slags framgång.
Att skicka sitt manus till förlag kan vara både påfrestande och nervkittlande. I de flesta fall dröjer det tre-fyra månader innan man får något besked, ibland kan det ta upp till ett halvår. Beskedet man får är med största sannolikhet ett nej, chansen att bli antagen är oerhört liten. Ändå sitter det där lilla hoppet som en retsamt glimmande stjärna i fjärran och vägrar att slockna. Jag kämpar vidare, alltmer övertygad om att det bara gäller att hitta just det där fantastiska, speciella förlaget som gillar min idé och tycker att mitt manus är helt rätt för dem.
Sökandet fortsätter efter ett förlag som vill ge ut min nyskrivna bok Alkoholisten & Parasiten. En mörk saga om missbruk och medberoende. Ett par stycken har tackat nej, i ett av fallen med rådet att jag borde ge ut boken på egen hand. I nuläget har jag i alla fall tre förlag som har tagit emot manuset och lovat att återkomma med besked inom två-tre månader.
Som om det inte vore spännande nog som det är, håller jag dessutom på och läser om hur fullständigt häpnadsväckande svårt det är att bli utgiven när man inte är känd sedan tidigare. Underligt nog gör det mig bara ännu mer beslutsam att lyckas. Kanske är jag övermodig och från vettet som inte låter mig avskräckas, men jag går faktiskt runt med en diffus känsla av att det snart kommer att hända något stort. Låt det komma ett genombrott, jag är redo.
Under kursen Kreativt skrivande I kom jag i kontakt med begreppet ”författarens fingeravtryck”. Det som menas är de små saker som är specifika för en viss författare; vissa ämnen, stämningar och formuleringar – t ex beskrivningar av dofter, eller färgen gult – som har en tendens att återkomma och på så vis blir till ett slags kännetecken för just den författaren. I en uppgift skrev jag att jag tyckte att en viss författare använde sig av sina favorituttryck för ofta – jag upplevde dem som upprepningar och ansåg att texten skulle tjäna på en större variation. Läraren svarade mig då att dessa formuleringar kunde betraktas som författarens fingeravtryck. Efter att jag fått det förklarat för mig störde det mig inte längre, tvärtom insåg jag det fina med det. Man måste inte kämpa emot sig själv, man kan välja att bejaka saker också.
Läraren skrev att även jag kanske skulle komma att utveckla något i mitt skrivande som fungerar som mina fingeravtryck. Nu tänker jag att jag nog har börjat göra det, saker jag gillar i verkliga livet smyger sig nästan omärkligt in i mina texter. När jag bläddrar igenom manuset till Alkoholisten & Parasiten ser jag många fåglar, ormar och kattdjur. De dyker upp i flera olika sammanhang: som inslag i den faktiska berättelsen, som metaforer och som bilder. De uttrycker både mörker och ljus, frihet och instängdhet, styrka och svaghet. Inte så konstigt kanske, med tanke på att dessa djur hör till de vackraste och mest fascinerande jag vet.
Första blogginlägget. Det kommer att bli en utmaning! Jag vet bara alltför väl hur det brukar bli. Jag har bloggat förut, det är vansinnigt roligt och vips sitter jag där och gör minst ett inlägg om dagen, med massor av bilder, tjugo eller trettio bilder per blogginlägg var inget ovanligt när jag höll på som mest… Men den här gången får det inte bli så. Att blogga slukar tid, och nu måste jag använda min dyrbara tid till annat, nämligen att skriva klart mitt första bokmanus. Max ett blogginlägg i veckan! Eller, absolut max två, i undantagsfall, om det inte går att undvika…
På bilden nedan syns jag och min katt Bella. Bella är två år och jag är snart fyrtiotre. Bella är av rasen brittiskt korthår, färgen heter blåspotted. Bilden tog vi i all hast alldeles själva ute i trädgården nyss, med kameran på stativ och fjärrutlösare. Det duggregnar och hela luften kryllar av myggor och äckliga blinningar, eller bromsar som de egentligen heter. Fort gick det, för vi ville bara få det avklarat så vi kunde gå in igen.
Nina Thomasdotter, författare & konstnär 