Alldeles nyss fick jag veta att jag blivit antagen till Kreativt skrivande III till hösten! Så härligt och roligt! Nog trodde jag innerst inne att jag skulle komma in på kursen, men man vet ju aldrig innan antagningsbeskedet kommer. Nu kan jag i alla fall andas ut och börja göra upp planer. Det första jag behöver fundera på är vad jag ska välja som litterärt projekt. Som jag ser det finns det tre olika alternativ:
jobba vidare med diktsamlingen och försöka finslipa den till fulländning, så att jag därefter kan skicka den till förlag.
göra en grundlig omarbetning av Alkoholisten & Parasiten, tills den känns så genomarbetad och innehållsmässigt väl avvägd att jag på nytt kan skicka den till förlag.
börja på ett helt nytt projekt, en roman.
Min ursprungliga tanke var att börja på ett nytt projekt, Det Stora Romanprojektet, något jag längtat efter. Med tiden har jag dock insett att mitt skrivande tar oerhört mycket längre tid än vad jag själv trodde att det skulle göra. Att börja på nytt är alltid lockande, medan slutförandet kräver stor envishet, uthållighet och ofattbart många timmar av djupaste koncentration. Att ha tre projekt igång samtidigt känns inte hållbart, det är som gjort för att ingenting ska bli riktigt färdigt. Därför är det nog klokast att ta mig an ett av de redan påbörjade projekten och sikta på ett mycket ingående och noggrant arbete, att verkligen vända och vrida på varenda sten, stryka och skriva om tills jag inte längre kan hitta någonting mer att förbättra.
Vad ska jag välja? Den tunga, verklighetsbaserade missbruks- och medberoendehistorien, eller den mer lättsamma, men inte okomplicerade, diktsamlingen med djur- och relationstema? Något att fundera på under långa hundpromenader.
Trollet och jag på promenad, juni 2020. /Foto: Astor Frank.
Det är roligt att läsa diktsamlingar, för de kan vara så oerhört olika i uttryck och utförande. Pia Tafdrups Salamandersol (2012, 2013) har den lite ovanliga strukturen att var och en av de sextio dikterna representerar ett av författarens levnadsår fram till 2011. På så vis får läsaren följa ett människoöde från barndomen, genom ungdomsåren och vuxenlivet, för att slutligen ledas in i en tid av begynnande åldrande.
Tanken att försöka fånga ett helt år av sitt liv i en dikt på en sida fascinerar. Vad är viktigast, mest talande? Vilka upplevelser måste till varje pris få komma med? Upplägget ger upphov till nya idéer. En diktsamling skulle kunna bestå av en dikt för varje vecka under ett år. Det blir femtiotvå stycken. Hur skulle det vara att göra en målning för varje vecka under ett år, eller åtminstone en för varje månad? Kanske en bok bestående av femtiotvå dikter och tolv målningar, ett år fångat i text och bild? Möjligheterna är oändliga.
Dikterna i Salamandersol är både innehållsrika och specifika. Tafdrups språk är livligt och målande, och innehållet rymmer såväl vardaglighet som glimtar av mystik. Inte helt oväntat fastnar jag för ”Uppbrott” (s. 57), en dikt där djur pilar längs stammarna och fåglar störtdyker. Just dessa betraktelser av naturen i kombination med händelser och känslor hämtade ur ett människoliv, är något jag själv gärna använder mig av när jag skriver poesi.
UPPBROTT
Under nedfallna blad söker små djur
efter stjärnor,
framsipprande väsen i ett multnande vinterförråd
när jag gräver djupare.
Ett ögonblicks intet
innan stormträd svajar.
Skogen luktar fukt och förruttnelse,
en okänd grav myllrar
av hemlöst liv.
Solen strilar ned längs stammar,
insekter knastrar under murken bark,
vacklar berusade ut på en gren.
Förändringars virvelstorm,
inte annorlunda än en vänkrets drabbad
av en tyfons kraft:
skilsmässor, sjukdom, plötslig död.
Ett samhälle går under, ett annat reser sig,
ny luft strömmar sval och klar. Andas. Överleva.
