Skrivandet som räddning

En tid av motgångar

Ibland hamnar jag i något som skulle kunna beskrivas som De Många Motgångarnas Tid. Det är när saker och ting börjar gå på tok, stort som smått, det ena efter det andra. Innan jag hunnit reda ut ett problem dyker nästa upp, och så fortsätter det under en längre tid tills jag börjar tro att bekymren aldrig ska ta slut.

Några exempel på tråkigheter som påverkar mig just nu: 

  • byråkratiska problem med min anställning, vilka ligger helt utom min kontroll men som innebär att min ekonomi är ytterst osäker under resten av året
  • plötsligt är jag tvungen att söka nytt jobb, akut, något jag egentligen inte har tid med och som visat sig vara svårare än väntat då det för tillfället är större konkurrens om jobben än vanligt
  • oron över framtiden stör min sömn och jag vaknar ofta mitt i natten med ont i magen, vilket leder till att jag är jättetrött på morgonen och därmed sämre rustad att ta itu med den nya dagen
  • en av mina tänder har spruckit och måste dras ut den kommande veckan, något som orsakat en helvetisk smärta och kraftig oro, då jag tycker väldigt illa om att gå till tandläkaren

Ytterligare en mycket tråkig och sorglig händelse inträffade igår, då en av familjens mest älskade katter påträffades påkörd vid vägkanten. Det var ingen av mina tre, men ändå en stor förlust för alla som kände lilla Curry. 

När livet blir såhär, när det verkar som om alla påfrestningar och motgångar kommer på en gång, är det lätt hänt att tappa orken. Jag kämpar vidare så gott jag kan och hoppas på att snart få se en ljusning. 

Mitt nya projekt

Under veckan som gick hade vi en heldag med textsamtal via zoom på kursen Kreativt skrivande III. En halvtimme innan mötet skulle börja ställdes jag inför det faktum att jag inte klarade av att äta frukost – smärtan i den skadade tanden antog sådana proportioner att jag inte visste var jag skulle bli av. Har sällan upplevt något liknande, det kändes verkligen som att få en kniv uppkörd tvärs igenom den övre tandraden, om jag så bara nuddade den onda tanden med tungspetsen. Det var mycket nära att jag missade textsamtalet, men lyckligtvis började värktabletten ge effekt när det var ett par minuter kvar. Jag torkade tårarna, tog mig samman och loggade in på mötet.

Jag är oerhört glad att jag kunde vara med, för det blev många intressanta och lärorika samtal under dagen. Att diskutera varandras pågående projekt är för mig det mest värdefulla som finns inom ramen för kursen – detta att alla i förväg har gjort engagerade läsningar av varandras texter och förberett kommentarer, som sedan ligger till grund för diskussionerna. När det blev min tur fick jag många positiva reaktioner på mitt nystartade projekt. Det var precis vad jag behövde och det gjorde mig gott ända in i själen. Jag var glad och upprymd under resten av dagen, och övermannades av en våldsamt stark lust att skriva vidare. 

Igår satt jag hela dagen och skrev på projektet, med avbrott endast för att umgås med djuren och se till att de hade allt de behövde. Det är en ljuvlig känsla att gå upp helt i texten, försvinna in i den mystiska värld som bara består av ord, meningar, formuleringar, uttryck. Jag skriver prosalyrik med inslag av ren lyrik, alltså korta dikter insprängda i längre textstycken som bildar en slags berättelse. Berättelsen är baserad på mitt eget liv, så det handlar inte om att försvinna bort till helt andra världar eller dimensioner. Ändå upplever jag en enorm frihets- och lyckokänsla när jag skriver, det är som att befinna sig i ett parallellt universum. Efteråt upptäckte jag att kämpaglöden hade återvänt, tillsammans med en visshet om att allt kommer att bli bra till slut. Känner mig så tacksam för att skrivandet fungerar på det här viset för mig – när det mesta tycks gå åt helvete, fungerar fortfarande skrivandet.

