Utbildning – Sida 2 – Nina Thomasdotter, författare & konstnär

Bella 3 år

Idag är det Bellas tur att fylla år, och hon fyller tre. Jag skaffade Bella i samma veva som jag bestämde mig för att börja ta mitt skrivande på allvar. Tillfället var som gjort för att ta hem en liten kattunge, när jag ändå skulle vara hemma hela tiden och plugga på distans. Därför skulle man också kunna säga att Bella är en symbol för mitt skrivarliv. På tre år har jag fått ihop lite drygt 140 högskolepoäng och två halvfärdiga bokmanus, och den bedårande lilla kattungen har utvecklats till en vacker fullvuxen brittisk korthårskatt med en personlighet som inte liknar någon annan. Roligare och mer påhittig katt hittar man inte i första taget.

Bella och jag har varje dag långa diskussioner, hon pratar mest och jag svarar. Varje natt sover hon i min säng, trognare än en hund (hunden sover för det mesta i soffan). Dessutom är Bella faktiskt det enda av mina djur som hjälper till i hushållet – när jag inte är hemma tar hon fullt ansvar för att hålla nere antalet spindlar. Efter dödandet täcker hon över liken med en matta eller liknande. Smart och omtänksamt, för när jag sedan kommer hem och ser en matta som ligger dubbelvikt, vet jag vad som väntar och slipper få en äckelchock.

Grattis på födelsedagen, älskade lilla katt.

Lästips: Så nära barfota

Feelgood är ingen genre jag vanligtvis läser, men jag blev glatt överraskad av Marie Hedegårds Så nära barfota (2016). Redan från start upplevde jag en lätthet och ett flyt i berättelsen som gjorde att jag ville läsa vidare, och mot slutet kunde jag inte lägga ifrån mig boken utan var tvungen att sträckläsa det sista för att få reda på hur det skulle gå.

Huvudpersonen Ellen är en kvinna med utflugna barn och ett långt äktenskap bakom sig. Hon bär på en hel del bitterhet – inte minst gentemot väninnan Lana, som vågat ta steget att skilja sig och numera lever i Ghana tillsammans med sin nya kärlek Kodjo. Inom feelgood-genren finns ofta en underliggande intention att skapa igenkänning hos läsaren, och som vanligt när det gäller feelgood känner jag inte igen mig ett dugg i huvudpersonen. Det hindrar dock inte att det är roligt att följa Ellens utveckling, och jag blir glad när hon äntligen vågar säga vad hon tycker och sakta men säkert hittar sig själv.

Så nära barfota är Hedegårds debutroman och uppföljaren Dit vägen bär kom ut 2019. Något som tillförde läsupplevelsen ytterligare en dimension, är att jag känner igen mycket av Hedegårds språk och driv. Vi ingår nämligen i samma grupp på kursen Kreativt skrivande II, så vi läser varandras pågående projekt och ger varandra respons på texterna. Därför har jag redan fått ta del av hennes nästa roman som är under uppbyggnad, och ser verkligen fram emot att läsa den färdiga boken.

Så nära barfota av Marie Hedegård, 2016, Lindelöws förlag.

Ansökan till hösten klar

Idag har jag skickat in mina urvalsprover till Kreativt skrivande III. Min vana trogen är jag ute i sista minuten, sista dagen att skicka in är imorgon. Proven bestod av tolv sidor skönlitterär text och en fyra sidor lång mini-essä. Jag valde ut det bästa jag kunde hitta bland de dikter jag skrivit under året samt en essä som jag fått beröm för, också från årets kurs. Det pirrar lite i magen. Jag räknar med att komma in, men man vet ju aldrig. Hoppas verkligen att jag gör det, för det vill jag jättegärna.

En bild tagen med mobilen i all hast under dagens skogspromenad, förgätmigej vid Valasjön.

Poesisommar

Idag har jag fått ett mycket glädjande besked: jag har antagits till sommarkursen Att läsa och skriva poesi på Linnéuniversitetet. Kursen går på halvfart och börjar direkt efter Kreativt skrivande II. Det blir helt perfekt, jag behöver ingen ledighet utan vill bara jobba vidare med min diktsamling. Nu får jag göra det på en kurs som är helt inriktad på poesi, underbart!

