För alla som gillar Tove Jansson kan jag rekommendera dokumentärserien ”Penseln, pennan och hjärtat”. Serien består av åtta delar och sträcker sig över hela författarens liv, från födelsen 1914 och fram till hennes död 2001. Sista avsnittet handlar om det gigantiska arv hon lämnat efter sig. Dokumentären finns både på Svenska Yle/Arenan Audio och P1 dokumentär.
Speciellt den femte delen, som handlar om hur Tove Jansson påverkades av framgången och den enorma muminboomen som ju i högsta grad håller i sig än idag, fick mig att börja fundera. Många av oss som ägnar oss åt skrivande drömmer om framgång och vill inget hellre än att bli kända och erkända. Vi tänker sällan på de nackdelar det kan medföra. I Tove Janssons fall blev de stora framgångarna inte enbart en källa till glädje. Drivorna av beundrarpost som vällde in, liksom en ständig ström av förslag om olika sätt att använda Mumintrollet i kommersiella syften, var nära att ta kål på hennes arbetslust.
Själv har jag fått upp ögonen för författaren och konstnären Tove Jansson i vuxen ålder. Mina föräldrar ville inte läsa muminböckerna för mig när jag var liten, då de inte var särskilt förtjusta i dem. Någon gång minns jag att vi läste om Knyttet, och att den historien gjorde mig ledsen. Av dokumentärserien framgår det att Tove Jansson har använt stora delar av sitt eget liv i skapandet av muminsagorna. Till skillnad från de flesta som skriver för barn, tvekade hon inte att närma sig svåra och sorgliga ämnen – om än med varsamhet och hänsyn till sina unga läsare.
Min kanin Mymlan, som fått sitt namn efter en av muminkaraktärerna.
Agnes Lidbecks Förlåten (2018) är en roman som inte riktigt når fram till mig. Konkurrens och rivalitet, avundsjuka och svartsjuka, outtalat missnöje och krav på att man ska vara på ett visst sätt är i och för sig intressanta teman, men lyckligtvis ingenting som jag lider nämnvärt av. Kanske är det därför jag har svårt att känna igen mig i karaktärerna.
Relationen mellan systrarna Maria och Ellen präglas av underliggande konflikter. Båda har sina speciella karaktärsdrag och egenheter, sympatiska och mindre sympatiska, vilket gör det svårt för läsaren att välja vem man ska identifiera sig med. Mycket av handlingen utspelar sig på den ö där systrarna tillbringat sina somrar under uppväxten. Efter pappans bortgång har det nu blivit dags att röja upp i huset, som ska ut till försäljning – eller inte? Situationen är som gjord för någon slags uppgörelse, men den stora dramatiken uteblir. Istället blir det många kvällsdopp, mycket vindrickande, sovande i hängmattor, glassätande och blåbärsplockande. Mitt i allt det vardagliga flyter olycksbådande minnen omkring, minnen av en bror som var psykiskt sjuk och begick självmord för längesen.
Då och då infinner sig en närmast meditativ känsla. Lidbecks språk är okomplicerat och direkt: ”Ellen blundar och dyker. Ellen rör botten med handen. Hon klyver ytan underifrån och andas in igen. Ellen flyter på rygg.” (s. 183). Mer behövs inte för att locka fram känslan av svalt vatten mot solbränd hud, upplevelsen av lättnad och frihet.
Halvvägs in i boken känner jag mig nästan lite irriterad på alla vardagshändelser och att det händer för lite. Allt det där som ligger och lurar under ytan skapar dock en spänning som gör boken svår att lägga ifrån sig. Jag hoppas i det längsta på en riktigt omtumlande vändpunkt, kanske ett okontrollerat känsloutbrott som ska vända upp och ner på allt och slutligen leda till förståelse och försoning.
Det var längesen jag blev helt uppslukad av en bok direkt från första sidan, men när jag började läsa Vera av Anne Swärd (2017) på jobbet blev jag så fast att jag blev tvungen att ta med den hem och läsa klart den i ett sträck.
Swärd är en mästare på miljöer och stämningar. Jag älskar hennes språk, växlingarna mellan dåtid och nutid, hur mystiken tätnar och saker och ting ter sig alltmer obegripliga i takt med att man får veta mer, även långt in i berättelsen – ett mycket effektfullt sätt att bygga upp spänning.