Exakt ett halvår fick denna genomsnälla och roliga lilla katt finnas hos mina föräldrar. Under den tiden gav hon upphov till otroligt mycket glädje. Sov i ro, lilla Curry.

Samtal med likasinnade

Idag börjar äntligen kursen Kreativt skrivande III på Linnéuniversitetet. Under helgens träff med mina skrivarvänner fick jag möjlighet att diskutera mina tankar kring de litterära projekt jag har på gång. Har ju haft lite svårt för att bestämma om jag ska jobba vidare med den påbörjade diktsamlingen eller Alkoholisten & Parasiten, eller börja på något helt nytt. 

Det är så värdefullt att få höra andras synpunkter om det man håller på med. Under samtalet uppenbarade sig en helt ny möjlighet, ett alternativ jag inte tänkt på förut: Jag skulle kunna ägna min projekttid på kursen åt att fortsätta skriva dikter, och samtidigt samla ihop ett urval av det material jag redan har, som kan utgöra den första samlingen. Det ena behöver inte utesluta det andra, och de dikter som sticker iväg för långt åt något håll kan jag spara, jobba mer med och spinna vidare på under kursens gång. Det kanske blir två diktsamlingar. Det kanske blir tre. Jag kanske dessutom ska ha med några bilder trots allt, förslagsvis tio-femton stycken – bilder som inte behöver illustrera någon enskild dikt, utan som kan fungera som ett komplement till texten och erbjuda läsaren en liten andningspaus.

En annan bra idé som framfördes var ett nytt förslag på titel till min första diktsamling: Skimmelhimmel. Har ju haft arbetsnamnet Det bor en huggsnok under trappan, vilket jag i och för sig gillar, men det kanske är lite långt. Skimmelhimmel känns lagom ovanligt, lätt att lägga på minnet och jag tror faktiskt att det skulle representera samlingen ganska väl. Helt klart värt att överväga.

Sissel Myrup, Jessika Lilja och jag diskuterar på Espresso House i Ängelholm. /Foto: Catrine Heinestam.

Omgiven av djur

Mitt mål är att kunna jobba hemifrån så mycket som möjligt. Jag älskar att ha djuren omkring mig och ha friheten att gå ut i skogen när jag vill. Jag vill skriva böcker och fotografera, kanske börja måla igen, kanske frilansa åt någon tidning. 

Nästa vecka är sommarkursen Att läsa och skriva poesi slut, och sen är det två veckors studieuppehåll innan Kreativt skrivande III börjar. Kursen går på halvfart och distans, så när jag inte måste åka till jobbet kommer jag att plugga och skriva hemma omgiven av mina djur: hund, katt, kaniner och fåglar. Det finns inget mysigare än att sitta och läsa med en mjuk kanin i knät, eller vakna på morgonen med en varm hund och en kurrande katt tätt intill. Det gör mig lycklig, och djuren mår bra av att inte behöva vara ensamma så mycket.

Här är en bild från i somras där jag har min whippet Trollet, tolv år, i famnen. Till vänster om oss är min systers två tollare, Twix och Shiva.

/Foto: Catrine Johansson

Bokstavligt och metaforiskt

Ganska ofta får jag en känsla av att människor som inte själva sysslar med skrivande tycker att mitt arbete med diktsamlingen verkar fullkomligt obegripligt. Men att skriva poesi är inget konstigt eller mystiskt, och resonemanget att en dikt skulle bli ”förstörd” om man förklarar den håller jag inte med om. Det är klart, om jag skulle skriva en hel diktsamling och sedan försöka förklara vartenda ord ner i detalj, skulle nog en del av mystiken gå förlorad (vadå för mystik? Jag påstod ju alldeles nyss att det inte var något mystiskt med poesi … ?). Hur som helst, att tolka och analysera dikter är roligt!