Skön start på året

Hösten 2019 var ganska rörig och stressig. I mitten av terminen bytte jag extrajobb, vilket medförde flera tidskrävande utbildningar som i sin tur ledde till att jag halkade efter med några av uppgifterna på Kreativt skrivande II. Jag brukar sällan eller aldrig lämna in uppgifter för sent, så det kändes verkligen inte bra att ligga efter. Nu har jag äntligen kommit ikapp med allt och är redo för årets första inlämning, som är imorgon. Då ska jag lämna in tio sidor av mitt eget projekt, diktsamlingen.

Har haft några riktigt sköna dagar nu i början av året då jag har läst mycket (bland annat Vladimir Nabokovs Lolita, Frank O´Haras Lunchdikter, Vargen av Katarina Wennstam och Nej och åter nej av Nina Lykke), umgåtts med familjen och djuren, varit ute på skogspromenader, jobbat några enstaka pass, målat om ett gammalt skåp från vitt till turkos, gjort upp planer för resten av året och tittat på några avsnitt av Beverly Hills. Sådant behövs också. Nu känner jag mig stark som tiger och utvilad. Skönt!

Textsamtal

Något av det bästa och roligaste hittills på Kreativt skrivande II var de textsamtal vi hade i Växjö i slutet av förra veckan. Det finns så mycket intressant att diskutera inom skrivande och litteratur, men trots allt tror jag att de flesta av oss helst vill prata om våra egna texter. Nu fick vi äntligen göra det.

Rent praktiskt gick det till så att alla som ville fick lämna in ett par sidor text i förväg, gärna med en specifik frågeställning som man ville diskutera. Sedan satt vi i grupper bestående av fyra-fem kursdeltagare och en handledare och vände och vred på texterna. Det visade sig bli väldigt givande och stärkande samtal. Det är så nyttigt att höra hur andra uppfattar det man skriver, ibland blir man riktigt överraskad.

En fråga jag fick var varför jag har valt att jobba med just det projekt jag har påbörjat; vad som är min konstnärliga avsikt. Jag kom fram till två saker: dels känner jag ett behov av att få göra något med fokus på ljus och glädje, efter att ha hållit på så länge med den allvarstyngda Alkoholisten & Parasiten. Dessutom är jag så fullproppad med idéer, halvfärdiga dikter och korta prosalyriska texter som väntar på att komma ut, att jag helt enkelt måste ta itu med dem. Den stora romanen får vänta, just nu känns dikterna viktigast.

Efter textsamtalen känner jag mig extra fokuserad och vill inget hellre än att jobba vidare med min diktsamling. Känner mig också otroligt lycklig som får hålla på med något som ger mig så mycket glädje.

Högaktuell just nu

Eva Skogar skrev så fint om mig i samband med utställningen på Konstpassagen: ”Nina Thomasdotter vandrar mellan teknikerna måleri – fotografi – skrivande.” Just nu lever jag upp till den beskrivningen ovanligt intensivt. Jag visar foton på Konstpassagen, Arena Varberg, och kommer snart att visa måleri på Mikroformatet i Hamnmagasinet, Varberg, samtidigt som jag går en utbildning inom skrivande där jag jobbar med min diktsamling och söker efter det rätta förlaget till min debutbok som blev klar i somras.

Nu på lördag startar alltså KKV Varbergs (tidigare Varbergs Konstnärsförenings) årliga grupputställning Mikroformatet. Reglerna är enkla: medlemmarna i KKV lämnar in tre verk var vars mått inte får överstiga 13 x 14 cm. Jag har lämnat in tre små målningar och hoppas på att alla tre kommer med.

Mikroformatet hette tidigare Det lilla formatet, men då vi är många som vill vara med har man minskat på storleken på verken för att helt enkelt få plats. Resultatet av dessa samlingsutställningar brukar bli väldigt spännande med stor variation i såväl uttryck som teknik. En rolig och annorlunda utställning, inte sällan omgärdad av en viss julkänsla, som jag verkligen kan rekommendera. Mer info om Mikroformatet kommer snart.