Djur pilar upp längs stammar,
försvinner in i en krona där fåglar
då och då kortsluter med sång
eller störtdyker.
Droppar av drömt ljus mellan kvistar
eller fläckvis blindhet
som efter ett stjärnfall på himlens valv
innan det oundvikliga uppbrottet
äger rum.
Pia Tafdrup
Salamandersol av Pia Tafdrup, 2013, Ellerströms förlag.
Jag lånade Lev kreativt (2019) på biblioteket i tron att det var en ny bok av Julia Cameron, men när jag fick hem den insåg jag att det är en nyöversatt utgåva av Camerons The Artist´s Way (1992). Någon gång i mitten av 90-talet kom jag över den då nyutgivna svenska översättningen som hette Öka din kreativitet – den artistiska vägen (1995), en bok som jag har börjat läsa många gånger under årens lopp. Jag har dock aldrig läst ut den. Anledningen är att jag varje gång har övermannats av nya kreativa projekt som krävt min fulla uppmärksamhet med sådan kraft att allt annat har tvingats att stå tillbaka. Så effektiva och omvälvande är Camerons övningar i hur man utvecklar och förvaltar sin kreativitet.
Lev kreativt är ett program uppdelat i tolv steg med massor av övningar, varav en del ytterst fåniga och barnsliga – det är en del av konceptet, att man ska sluta ta sig själv på så stort allvar – men ack så verkningsfulla. Eftersom jag aldrig tidigare läst klart boken, bestämde jag mig för att denna gång hoppa direkt till de tre sista kapitlen, och ser man på; det dröjde inte länge innan en pirrande känsla av välbefinnande började sprida sig inom mig. Magiskt!
Man behöver definitivt inte ha skrivkramp för att ha nytta av Camerons filosofi, men har man det kommer den med största sannolikhet att blekna och försvinna bort som ett visset löv i en vindpust. Många av tankegångarna bygger på vikten av att fortsätta framåt och att inte vara rädd för att börja om: ”Vi är andliga hajar. Den hemska sanningen är att vi sjunker till botten och dör om vi inte är i rörelse.” (s. 263). Jag kan faktiskt inte komma på ett enda kreativt problem som Cameron inte lyckas ringa in och har en lösning på. Många av råden är dessutom väldigt handfasta. När författaren undervisar i kreativitet uppmanar hon sina elever att ägna sig åt trädgårdsarbete: ”När en människa är panikslagen efter att ha nått halvvägs över bron till ett nytt liv, då kan hon återfå fotfästet och känslan av utveckling genom att plantera om växter i större och bättre krukor.” (s. 279). Osäkerhet och självkritik förvandlas till självförtroende och drivkraft. Problem som tidsbrist, en oförstående omgivning och oro för hur det ska gå med ekonomin, omvandlas på ett mystiskt sätt till en känsla av att vara på rätt väg och att det man gör är meningsfullt. Jag älskar det!
Ett annat ämne som känns högst aktuellt är den konkurrensinriktade tid vi lever i, där allt ska gå fort och allt man gör helst ska bli enastående bra direkt. Cameron skriver: ”Tävlingsandan – i motsats till den skapande andan – driver oss ofta att snabbt sortera bort en idé som inte ser ut att vara en vinnare. Det kan vara mycket farligt och stör vår förmåga att bära med oss ett projekt tillräckligt länge.” (s. 252), och ”Konst behöver ruvningstid, att spreta lite, att vara ofullständig och oformlig innan den kan stiga fram i rätt skepnad. Egot avskyr det. Egot vill ha omedelbar behovstillfredsställelse…” (s. 253). Så är det verkligen. Ibland har jag fått reaktioner som närmast påminner om medlidande från min omgivning, för att jag ännu inte lyckats få en bok utgiven. Jag har ju bara hållit på i tre år, min dröm om att bli författare är ett livslångt projekt och skrivandet i sig är synnerligen lustfyllt. Om jag skulle gå i fällan och låta mig dras med i den rasande jakten på snabb framgång, skulle alltihop kunna upplevas som ett enda stort misslyckande – när det i själva verket inte finns någon tidsgräns, och varje del av resan är innehåller en uppsjö av små och stora glädjeämnen.