Om vi återigen tar min nyskrivna dikt ”Falnad fobi” som exempel, så ska jag försöka förklara vad jag menar med bokstavligt och metaforiskt. Vi börjar med den bokstavliga tolkningen. Vilka verkliga händelser kan tänkas ligga till grund för en dikt som handlar om att bli invaderad av insekter och spindlar? Dessvärre finns det hur många exempel som helst. Jag har varit med om stora husspindlar som bygger bo under soffan, spindlar som dyker upp från ingenstans och springer in under sängen precis när jag ska gå och lägga mig, för att sedan vara spårlöst försvunna. Tvestjärtar som ligger och lurpassar i postlådan och väntar på att följa med posten in, stora svarta skalbaggar som sprider skräck i duschen, för att inte tala om den ansenliga mängd svartmyror som varje vår tar någon del av huset i besittning. Jag har vaknat med en livs levande larv under huvudkudden. Hur skulle denna larv ha hamnat under min kudde, om det inte vore för att en spindel burit dit den under natten? Rysligt och obehagligt, men märkligt nog så vänjer man sig.

Metaforiskt då? Om de otäcka krypen i texten inte bara är kryp, utan representerar något annat, något jobbigt som man helst vill slippa? Kanske negativa besked, förlorade vänner, oro för framtiden, diverse besvikelser som aldrig tycks ta slut? Då kan dikten handla om att lära sig att leva med påfrestningar, kanske leva med ångest. När livet är som värst blir acceptans till sist ofrånkomligt, i alla fall för mig. Jag går och lägger mig på kvällen och sover utan att vakna, även om saker och ting inte är som jag önskar att de skulle vara. 

För mig är ”Falnad fobi” inte fullt så mardrömslik som min lärare på kursen uppfattade den. Jag ser snarare något hoppfullt i att vi människor har förmågan att växa oss starkare av motgångar. En bild av den inneboende själsstyrka som finns i oss alla. Vi sover lugnt medan ångesten spinner nät och vaknar utvilade med spindelnät i håret – skrämmande och deprimerande, eller en del av livet? Det är upp till läsaren att bestämma.

Falnad fobi


Jag har blivit så van vid krypen, 
de ständigt närvarande 
                spindlarna 
    skalbaggarna
          larverna 
att jag inte längre orkar bli 
skräckslagen. 
      Avtrubbad 
sopar jag upp dem från golvet, 
borstar bort dem från lakanet.
Sedan sover jag tungt, utan
att vakna medan de sakta
och systematiskt spinner
sina nät 
      kring min kropp.
Nina Thomasdotter, juli 2020.

En dikt blir bättre

Nu ska jag göra ett försök att förklara hur jag lär mig att skriva bättre med hjälp av respons från andra. På kurserna Kreativt skrivande I och II fick vi lämna in delar av våra litterära projekt i omgångar för att sedan få respons på texten av både handledare och kurskamrater. Sommarkursen Att läsa och skriva poesi är uppbyggd på ett liknande sätt. Mot slutet av kursen skriver man en egen diktsvit, vilken man också får respons på.

Här är en av de dikter jag redan lämnat in i samband med en gestaltande övning:

Falnad fobi


Jag har blivit så van vid krypen, 
de ständigt närvarande 
                spindlarna 
    skalbaggarna
          larverna 
att jag inte längre orkar bli 
skräckslagen. 
      Avtrubbad 
sopar jag upp dem från golvet, 
borstar bort dem från lakanet.
Sedan sover jag tungt, utan 
att vakna medan de sakta 
och systematiskt spinner 
sina nät 
      kring min kropp.

Responsen från läraren var övervägande positiv. Han tyckte att det var en otäck text, som en mardröm, men snyggt utfört. Det glädjer mig förstås, för jag vill ju väcka någon slags känsla hos läsaren. Vidare tyckte han att krypen som spinner nät kring jaget skapar en fruktansvärd bild av att bli alltmer instängd. Det glädjer mig ännu mer. Syftet med övningen var att skapa bilder och hans reaktion säger mig att jag lyckats. Även placeringen av orden tyckte läraren var effektiv, ”som om jaget inte riktigt kan få fatt på småkrypen, att de nästlar sig in överallt”. Det var också min tanke med att placera orden ”spindlarna”, ”skalbaggarna” och ”larverna” utspridda i texten – jag ville förstärka bilden av att krypen befinner sig överallt i ett slags myller.

