Agnes Lidbecks Förlåten (2018) är en roman som inte riktigt når fram till mig. Konkurrens och rivalitet, avundsjuka och svartsjuka, outtalat missnöje och krav på att man ska vara på ett visst sätt är i och för sig intressanta teman, men lyckligtvis ingenting som jag lider nämnvärt av. Kanske är det därför jag har svårt att känna igen mig i karaktärerna.
Relationen mellan systrarna Maria och Ellen präglas av underliggande konflikter. Båda har sina speciella karaktärsdrag och egenheter, sympatiska och mindre sympatiska, vilket gör det svårt för läsaren att välja vem man ska identifiera sig med. Mycket av handlingen utspelar sig på den ö där systrarna tillbringat sina somrar under uppväxten. Efter pappans bortgång har det nu blivit dags att röja upp i huset, som ska ut till försäljning – eller inte? Situationen är som gjord för någon slags uppgörelse, men den stora dramatiken uteblir. Istället blir det många kvällsdopp, mycket vindrickande, sovande i hängmattor, glassätande och blåbärsplockande. Mitt i allt det vardagliga flyter olycksbådande minnen omkring, minnen av en bror som var psykiskt sjuk och begick självmord för längesen.
Då och då infinner sig en närmast meditativ känsla. Lidbecks språk är okomplicerat och direkt: ”Ellen blundar och dyker. Ellen rör botten med handen. Hon klyver ytan underifrån och andas in igen. Ellen flyter på rygg.” (s. 183). Mer behövs inte för att locka fram känslan av svalt vatten mot solbränd hud, upplevelsen av lättnad och frihet.
Halvvägs in i boken känner jag mig nästan lite irriterad på alla vardagshändelser och att det händer för lite. Allt det där som ligger och lurar under ytan skapar dock en spänning som gör boken svår att lägga ifrån sig. Jag hoppas i det längsta på en riktigt omtumlande vändpunkt, kanske ett okontrollerat känsloutbrott som ska vända upp och ner på allt och slutligen leda till förståelse och försoning.
Nina Thomasdotter, författare & konstnär 