Lev kreativt är en fantastisk bok som verkligen hjälper den kreativa läsaren att komma ur sina blockeringar, må bättre och bli starkare på många olika plan. Alla borde läsa den!
När jag nyligen räknade mina dikter insåg jag att jag har fått ihop fler än hundra. Mellan hundratio och hundratjugo för att vara exakt, men jag föredrar att räkna lågt eftersom jag säkert kommer att gallra bort några. Även om det spretar lite åt olika håll kan jag slå fast att övergripande teman är relationer mellan människor, relationer mellan djur, samt relationer mellan människor och djur. Kurskamraterna på Kreativt skrivande II har i sin respons använt ord som ”respekt för djur, respekt för allt levande”, vilket jag tycker låter fint.
Enligt den ursprungliga idén hade jag tänkt att diktsamlingen skulle innehålla bilder, men där har jag ändrat mig. Det behövs inte. Jag målar upp bilder i texterna, och skulle man dessutom komplettera med foton skulle det bli övertydligt och för mycket.
Sommarkursen Att läsa och skriva poesi startade den här veckan och jag har skrivit och skickat in min presentationstext. I samband med det började jag fundera på vad poesi är för mig och kom snart att tänka på Gunnar Ekelöf, vars texter överskuggade det mesta i min ungdom. I något sammanhang måste jag ha uttryckt min beundran för Ekelöf i skolan, för min lärare i svenska på gymnasiet gav mig faktiskt en tjock pocket med Ekelöfs samlade dikter.
Det är ett roligt detektivarbete att börja undersöka vad som har inspirerat och influerat en i unga år, vad var det egentligen som väckte intresset för poesi för så längesedan? När jag nu bläddrar i boken med Ekelöfs dikter ser jag vad det var jag föll för, och hur det faktiskt finns spår av detta mystiska och svåråtkomliga, naturromantiska i mina egna dikter idag. Några rader som berörde mig djupt då, och som än idag hör till det mest vemodiga jag läst:
ÄLVORNAS KÖR
då njutningen försvunnit under sömnens vita dimmor
försvunno även de som om de drömt det hela
kan någon säga vad de båda sökte i den mjuka bädden
över vars spindelvävda spetsar daggen glittrade?
Gunnar Ekelöf
Sista kursveckan har nu gått och Kreativt skrivande II är avslutad. Det har varit en fantastisk tid med mycket projektskrivande och oerhört givande textsamtal. Hela vårterminen och delar av höstterminen har jag ägnat åt att skriva lyrik och har kommit igång bra med min första diktsamling, som har arbetsnamnet Det bor en huggsnok under trappan. Jag känner själv att jag har utvecklats, vilket även bekräftas av mycket positiv respons från handledare och kurskamrater. Få saker gör mig så lycklig som att känna att jag är på rätt väg, och det är precis så det känns just nu.
Redan imorgon börjar sommarkursen Att läsa och skriva poesi, också den på halvfart på Linnéuniversitetet. Det blir förhoppningsvis en riktig djupdykning i poesins värld och jag kommer att jobba vidare med diktsamlingen under tiden. Målet är att bli klar någon gång i höst och skicka manuset till förlag innan årets slut.
Om jag kommer in på Kreativt skrivande III till hösten, funderar jag på att börja på ett romanprojekt. Det blir något helt annat – stort, nytt och spännande.
Idag är det Bellas tur att fylla år, och hon fyller tre. Jag skaffade Bella i samma veva som jag bestämde mig för att börja ta mitt skrivande på allvar. Tillfället var som gjort för att ta hem en liten kattunge, när jag ändå skulle vara hemma hela tiden och plugga på distans. Därför skulle man också kunna säga att Bella är en symbol för mitt skrivarliv. På tre år har jag fått ihop lite drygt 140 högskolepoäng och två halvfärdiga bokmanus, och den bedårande lilla kattungen har utvecklats till en vacker fullvuxen brittisk korthårskatt med en personlighet som inte liknar någon annan. Roligare och mer påhittig katt hittar man inte i första taget.