Så till de hårfina detaljerna. Många gånger är det väldigt små saker som utgör skillnaden mellan en bra dikt och en medelmåttig. Läraren tyckte att de första raderna ”inväntar läsaren kanske en sekund för mycket”. Jag förstår vad han menar och tar det till mig. Mina dikter blir nästan alltid bättre efter att jag har kortat ner dem och strukit några ord eller meningar. Följaktligen skrev jag om dikten, och den nya versionen ser ut såhär:

Falnad fobi


Jag har blivit så van vid 
                  spindlarna 
      skalbaggarna
            larverna 
att jag inte längre orkar bli 
skräckslagen. 
      Avtrubbad 
sopar jag upp dem från golvet, 
borstar bort dem från lakanet.
Sedan sover jag tungt, utan 
att vakna, medan de sakta 
och systematiskt spinner 
sina nät 
      kring min kropp.

Skillnaden kan tyckas obetydlig, men det är den inte. Ordet ”krypen” behövs inte, inte heller att de är ”ständigt närvarande”. Det framgår ändå. Ett av mina vanligaste problem är att jag tenderar att skriva en aning för mycket och bli övertydlig. Liksom många gånger tidigare visade det sig att en utomstående blick genast såg vad som inte riktigt fungerade, och jag fick möjlighet att hitta en annan lösning. Dikten blev bättre.

Glädjebesked om Kreativt skrivande III

Alldeles nyss fick jag veta att jag blivit antagen till Kreativt skrivande III till hösten! Så härligt och roligt! Nog trodde jag innerst inne att jag skulle komma in på kursen, men man vet ju aldrig innan antagningsbeskedet kommer. Nu kan jag i alla fall andas ut och börja göra upp planer. Det första jag behöver fundera på är vad jag ska välja som litterärt projekt. Som jag ser det finns det tre olika alternativ: 

  1. jobba vidare med diktsamlingen och försöka finslipa den till fulländning, så att jag därefter kan skicka den till förlag.
  2. göra en grundlig omarbetning av Alkoholisten & Parasiten, tills den känns så genomarbetad och innehållsmässigt väl avvägd att jag på nytt kan skicka den till förlag.
  3. börja på ett helt nytt projekt, en roman.

Min ursprungliga tanke var att börja på ett nytt projekt, Det Stora Romanprojektet, något jag längtat efter. Med tiden har jag dock insett att mitt skrivande tar oerhört mycket längre tid än vad jag själv trodde att det skulle göra. Att börja på nytt är alltid lockande, medan slutförandet kräver stor envishet, uthållighet och ofattbart många timmar av djupaste koncentration. Att ha tre projekt igång samtidigt känns inte hållbart, det är som gjort för att ingenting ska bli riktigt färdigt. Därför är det nog klokast att ta mig an ett av de redan påbörjade projekten och sikta på ett mycket ingående och noggrant arbete, att verkligen vända och vrida på varenda sten, stryka och skriva om tills jag inte längre kan hitta någonting mer att förbättra.

Vad ska jag välja? Den tunga, verklighetsbaserade missbruks- och medberoendehistorien, eller den mer lättsamma, men inte okomplicerade, diktsamlingen med djur- och relationstema? Något att fundera på under långa hundpromenader.

Trollet och jag på promenad, juni 2020. /Foto: Astor Frank.

Bildspråk och fri vers

Den senaste uppgiften på poesikursen handlade om att analysera bildspråket i en dikt på fri vers. Som gjort för mig som älskar bildspråk, så jag tog mig an uppgiften med stor entusiasm. Dikten jag valde blev Edith Södergrans ”Stjärnorna”.

