Det är en förunderlig tid. Åtta duniga blåmesungar kikar fram ur hålan i plommonträdet, den stolta råbocken vadar genom ett rofyllt hav av utblommade maskrosor utanför mitt fönster, och jag har erhållit en kandidatexamen i Kreativt skrivande.
Tredje året av Linnéuniversitetets skrivarutbildning på distans är till ända. Mitt konstnärliga examensarbete belönades med det högsta betyget, ”ett solklart VG”, vilket gjorde mig mycket glad och uppfylld av en oemotståndlig lust att arbeta vidare med mitt romanprojekt. Förhoppningsvis väntar ett fjärde år till hösten, det näst sista innan jag ska stå på helt egna ben som författare.
Jag firar inte med pompa och ståt. Jag firar i stillhet, genom att ta med mig min hund ut i den ljumma junikvällen. Medan fågelungarna sover tryggt i sitt bo promenerar vi genom tystnaden och skymningen, för att likt den väna råbocken låta oss omslutas av halvmörkret och dimman som kommer smygande mellan trädstammarna och långsamt sänker sig över de doftande ängarna.
Det är märkligt, men de relativt sällsynta gånger jag skriver att jag har problem med något så skjuter läsarstatistiken fullständigt i höjden. Uppenbarligen finns det ett större intresse av att läsa om när något går dåligt än allt det där andra som går bra. Jag lägger ingen värdering i detta, utan konstaterar bara att det är så – siffrorna talar sitt tydliga språk. Sedan frågar jag mig om jag själv fungerar på samma sätt, om jag också har lättare för att klicka på länkar som verkar innehålla något eländigt. Det kanske jag gör, omedvetet i så fall, men det skulle vara intressant att undersöka närmare. Vad får vi människor ut av att läsa om när det går dåligt för andra?
Jag tror att det hänger ihop med att vi ideligen matas med bilder av alla andras ”perfekta” liv. Kanske är förklaringen helt enkelt att det behövs en motvikt, livet är ju ofta fyllt av svårigheter av olika slag. Stundtals, när allt flyter på, kan det så klart vara just så fantastiskt och rosenskimrande som det ser ut på sociala medier, men knappast så ofta som vi vill ge sken av. Om man själv har det jobbigt kan det vara skönt att påminnas om att andra upplever något liknande, för då känner man sig mindre ensam. Vi sitter alla i samma svajiga båt, som då och då riskerar att bli ett sjunkande skepp.
Hur öppen ska man vara?
En annan fråga jag regelbundet funderar över är hur mycket jag vill lämna ut mig själv i text (och bild). Har kommit fram till att jag kan tänka mig att lämna ut mig ganska mycket känslomässigt, då menar jag inte i första hand på sociala medier utan i de, helt eller delvis, självbiografiska texter jag skriver, som förhoppningsvis ska resultera i färdiga böcker. Liksom mycket annat är det en balansgång. Att försöka skriva något som är tänkt att beröra andra, men behålla allt av värde för sig själv, vore meningslöst. Samtidigt finns det en lätt flytande gräns för hur långt jag är beredd att gå, av hänsyn till mina närmaste men också till mig själv.
Hetsjakten på det perfekta livet
Ibland tänker jag att jag inte vill medverka till hetsjakten på det perfekta livet genom att enbart visa upp vardagens bästa stunder, toppskiktet. Därför känns det inte fel att då och då berätta om när saker och ting går riktigt dåligt, för så är det ju för alla. Se bara på psykisk ohälsa, som är ett vanligt problem som många lider av i det tysta. Sedan länge finns ett antal bloggare, influencers och andra offentliga personer som har gjort det till sin grej att berätta om sin egen psykiska ohälsa. De har oerhört många läsare, antagligen för att det är ett ämne som så många känner igen sig i.
Jag tycker att det är viktigt att vara sann mot sig själv. Jag är en kämpe som aldrig ger upp. Det är inte ofta jag bryter ihop, men det händer – jag är ju en människa och ingen robot. Ibland överraskas jag av min egen förmåga att resa mig igen efter nederlag, det är imponerande hur mycket vi människor har kapacitet att klara av. Kommer att tänka på min danslärare från gymnasietiden, som ofta sa: ”man orkar mer än vad man tror”. Så är det verkligen.