Lästips: De tyngdlösa

De tyngdlösa av Valeria Luiselli (2011, 2018) är kanske inte en bok för alla. Författaren experimenterar med olika tids- och fiktionsplan som går in i och ut ur varandra. Stämningar, händelser och personer smälter gradvis samman, och det finns gott om såväl paralleller som kontraster. Spöken dyker upp och försvinner, katter likaså och det råder en märklig ovisshet kring vad som är verkligt och inte. Känslan som uppstår hos läsaren är en slags behaglig förvirring. För mig var det en tankeväckande läsupplevelse.

När man skriver som Luiselli finns det en risk att några läsare inte hänger med och inte förstår. Romanen fick mig att fundera över hur viktigt det är för mig att läsaren förstår vad jag menar. En del av mig vill helst skriva så att det inte råder någon som helst tvekan, det ska inte gå att missuppfatta. Samtidigt får jag ibland lust att som Luiselli leka med perspektiven och lämna mer åt läsarens egna tolkningar. Det är en balansgång.

De tyngdlösa av Valeria Luiselli, 2011, 2018, Rámus förlag.

Sin innersta kärna rår man sällan på

I en av uppgifterna på Kreativt skrivande II fick jag en kommentar som gjorde mig väldigt glad. I texten hade jag varit inne och nosat på min känsla av utanförskap, något som i och för sig var mer påtagligt när jag var yngre, men som jag burit med mig och förhållit mig till hela livet. Jag avslutade texten såhär: ”Jag har aldrig trott att jag är förmer än andra, bara annorlunda. Kanske är annorlunda lika illa, men hur som helst är det svårt att göra något åt. Sin innersta kärna rår man sällan på.”

Svaret från handledaren var mycket uppmuntrande och fick mig att omedelbart känna mig upplyft och stärkt. Bäst av allt var de här meningarna: ”Du har humör och bett, och känner starkt för det du säger och påstår.” och ”Fortsätt skriva, lyssna bara på dem som vill dig väl. Var envis.” Underbart, eller hur? Ibland älskar jag verkligen den här kursen. Sanningen att säga så var orden egentligen inga banbrytande nyheter, och envis är jag nog redan så att det räcker. Men ändå, det är oerhört skönt att få tydlig bekräftelse på att jag befinner mig på rätt väg. Jag känner att handledaren, genom att uppmana till envishet, sätter fingret på något som är mycket betydelsefullt och avgörande inom skrivandet.

Sedan upptäckte jag att även jag själv hade satt fingret på något viktigt med formuleringen ”sin innersta kärna rår man sällan på”. Den diktsamling jag har påbörjat kommer troligen att delas in i några olika underavdelningar, och jag överväger nu att använda uttrycket som rubrik till en av dessa kategorier; till de texter som handlar om identitet.

Lästips: Skrivandets sinne

Första uppgiften på Kreativt skrivande II utgick från Elisabeths Rynells essäsamling Skrivandets sinne (2013). Den tunna lilla boken väckte många tankar och känslor hos mig. Rynells språk är livfullt och varmt och de teman hon tar upp biter sig fast likt de vidunderliga vintervita vidder hon ofta återvänder till.

Det är stundtals svidande sorgligt, som berättelsen om väninnan som bröt benet ute på isen och frös ihjäl i ensamhet medan ”det bländande vita slog över i alla jordens färger och slutligen i svart. Och det kalla blev brännande hett och slutligen åter kallt.” (s. 49). Det är ömsint så att det nästan gör ont, som när det handlar om den döda jämthunden Pajo. Han som var en överlevare och övervintrare från istiden och hade vildmark och varg i blicken, som grävde långa slingrande tunnlar i snön och badade i snölycka.

Ja, det handlar en del om döden, men låt dig inte avskräckas. Det är ingen bok som gör en illa till mods, tvärtom. Direkt efter att jag läst ut Skrivandets sinne gick jag in på bibliotekets hemsida och reserverade två av Rynells diktsamlingar; Onda dikter och Sjuk fågel. Ser verkligen fram emot att läsa dem så fort jag får tid.