Bella och jag har varje dag långa diskussioner, hon pratar mest och jag svarar. Varje natt sover hon i min säng, trognare än en hund (hunden sover för det mesta i soffan). Dessutom är Bella faktiskt det enda av mina djur som hjälper till i hushållet – när jag inte är hemma tar hon fullt ansvar för att hålla nere antalet spindlar. Efter dödandet täcker hon över liken med en matta eller liknande. Smart och omtänksamt, för när jag sedan kommer hem och ser en matta som ligger dubbelvikt, vet jag vad som väntar och slipper få en äckelchock.
Idag har jag skickat in mina urvalsprover till Kreativt skrivande III. Min vana trogen är jag ute i sista minuten, sista dagen att skicka in är imorgon. Proven bestod av tolv sidor skönlitterär text och en fyra sidor lång mini-essä. Jag valde ut det bästa jag kunde hitta bland de dikter jag skrivit under året samt en essä som jag fått beröm för, också från årets kurs. Det pirrar lite i magen. Jag räknar med att komma in, men man vet ju aldrig. Hoppas verkligen att jag gör det, för det vill jag jättegärna.
En bild tagen med mobilen i all hast under dagens skogspromenad, förgätmigej vid Valasjön.
Idag har jag fått ett mycket glädjande besked: jag har antagits till sommarkursen Att läsa och skriva poesi på Linnéuniversitetet. Kursen går på halvfart och börjar direkt efter Kreativt skrivande II. Det blir helt perfekt, jag behöver ingen ledighet utan vill bara jobba vidare med min diktsamling. Nu får jag göra det på en kurs som är helt inriktad på poesi, underbart!
Det har gått ett tag sedan min senaste uppdatering om förlagskontakterna. Flera förlag har hört av sig med varierande och ibland väldigt intressanta svar. Förlagsbranschen är en synnerligen snårig djungel och svaren jag fått har lärt mig mycket om hur den fungerar. Bland annat har jag insett att många av förlagen i själva verket är en slags hybridvarianter, något som inte alltid framgår på deras hemsidor. Från flera håll har jag fått erbjudanden om att få min bok utgiven i utbyte mot en rejäl pengasumma som jag som författare själv får stå för. Detta tillvägagångssätt ser jag som en farlig utveckling, som på sikt riskerar att leda till att endast de rika får sina böcker publicerade. Själv är jag, efter några års heltidsstudier, fattig som en kyrkråtta och kan omöjligen hosta upp de summor som efterfrågas.
Ett par förlag har emellertid kommit med värdefulla synpunkter och förslag på hur jag kan förbättra manuset, något som jag tar emot med största tacksamhet. Självklart inser jag att texten kan bli bättre, det kan den alltid, och kanske hade jag trots allt lite för bråttom med att skicka manuset till förlag? Sedan en tid är det i alla fall vad jag ägnar mig åt: jag går igenom texten och arbetar om den.
Det är faktiskt väldigt roligt att ta itu med Alkoholisten & Parasiten på nytt, från grunden. Jag känner att mitt skrivande utvecklas på kursen Kreativt skrivande, jag blir bättre och därför är jag också övertygad om att jag kan åstadkomma omfattande förbättringar med Alkoholisten & Parasiten. Faktum är att det fungerar alldeles utmärkt att ha två litterära projekt igång samtidigt. Diktsamlingen, som har fått arbetsnamnet Det bor en huggsnok under trappan, har lett mig in på ett slingrande poesispår som jag tidigare bara nosat lite lätt på. Nu läser jag poesi med stor behållning och får många nya idéer som jag provar och vidareutvecklar eller förkastar, vilket jag tror har en gynnsam inverkan på allt mitt skrivande.
Bild från dagens promenad vid Grimsholmen, Falkenberg.
Numera jobbar jag minst en timme om dagen med mitt poesiprojekt, diktsamlingen. Då är jag helt koncentrerad på det och låter ingenting störa mig. Om jag har tid blir det gärna flera timmar, och har jag inte tid så har jag i alla fall fått skriva en timme. På det här viset händer det saker. Regelbundenheten gör att jag ofta har texterna i huvudet och nya idéer kan dyka upp när som helst på dygnet. Det känns väldigt roligt att skriva just nu.
Nina Thomasdotter, författare & konstnär 