Ibland hamnar jag i något som skulle kunna beskrivas som De Många Motgångarnas Tid. Det är när saker och ting börjar gå på tok, stort som smått, det ena efter det andra. Innan jag hunnit reda ut ett problem dyker nästa upp, och så fortsätter det under en längre tid tills jag börjar tro att bekymren aldrig ska ta slut.
Några exempel på tråkigheter som påverkar mig just nu:
byråkratiska problem med min anställning, vilka ligger helt utom min kontroll men som innebär att min ekonomi är ytterst osäker under resten av året
plötsligt är jag tvungen att söka nytt jobb, akut, något jag egentligen inte har tid med och som visat sig vara svårare än väntat då det för tillfället är större konkurrens om jobben än vanligt
oron över framtiden stör min sömn och jag vaknar ofta mitt i natten med ont i magen, vilket leder till att jag är jättetrött på morgonen och därmed sämre rustad att ta itu med den nya dagen
en av mina tänder har spruckit och måste dras ut den kommande veckan, något som orsakat en helvetisk smärta och kraftig oro, då jag tycker väldigt illa om att gå till tandläkaren
Ytterligare en mycket tråkig och sorglig händelse inträffade igår, då en av familjens mest älskade katter påträffades påkörd vid vägkanten. Det var ingen av mina tre, men ändå en stor förlust för alla som kände lilla Curry.
När livet blir såhär, när det verkar som om alla påfrestningar och motgångar kommer på en gång, är det lätt hänt att tappa orken. Jag kämpar vidare så gott jag kan och hoppas på att snart få se en ljusning.
Mitt nya projekt
Under veckan som gick hade vi en heldag med textsamtal via zoom på kursen Kreativt skrivande III. En halvtimme innan mötet skulle börja ställdes jag inför det faktum att jag inte klarade av att äta frukost – smärtan i den skadade tanden antog sådana proportioner att jag inte visste var jag skulle bli av. Har sällan upplevt något liknande, det kändes verkligen som att få en kniv uppkörd tvärs igenom den övre tandraden, om jag så bara nuddade den onda tanden med tungspetsen. Det var mycket nära att jag missade textsamtalet, men lyckligtvis började värktabletten ge effekt när det var ett par minuter kvar. Jag torkade tårarna, tog mig samman och loggade in på mötet.
Jag är oerhört glad att jag kunde vara med, för det blev många intressanta och lärorika samtal under dagen. Att diskutera varandras pågående projekt är för mig det mest värdefulla som finns inom ramen för kursen – detta att alla i förväg har gjort engagerade läsningar av varandras texter och förberett kommentarer, som sedan ligger till grund för diskussionerna. När det blev min tur fick jag många positiva reaktioner på mitt nystartade projekt. Det var precis vad jag behövde och det gjorde mig gott ända in i själen. Jag var glad och upprymd under resten av dagen, och övermannades av en våldsamt stark lust att skriva vidare.
Igår satt jag hela dagen och skrev på projektet, med avbrott endast för att umgås med djuren och se till att de hade allt de behövde. Det är en ljuvlig känsla att gå upp helt i texten, försvinna in i den mystiska värld som bara består av ord, meningar, formuleringar, uttryck. Jag skriver prosalyrik med inslag av ren lyrik, alltså korta dikter insprängda i längre textstycken som bildar en slags berättelse. Berättelsen är baserad på mitt eget liv, så det handlar inte om att försvinna bort till helt andra världar eller dimensioner. Ändå upplever jag en enorm frihets- och lyckokänsla när jag skriver, det är som att befinna sig i ett parallellt universum. Efteråt upptäckte jag att kämpaglöden hade återvänt, tillsammans med en visshet om att allt kommer att bli bra till slut. Känner mig så tacksam för att skrivandet fungerar på det här viset för mig – när det mesta tycks gå åt helvete, fungerar fortfarande skrivandet.
