Albert Bonniers förlag – Nina Thomasdotter, författare & konstnär

Lästips: Vera

Det var längesen jag blev helt uppslukad av en bok direkt från första sidan, men när jag började läsa Vera av Anne Swärd (2017) på jobbet blev jag så fast att jag blev tvungen att ta med den hem och läsa klart den i ett sträck.

Swärd är en mästare på miljöer och stämningar. Jag älskar hennes språk, växlingarna mellan dåtid och nutid, hur mystiken tätnar och saker och ting ter sig alltmer obegripliga i takt med att man får veta mer, även långt in i berättelsen – ett mycket effektfullt sätt att bygga upp spänning.

Vera utspelar sig 1945 i den stelaste svenska överklassmiljö, med tillbakablickar mot ett helt annat slags liv. Ett litet utdrag ur boken, utan att avslöja handlingen: ”En stillsam skugga är jag. Diskreta rörelser, mycket små tuggor, lågmält klirr med silverbesticken. Eftersom jag inte har någon aning om vad som förväntas av mig försöker jag märkas så lite som möjligt. På ytan lugn, men inuti skriker en apa på gränsen till vansinne”. (s. 97). Jag tycker mycket om dessa liknelser med djur. Ett annat exempel: ”Nätterna blir min tid. Jag förvandlas till ett nattdjur, mellan sömn och vaka, djur och människa. […] Tankarnas malström. Hala svarta fiskkroppar som glider runt i mig dag och natt.” (s. 88). Insprängda i texten fungerar dessa små utspel som glimmande guldkorn, de lyfter berättelsen och tillför en drömlik dimension.

I min läsning är jag numera nästan mer medveten om språket än om handlingen. Swärds språk är utsökt vackert och stundtals poetiskt: ”Sömnen sväller. Stjärnbilderna vrider sig. Det stora gistna trähuset ligger som en gigantisk snäcka, en boning av ljus och vind blottad för havets krafter. Hör vinden ända in i sömnen.” (s. 300). Språket passar perfekt till innehållet, och samverkan mellan språk och intrig är vad som skapar magin.

Tyvärr höll inte slutet riktigt samma kvalitet som resten av boken. Har lite svårt att sätta fingret på exakt vad det var som störde mig, men hade nog helt enkelt förväntat mig något mer spektakulärt, något i samma storslagna stil som det övriga. Jag antar att det är en vanlig fallgrop, detta att slutet känns en aning för hastigt. När en roman närmar sig upplösningen blir författaren kanske alltför ivrig. För mig blir det en påminnelse om hur viktigt det är att hela berättelsen får samma omsorgsfulla genomarbetning från början till slut. Avslutningen ska vara kronan på (mäster)verket.

Lästips: Chow chow

Kanske finns det vissa likheter mellan mitt sätt att skriva och Anna Hallbergs diktsamling Chow chow (2017). Läsningen gav mig i alla fall en hel del associationer. Bara en sådan sak som titeln, Chow chow, slungar mig raka vägen tillbaka till barndomen med hundarna. Jag växte upp tillsammans med två chow chow, Olivia och Lih-ten, och minns dessa tjockpälsade nallebjörnar med stor ömhet och kärlek.

Många av dikterna saknar titel. På sidan 79 hittar jag den här:

ett syskonhjärta
i basen, trummorna och slingorna

vi breder ut ryggraderna
vi blir lika

två gråbruna plattfiskar
på den dammiga parketten

rakt under högtalarna

Det blir så tydligt att varje ord måste vara rätt, och även placeras rätt. Ändra på ett ord, så förändras hela innebörden, dynamiken och rytmen. Det är underbart när allt blir rätt.

På vissa sidor har Hallberg spottat ur sig ord i ett till synes slumpmässigt kaos. Några av dessa ord etsade sig fast i mig och har dykt upp i mina nyskrivna texter mer eller mindre omedvetet. Det mest påtagliga exemplet är det vackra ordet skimmel, det vill säga en häst i färgen skimmel. Jag kan nästan inte få nog av ordet skimmel.

Chow Chow av Anna Hallberg, 2017, Albert Bonniers förlag.

Lästips: Som pesten

Ibland är det roligt att läsa en riktig tegelstensroman. Utan tvekan ligger det en särskild sorts tillfredsställelse i att påbörja en bok som man vet kommer att ta lång tid, en historia att verkligen djupdyka i. En sådan bok är Som pesten av Hanne-Vibeke Holst (2017). Den bokcirkel jag är med i enades om att läsa den, och min första tanke var att det skulle bli ett intressant tankeexperiment att läsa 850 sidor om en förödande influensapandemi just när coronakrisen rasar som värst.

Under läsningen har det funnits tillfällen då det känts en aning surrealistiskt att så fort jag lagt ifrån mig romanen bli översköljd av nyhetsrapporteringar om hur Covid-19 obevekligt drar fram över världen och flåsar oss alla i nacken. Däremot har jag inte känt att det har blivit för mycket – det är trots allt skillnad på fiktion och verklighet, även om Som pesten på många plan är väldigt realistisk. Det finns mycket som påminner om det drama som just nu utspelar sig mitt ibland oss, och en skrämmande tanke är hur det skulle kunna gå om vi drabbas av en ny, ännu värre pandemi med större dödlighet – som H7N9 i Som pesten.

Som pesten har med sina skickligt gestaltade karaktärer och många parallella intriger egentligen det mesta man kan önska, men griper ändå inte riktigt tag i mig fullt ut. En ganska bra bok men inte fantastisk.

En god katt + en tjock bok = många mysiga stunder.

Lästips: Skrivandets sinne

Första uppgiften på Kreativt skrivande II utgick från Elisabeths Rynells essäsamling Skrivandets sinne (2013). Den tunna lilla boken väckte många tankar och känslor hos mig. Rynells språk är livfullt och varmt och de teman hon tar upp biter sig fast likt de vidunderliga vintervita vidder hon ofta återvänder till.

Det är stundtals svidande sorgligt, som berättelsen om väninnan som bröt benet ute på isen och frös ihjäl i ensamhet medan ”det bländande vita slog över i alla jordens färger och slutligen i svart. Och det kalla blev brännande hett och slutligen åter kallt.” (s. 49). Det är ömsint så att det nästan gör ont, som när det handlar om den döda jämthunden Pajo. Han som var en överlevare och övervintrare från istiden och hade vildmark och varg i blicken, som grävde långa slingrande tunnlar i snön och badade i snölycka.

Ja, det handlar en del om döden, men låt dig inte avskräckas. Det är ingen bok som gör en illa till mods, tvärtom. Direkt efter att jag läst ut Skrivandets sinne gick jag in på bibliotekets hemsida och reserverade två av Rynells diktsamlingar; Onda dikter och Sjuk fågel. Ser verkligen fram emot att läsa dem så fort jag får tid.