Kategori: Skrivande

Textsamtal

Något av det bästa och roligaste hittills på Kreativt skrivande II var de textsamtal vi hade i Växjö i slutet av förra veckan. Det finns så mycket intressant att diskutera inom skrivande och litteratur, men trots allt tror jag att de flesta av oss helst vill prata om våra egna texter. Nu fick vi äntligen göra det.

Rent praktiskt gick det till så att alla som ville fick lämna in ett par sidor text i förväg, gärna med en specifik frågeställning som man ville diskutera. Sedan satt vi i grupper bestående av fyra-fem kursdeltagare och en handledare och vände och vred på texterna. Det visade sig bli väldigt givande och stärkande samtal. Det är så nyttigt att höra hur andra uppfattar det man skriver, ibland blir man riktigt överraskad.

En fråga jag fick var varför jag har valt att jobba med just det projekt jag har påbörjat; vad som är min konstnärliga avsikt. Jag kom fram till två saker: dels känner jag ett behov av att få göra något med fokus på ljus och glädje, efter att ha hållit på så länge med den allvarstyngda Alkoholisten & Parasiten. Dessutom är jag så fullproppad med idéer, halvfärdiga dikter och korta prosalyriska texter som väntar på att komma ut, att jag helt enkelt måste ta itu med dem. Den stora romanen får vänta, just nu känns dikterna viktigast.

Efter textsamtalen känner jag mig extra fokuserad och vill inget hellre än att jobba vidare med min diktsamling. Känner mig också otroligt lycklig som får hålla på med något som ger mig så mycket glädje.

Svar från förlag

Ett av de förlag som fått Alkoholisten & Parasiten. En mörk saga om missbruk och medberoende skickad till sig svarade nyligen att de inte vill gå vidare med utgivning. Anledningen är att boken är ”lite för mörk”. Just det här förlaget är måna om att förmedla en positiv syn på livet och världen, så jag förstår verkligen deras motivering. Trots att jag har strävat efter att berättelsen ska genomsyras av hopp och kraft, innehåller den också mycket förtvivlan, sorg och vrede. Det är inte förvånande att den uppfattas som mörk – det framgår ju till och med av titeln. 

Det mörka i historien är inget som jag känner att jag kan plocka bort eller tona ner då det utgör själva kärnan. Däremot är jag väldigt tacksam för responsen. Det vanligaste är att förlagen refuserar utan vidare kommentarer och då får man inte reda på vad det var som fick dem att säga nej. I det här fallet är det flera personer som har läst mitt manus, diskuterat det på ett möte och därefter kommit fram till att det inte riktigt passar deras utgivning – vilket jag väljer att betrakta som en slags framgång.

Att skicka sitt manus till förlag kan vara både påfrestande och nervkittlande. I de flesta fall dröjer det tre-fyra månader innan man får något besked, ibland kan det ta upp till ett halvår. Beskedet man får är med största sannolikhet ett nej, chansen att bli antagen är oerhört liten. Ändå sitter det där lilla hoppet som en retsamt glimmande stjärna i fjärran och vägrar att slockna. Jag kämpar vidare, alltmer övertygad om att det bara gäller att hitta just det där fantastiska, speciella förlaget som gillar min idé och tycker att mitt manus är helt rätt för dem.

Sin innersta kärna rår man sällan på

I en av uppgifterna på Kreativt skrivande II fick jag en kommentar som gjorde mig väldigt glad. I texten hade jag varit inne och nosat på min känsla av utanförskap, något som i och för sig var mer påtagligt när jag var yngre, men som jag burit med mig och förhållit mig till hela livet. Jag avslutade texten såhär: ”Jag har aldrig trott att jag är förmer än andra, bara annorlunda. Kanske är annorlunda lika illa, men hur som helst är det svårt att göra något åt. Sin innersta kärna rår man sällan på.” 

Svaret från handledaren var mycket uppmuntrande och fick mig att omedelbart känna mig upplyft och stärkt. Bäst av allt var de här meningarna: ”Du har humör och bett, och känner starkt för det du säger och påstår.” och ”Fortsätt skriva, lyssna bara på dem som vill dig väl. Var envis.” Underbart, eller hur? Ibland älskar jag verkligen den här kursen. Sanningen att säga så var orden egentligen inga banbrytande nyheter, och envis är jag nog redan så att det räcker. Men ändå, det är oerhört skönt att få tydlig bekräftelse på att jag befinner mig på rätt väg. Jag känner att handledaren, genom att uppmana till envishet, sätter fingret på något som är mycket betydelsefullt och avgörande inom skrivandet.

Sedan upptäckte jag att även jag själv hade satt fingret på något viktigt med formuleringen ”sin innersta kärna rår man sällan på”. Den diktsamling jag har påbörjat kommer troligen att delas in i några olika underavdelningar, och jag överväger nu att använda uttrycket som rubrik till en av dessa kategorier; till de texter som handlar om identitet.

Det brinner i knutarna

Snart är sommarkurserna slut. Jag har en tenta på sex-åtta sidor, en slutuppgift på tre-fem sidor, en diskussionsuppgift inklusive kommentarer till minst två andra, samt ytterligare en mindre uppgift som samtliga ska bli klara till olika deadlines inom en och en halv vecka – nu gäller det att behålla lugnet och jobba på.

En timme om dagen har jag tid att sitta med bokmanuset. Just nu håller jag på och möblerar om bland textstycken och bilder. Det är som att lägga ett stort pussel. Vilken bild passar bäst till vilken text och i vilken ordning ska de placeras? När jag har möblerat klart tänker jag läsa igenom hela texten en sista gång och ändra på allt jag hittar som behöver ändras. Sedan räcker det, jag ska inte överarbeta och vara för mycket perfektionist – går jag i den fällan blir jag aldrig klar. Förlaget kommer säkert att ha synpunkter ändå, oavsett hur mycket jag redigerar i förväg. Det viktigaste är att jag slutför och skickar iväg. Jag har sagt att jag ska bli klar innan sommaren är slut och det kommer jag att bli.