Exakt ett halvår fick denna genomsnälla och roliga lilla katt finnas hos mina föräldrar. Under den tiden gav hon upphov till otroligt mycket glädje. Sov i ro, lilla Curry.
Periodvis har jag extra svårt att få tiden att räcka till. Har nästan alltid lite för mycket att göra, och jag för en ständig kamp mot min egen våldsamt starka lust att starta nya projekt. Jag vill så mycket, men har för längesen tvingats inse att det är omöjligt att hinna med allt. Jag måste välja. Plocka ut det viktigaste och fokusera på det. Annars är risken att jag kastar mig från det ena till det andra med en oundviklig känsla av stress som inte tillför något gott. Jag vill ju att det jag gör ska bli bra. Riktigt, riktigt bra, för jag är perfektionist också. Vill färdigställa mina projekt på ett sådant sätt att jag känner att jag har gett allt, och att slutresultatet blev precis så bra det någonsin kunde bli.
Högt ställda mål kräver stort engagemang och hårt arbete, och framförallt tar det väldigt mycket tid i anspråk. Därför har jag på sista tiden hoppat av några aktiviteter som jag egentligen tyckte var kul. Jag kände att det började bli för mycket, och hur jag än vänder och vrider på det så vill jag prioritera mitt skrivande och mina djur. Det är det allra viktigaste för mig.
Bloggande och Instagram
Sedan jag skaffade mitt konto på Instagram har jag övergått till att göra fler korta inlägg där, och lite färre långa inlägg på den här bloggen. Jag upplever att Instagram ger mer tillbaka och att jag når ut till fler, vilket bekräftas av läsarstatistiken och även stämmer med författarkollegors upplevelser. Jag gillar ju att skriva blogginlägg också, så det kommer jag absolut att fortsätta med. Minst en gång i veckan tänker jag mig. Så fort det handlar om ett mer djupgående resonemang blir utrymmet på bloggen nödvändigt.
Instagram är något annat, det går fort och det är mycket bilder, och det känns oerhört lättsamt och lustfyllt. De inlägg jag gör på Instagram handlar mycket om böcker jag läser eller har tänkt läsa, mitt eget skrivande, mina djur, samt vilda djur och natur. Mina största intressen med andra ord. Oftast gör jag tre-fyra inlägg om dagen. Visst finns där en tanke om att marknadsföra mig, men hade det inte varit så roligt hade jag inte orkat göra så många inlägg.
För att sammanfatta det hela så tycker jag att bloggandet och Instagram kompletterar varandra väldigt bra. Jag hoppas att så många som möjligt vill följa mig på båda dessa plattformer. Till dem som ännu inte har skaffat Instagram kan jag bara säga: gör det! Det är verkligen enkelt och hur kul som helst.
Ett litet hopplock av bilder från mina senaste inlägg på Instagram.
Idag börjar äntligen kursen Kreativt skrivande III på Linnéuniversitetet. Under helgens träff med mina skrivarvänner fick jag möjlighet att diskutera mina tankar kring de litterära projekt jag har på gång. Har ju haft lite svårt för att bestämma om jag ska jobba vidare med den påbörjade diktsamlingen eller Alkoholisten & Parasiten, eller börja på något helt nytt.
Det är så värdefullt att få höra andras synpunkter om det man håller på med. Under samtalet uppenbarade sig en helt ny möjlighet, ett alternativ jag inte tänkt på förut: Jag skulle kunna ägna min projekttid på kursen åt att fortsätta skriva dikter, och samtidigt samla ihop ett urval av det material jag redan har, som kan utgöra den första samlingen. Det ena behöver inte utesluta det andra, och de dikter som sticker iväg för långt åt något håll kan jag spara, jobba mer med och spinna vidare på under kursens gång. Det kanske blir två diktsamlingar. Det kanske blir tre. Jag kanske dessutom ska ha med några bilder trots allt, förslagsvis tio-femton stycken – bilder som inte behöver illustrera någon enskild dikt, utan som kan fungera som ett komplement till texten och erbjuda läsaren en liten andningspaus.