Stjärnorna


När natten kommer 
står jag på trappan och lyssnar, 
stjärnorna svärma i trädgården 
och jag står i mörkret. 
Hör, en stjärna föll med en klang! 
Gå icke ut i gräset med bara fötter; 
min trädgård är full av skärvor.


Edith Södergran

Stjärnorna ”svärma” – som insekter, men vilka insekter? Jag tror att det är bin, silvervita och blänkande med genomskinliga vingar, en okänd sort som ger sig ut och samlar nektar på natten istället för på dagen. Stjärnorna är överallt, de glittrar och glimmar och blinkar, dansar, myllrar, dyker mot blommorna och träden, försvinner och blir synliga igen. Ömsom långt borta, ömsom nära. Stjärnorna dominerar hela scenen, invaderar den, är rentav lite påträngande. Som betraktare blir man nästan bländad, fast himlen i bakgrunden är oändligt mörk och tät.

När en stjärna faller väljer Södergran att använda sig av ett läte istället för ett synintryck. Den klang som ljuder i natten föreställer jag mig som en lätt dämpad ton på en xylofon, kanske en leksaksxylofon. Ett mjukt metalliskt läte, mörkblått med stänk av lila i ytterkanterna. 

Den näst sista raden antyder att diktjaget står barfota där på trappan i mörkret, även om det egentligen inte sagts rent ut. ”Gå icke ut i gräset med bara fötter” – känslan av nakna fotsulor mot det kalla, fuktiga, mörkgröna gräset blir påtaglig. Kanske finns där även ett barn som kommer smygande bakom diktjaget och blir hejdad från att springa ut i pyjamasen. Skärvorna föreställer jag mig som de tunna, vassa skärvor som sprider sig över golvet när en busig katt krossar en julgranskula.

Diktens smärtpunkt är raden ”Hör, en stjärna föll med en klang!”. Det är där det spektakulära händer, där hittar vi det ovanliga greppet att framkalla ljudet av något som i själva verket är ljudlöst. Raderna före och efter formar sig kring denna rad och lyfter fram den.

Södergran nämner aldrig ordet ”himmel”, det är underförstått. Trädgården förekommer däremot två gånger, vilket minskar avståndet till rymden och skapar en känsla av intimitet och närhet. Kopplingen till insekter, genom ordet ”svärma”, förstärker denna närhet ytterligare, stjärnorna befinner sig i den egna trädgården. 

För mig skapar dikten en skön känsla av tillförsikt. Ja, världen är gränslös och vidunderlig, och en människa liten och obetydlig i jämförelse, men det går bra att stå ensam i mörkret och vänta på att få höra en stjärna falla. Trädgården är dessutom full av skärvor, vilket innebär att den fallande stjärnan, det magiska ögonblicket, inte var en engångsföreteelse. Det är paradoxalt att en trädgård som är full av vassa skärvor ändå framstår som magisk och vacker, likaså att en dikt som handlar om att lyssna skapar så klara visuella bilder.

Ska man vara riktigt fantasifull skulle man också kunna hävda att bokstäver med två prickar, ä och ö, kan liknas vid stjärnor rent visuellt. Kanske är det ingen slump att ä och ö återkommer sammanlagt tretton gånger om man räknar med titeln. Utropstecknet efter ”klang!” skulle kunna ses som stjärnans nedslag mot marken.

Vattenglitter som stjärnor.

Hundra dikter

När jag nyligen räknade mina dikter insåg jag att jag har fått ihop fler än hundra. Mellan hundratio och hundratjugo för att vara exakt, men jag föredrar att räkna lågt eftersom jag säkert kommer att gallra bort några. Även om det spretar lite åt olika håll kan jag slå fast att övergripande teman är relationer mellan människor, relationer mellan djur, samt relationer mellan människor och djur. Kurskamraterna på Kreativt skrivande II har i sin respons använt ord som ”respekt för djur, respekt för allt levande”, vilket jag tycker låter fint. 