En annan bra idé som framfördes var ett nytt förslag på titel till min första diktsamling: Skimmelhimmel. Har ju haft arbetsnamnet Det bor en huggsnok under trappan, vilket jag i och för sig gillar, men det kanske är lite långt. Skimmelhimmel känns lagom ovanligt, lätt att lägga på minnet och jag tror faktiskt att det skulle representera samlingen ganska väl. Helt klart värt att överväga.
Sissel Myrup, Jessika Lilja och jag diskuterar på Espresso House i Ängelholm. /Foto: Catrine Heinestam.
På sista tiden har flera personer i min närhet uppmanat mig att skaffa Instagram. Jag stretade emot först, satte mig på tvären och kom med motargument. Tyckte inte att jag hade tid och befarade att jag inte skulle klara av att hålla reda på allt – jag har ju redan min Youtubekanal, den här webbplatsen med bloggen som jag uppdaterar ett par gånger i veckan, samt gamla hederliga Facebook.
I förra veckan hamnade jag i en diskussion med en nyfunnen vän som är insatt i bokbranschen. Jag sa som jag brukar: att jag planerar att lägga mer krut på marknadsföringen när min första bok finns ute till försäljning, eller när jag åtminstone vet att utgivning är på gång. Min vän förklarade då på ett väldigt rakt och övertygande sätt att jag måste tänka precis tvärtom. Jag måste bygga min författarplattform innan min första bok kommer ut. För om ingen vet vem jag är, vem kommer då att köpa min bok, eller ens få reda på att jag ger ut en bok? Och kanske ännu mer avgörande: hur ofta sker det egentligen att ett seriöst och traditionellt förlag väljer att ge ut en debutant som ingen någonsin har hört talas om? Visst, det händer, men den ständigt ökande konkurrensen och den störtflod av manus som väller in över bokförlagen likt en virvlande tsunami, gör det väldigt svårt att tränga igenom bruset och nå fram.
För en vecka sedan skaffade jag således ett konto på Instagram. Bättre sent än aldrig heter det ju, och efter en veckas experimenterande med bilder och inlägg kan jag bara konstatera att mina vänner hade helt rätt. Instagram är lätt, roligt, inspirerande och mycket användarvänligt. Helt perfekt för snabba uppdateringar och som gjort för mig som ändå håller på så mycket med bilder och älskar att berätta med bild och text i kombination.
Förmodligen krävs det betydligt mer än ett stort antal följare på Instagram för att bygga en riktigt stark författarplattform, men utan tvekan kan Instagram spela en viktig roll i processen. Lite längre fram planerar jag att börja läsa upp mina dikter och texter, både på Youtube och inför publik. Ett annat projekt som än så länge är på planeringsstadiet är idén att börja föreläsa, kanske för unga tjejer, om destruktiva relationer, medberoende och hur det är att leva med en missbrukare. Ämnet ligger mig varmt om hjärtat, och kan jag hjälpa andra att slippa hamna i liknande situationer som den jag var i, skulle det kännas toppen.
För att ta del av mina tankar, nytagna bilder och det mesta som pågår i mitt liv just nu, skynda dig att logga in på Instagram och leta upp ninathomasdotter. Kontot är som sagt en vecka gammalt och behöver fler följare. Om du vill bli en dem så blir jag jätteglad!
Mitt mål är att kunna jobba hemifrån så mycket som möjligt. Jag älskar att ha djuren omkring mig och ha friheten att gå ut i skogen när jag vill. Jag vill skriva böcker och fotografera, kanske börja måla igen, kanske frilansa åt någon tidning.
Nästa vecka är sommarkursen Att läsa och skriva poesi slut, och sen är det två veckors studieuppehåll innan Kreativt skrivande III börjar. Kursen går på halvfart och distans, så när jag inte måste åka till jobbet kommer jag att plugga och skriva hemma omgiven av mina djur: hund, katt, kaniner och fåglar. Det finns inget mysigare än att sitta och läsa med en mjuk kanin i knät, eller vakna på morgonen med en varm hund och en kurrande katt tätt intill. Det gör mig lycklig, och djuren mår bra av att inte behöva vara ensamma så mycket.
Här är en bild från i somras där jag har min whippet Trollet, tolv år, i famnen. Till vänster om oss är min systers två tollare, Twix och Shiva.
Ganska ofta får jag en känsla av att människor som inte själva sysslar med skrivande tycker att mitt arbete med diktsamlingen verkar fullkomligt obegripligt. Men att skriva poesi är inget konstigt eller mystiskt, och resonemanget att en dikt skulle bli ”förstörd” om man förklarar den håller jag inte med om. Det är klart, om jag skulle skriva en hel diktsamling och sedan försöka förklara vartenda ord ner i detalj, skulle nog en del av mystiken gå förlorad (vadå för mystik? Jag påstod ju alldeles nyss att det inte var något mystiskt med poesi … ?). Hur som helst, att tolka och analysera dikter är roligt!
Om vi återigen tar min nyskrivna dikt ”Falnad fobi” som exempel, så ska jag försöka förklara vad jag menar med bokstavligt och metaforiskt. Vi börjar med den bokstavliga tolkningen. Vilka verkliga händelser kan tänkas ligga till grund för en dikt som handlar om att bli invaderad av insekter och spindlar? Dessvärre finns det hur många exempel som helst. Jag har varit med om stora husspindlar som bygger bo under soffan, spindlar som dyker upp från ingenstans och springer in under sängen precis när jag ska gå och lägga mig, för att sedan vara spårlöst försvunna. Tvestjärtar som ligger och lurpassar i postlådan och väntar på att följa med posten in, stora svarta skalbaggar som sprider skräck i duschen, för att inte tala om den ansenliga mängd svartmyror som varje vår tar någon del av huset i besittning. Jag har vaknat med en livs levande larv under huvudkudden. Hur skulle denna larv ha hamnat under min kudde, om det inte vore för att en spindel burit dit den under natten? Rysligt och obehagligt, men märkligt nog så vänjer man sig.
Metaforiskt då? Om de otäcka krypen i texten inte bara är kryp, utan representerar något annat, något jobbigt som man helst vill slippa? Kanske negativa besked, förlorade vänner, oro för framtiden, diverse besvikelser som aldrig tycks ta slut? Då kan dikten handla om att lära sig att leva med påfrestningar, kanske leva med ångest. När livet är som värst blir acceptans till sist ofrånkomligt, i alla fall för mig. Jag går och lägger mig på kvällen och sover utan att vakna, även om saker och ting inte är som jag önskar att de skulle vara.
För mig är ”Falnad fobi” inte fullt så mardrömslik som min lärare på kursen uppfattade den. Jag ser snarare något hoppfullt i att vi människor har förmågan att växa oss starkare av motgångar. En bild av den inneboende själsstyrka som finns i oss alla. Vi sover lugnt medan ångesten spinner nät och vaknar utvilade med spindelnät i håret – skrämmande och deprimerande, eller en del av livet? Det är upp till läsaren att bestämma.
Falnad fobi
Jag har blivit så van vid krypen,
de ständigt närvarande
spindlarna
skalbaggarna
larverna
att jag inte längre orkar bli
skräckslagen.
Avtrubbad
sopar jag upp dem från golvet,
borstar bort dem från lakanet.
Sedan sover jag tungt, utan
att vakna medan de sakta
och systematiskt spinner
sina nät
kring min kropp.
Nu ska jag göra ett försök att förklara hur jag lär mig att skriva bättre med hjälp av respons från andra. På kurserna Kreativt skrivande I och II fick vi lämna in delar av våra litterära projekt i omgångar för att sedan få respons på texten av både handledare och kurskamrater. Sommarkursen Att läsa och skriva poesi är uppbyggd på ett liknande sätt. Mot slutet av kursen skriver man en egen diktsvit, vilken man också får respons på.
Här är en av de dikter jag redan lämnat in i samband med en gestaltande övning:
Falnad fobi
Jag har blivit så van vid krypen,
de ständigt närvarande
spindlarna
skalbaggarna
larverna
att jag inte längre orkar bli
skräckslagen.