Enligt den ursprungliga idén hade jag tänkt att diktsamlingen skulle innehålla bilder, men där har jag ändrat mig. Det behövs inte. Jag målar upp bilder i texterna, och skulle man dessutom komplettera med foton skulle det bli övertydligt och för mycket.

Sommarkursen Att läsa och skriva poesi startade den här veckan och jag har skrivit och skickat in min presentationstext. I samband med det började jag fundera på vad poesi är för mig och kom snart att tänka på Gunnar Ekelöf, vars texter överskuggade det mesta i min ungdom. I något sammanhang måste jag ha uttryckt min beundran för Ekelöf i skolan, för min lärare i svenska på gymnasiet gav mig faktiskt en tjock pocket med Ekelöfs samlade dikter.

Det är ett roligt detektivarbete att börja undersöka vad som har inspirerat och influerat en i unga år, vad var det egentligen som väckte intresset för poesi för så längesedan? När jag nu bläddrar i boken med Ekelöfs dikter ser jag vad det var jag föll för, och hur det faktiskt finns spår av detta mystiska och svåråtkomliga, naturromantiska i mina egna dikter idag. Några rader som berörde mig djupt då, och som än idag hör till det mest vemodiga jag läst:

ÄLVORNAS KÖR


då njutningen försvunnit under sömnens vita dimmor
försvunno även de som om de drömt det hela 
kan någon säga vad de båda sökte i den mjuka bädden 
över vars spindelvävda spetsar daggen glittrade?


Gunnar Ekelöf

Kreativt skrivande II är klar

Sista kursveckan har nu gått och Kreativt skrivande II är avslutad. Det har varit en fantastisk tid med mycket projektskrivande och oerhört givande textsamtal. Hela vårterminen och delar av höstterminen har jag ägnat åt att skriva lyrik och har kommit igång bra med min första diktsamling, som har arbetsnamnet Det bor en huggsnok under trappan. Jag känner själv att jag har utvecklats, vilket även bekräftas av mycket positiv respons från handledare och kurskamrater. Få saker gör mig så lycklig som att känna att jag är på rätt väg, och det är precis så det känns just nu.

Redan imorgon börjar sommarkursen Att läsa och skriva poesi, också den på halvfart på Linnéuniversitetet. Det blir förhoppningsvis en riktig djupdykning i poesins värld och jag kommer att jobba vidare med diktsamlingen under tiden. Målet är att bli klar någon gång i höst och skicka manuset till förlag innan årets slut.

Om jag kommer in på Kreativt skrivande III till hösten, funderar jag på att börja på ett romanprojekt. Det blir något helt annat – stort, nytt och spännande.

Bella 3 år

Idag är det Bellas tur att fylla år, och hon fyller tre. Jag skaffade Bella i samma veva som jag bestämde mig för att börja ta mitt skrivande på allvar. Tillfället var som gjort för att ta hem en liten kattunge, när jag ändå skulle vara hemma hela tiden och plugga på distans. Därför skulle man också kunna säga att Bella är en symbol för mitt skrivarliv. På tre år har jag fått ihop lite drygt 140 högskolepoäng och två halvfärdiga bokmanus, och den bedårande lilla kattungen har utvecklats till en vacker fullvuxen brittisk korthårskatt med en personlighet som inte liknar någon annan. Roligare och mer påhittig katt hittar man inte i första taget.

Bella och jag har varje dag långa diskussioner, hon pratar mest och jag svarar. Varje natt sover hon i min säng, trognare än en hund (hunden sover för det mesta i soffan). Dessutom är Bella faktiskt det enda av mina djur som hjälper till i hushållet – när jag inte är hemma tar hon fullt ansvar för att hålla nere antalet spindlar. Efter dödandet täcker hon över liken med en matta eller liknande. Smart och omtänksamt, för när jag sedan kommer hem och ser en matta som ligger dubbelvikt, vet jag vad som väntar och slipper få en äckelchock.

Grattis på födelsedagen, älskade lilla katt.

Minifotografering i trädgården idag.