Avtrubbad
sopar jag upp dem från golvet,
borstar bort dem från lakanet.
Sedan sover jag tungt, utan
att vakna medan de sakta
och systematiskt spinner
sina nät
kring min kropp.
Responsen från läraren var övervägande positiv. Han tyckte att det var en otäck text, som en mardröm, men snyggt utfört. Det glädjer mig förstås, för jag vill ju väcka någon slags känsla hos läsaren. Vidare tyckte han att krypen som spinner nät kring jaget skapar en fruktansvärd bild av att bli alltmer instängd. Det glädjer mig ännu mer. Syftet med övningen var att skapa bilder och hans reaktion säger mig att jag lyckats. Även placeringen av orden tyckte läraren var effektiv, ”som om jaget inte riktigt kan få fatt på småkrypen, att de nästlar sig in överallt”. Det var också min tanke med att placera orden ”spindlarna”, ”skalbaggarna” och ”larverna” utspridda i texten – jag ville förstärka bilden av att krypen befinner sig överallt i ett slags myller.
Så till de hårfina detaljerna. Många gånger är det väldigt små saker som utgör skillnaden mellan en bra dikt och en medelmåttig. Läraren tyckte att de första raderna ”inväntar läsaren kanske en sekund för mycket”. Jag förstår vad han menar och tar det till mig. Mina dikter blir nästan alltid bättre efter att jag har kortat ner dem och strukit några ord eller meningar. Följaktligen skrev jag om dikten, och den nya versionen ser ut såhär:
Falnad fobi
Jag har blivit så van vid
spindlarna
skalbaggarna
larverna
att jag inte längre orkar bli
skräckslagen.
Avtrubbad
sopar jag upp dem från golvet,
borstar bort dem från lakanet.
Sedan sover jag tungt, utan
att vakna, medan de sakta
och systematiskt spinner
sina nät
kring min kropp.
Skillnaden kan tyckas obetydlig, men det är den inte. Ordet ”krypen” behövs inte, inte heller att de är ”ständigt närvarande”. Det framgår ändå. Ett av mina vanligaste problem är att jag tenderar att skriva en aning för mycket och bli övertydlig. Liksom många gånger tidigare visade det sig att en utomstående blick genast såg vad som inte riktigt fungerade, och jag fick möjlighet att hitta en annan lösning. Dikten blev bättre.
När jag skriver dikter kommer de ofta till mig några rader i taget. Efter att jag har skrivit ner ett första utkast brukar jag möblera om bland orden, byta ut och korta ner tills jag tycker att det känns bra. Den bästa versionen framträder vanligtvis inte förrän jag har låtit texten vila ett tag. När jag så återvänder, hittar jag ofta en variant som jag slutligen behåller.
De teman jag återkommer till kretsar kring djur och natur, samt relationer mellan djur, mellan människor, och mellan människor och djur, med en existentiell underton. Dikterna blir ofta tvetydiga. Dels kan man tolka dem bokstavligt, vilket inte är fel då de för det mesta bygger på verkliga händelser. Man kan också tolka dem metaforiskt, ett tolkningssätt som öppnar upp för en annan sorts verklighet, en dunklare, mer suggestiv. Jag skriver nästan uteslutande fri vers.
Under arbetet med min diktsamling har jag föreställt mig dikterna som någorlunda lättsamma, ljusa och genomsyrade av glädje och hopp. Av någon anledning har jag upptäckt att mina dikter numera istället blir sorgliga och mörka. Jag vet inte riktigt vad det beror på och är själv lite förvånad, speciellt med tanke på att jag mår väldigt bra och det mesta i livet fungerar som det ska. Kanske är det någon sorts undertryckt själsmörker som sipprar igenom och tynger ner texterna.
Hur som helst så låter jag det bli ganska mycket som det vill. Jag har hamnat i ett läge där det känns som att skrivandet lever sitt eget liv och det enda jag behöver göra är att lyssna och skriva ner. I och för sig en härlig känsla.
Nina Thomasdotter, författare & konstnär 