Vera utspelar sig 1945 i den stelaste svenska överklassmiljö, med tillbakablickar mot ett helt annat slags liv. Ett litet utdrag ur boken, utan att avslöja handlingen: ”En stillsam skugga är jag. Diskreta rörelser, mycket små tuggor, lågmält klirr med silverbesticken. Eftersom jag inte har någon aning om vad som förväntas av mig försöker jag märkas så lite som möjligt. På ytan lugn, men inuti skriker en apa på gränsen till vansinne”. (s. 97). Jag tycker mycket om dessa liknelser med djur. Ett annat exempel: ”Nätterna blir min tid. Jag förvandlas till ett nattdjur, mellan sömn och vaka, djur och människa. […] Tankarnas malström. Hala svarta fiskkroppar som glider runt i mig dag och natt.” (s. 88). Insprängda i texten fungerar dessa små utspel som glimmande guldkorn, de lyfter berättelsen och tillför en drömlik dimension.
I min läsning är jag numera nästan mer medveten om språket än om handlingen. Swärds språk är utsökt vackert och stundtals poetiskt: ”Sömnen sväller. Stjärnbilderna vrider sig. Det stora gistna trähuset ligger som en gigantisk snäcka, en boning av ljus och vind blottad för havets krafter. Hör vinden ända in i sömnen.” (s. 300). Språket passar perfekt till innehållet, och samverkan mellan språk och intrig är vad som skapar magin.
Tyvärr höll inte slutet riktigt samma kvalitet som resten av boken. Har lite svårt att sätta fingret på exakt vad det var som störde mig, men hade nog helt enkelt förväntat mig något mer spektakulärt, något i samma storslagna stil som det övriga. Jag antar att det är en vanlig fallgrop, detta att slutet känns en aning för hastigt. När en roman närmar sig upplösningen blir författaren kanske alltför ivrig. För mig blir det en påminnelse om hur viktigt det är att hela berättelsen får samma omsorgsfulla genomarbetning från början till slut. Avslutningen ska vara kronan på (mäster)verket.
Att skriva romaner och noveller (1995) av Lars Åke Augustsson är en handbok för alla som vill skriva skönlitterärt. På baksidan kan man läsa: ”Augustsson visar att författandet innebär hårt arbete, både med texten och självkänslan – och många stunder av lycka.” En bra sammanfattning av innehållet, vilket jag för övrigt tycker ger en realistisk bild av författarlivets alla svårigheter och fallgropar, utan att förlora eller förminska den där pirrande känslan av glädje och tillfredsställelse som skrivandet också medför.
Utan tvekan har mycket förändrats inom bokbranschen sedan denna bok gavs ut, varför de kapitel som handlar om marknaden inte riktigt stämmer överens med dagens förutsättningar. De skrivtekniska avsnitten innehåller dock många kloka och användbara resonemang. Mest värdefullt för mig personligen var att få ta del av författarens syn på att leva ett skrivande liv. Redan i inledningen av första kapitlet slår Augustsson fast att ”dikt är inte flykt, utan frihet” (s. 12). Längre fram lyfter han fram vikten av att ge skrivandet en plats i vardagslivet, att ordna det så att man kan skriva även när förhållandena inte är de mest gynnsamma, eftersom ”regelbundenhet och intensitet är vad som ger resultat” (s. 118). Jag känner igen mig i många av tankegångarna, och har tidigare funderat en hel del kring de frågor han tar upp. ”Till sist är det ett personligt avgörande hur mycket tid man ska ägna åt att skriva, vad det får kosta, vilka risker man kan ta för att få skriva. Den som blir författare på heltid upplever sig oftast inte ha något val; hans eller hennes livsväg tycks leda dit.” (s. 19). Precis så känns det för mig – kostnaderna och riskerna är orosmoment, men samtidigt leder vägen stadigt framåt på ett märkligt och självklart sätt.
Augustsson har utvecklat en metod som bygger på att han bara skriver när han känner för det, det måste vara roligt. Han har flera projekt på gång samtidigt, och när ett av dem verkar omöjligt lägger han det åt sidan, ibland under lång tid. Hans arbetssätt påminner om Julia Camerons uppmaning i Lev kreativt(2019) om att låta saker ta så lång tid de behöver. Så vill jag också jobba, jag tror till och med att det är avgörande för mig. Tidspress fungerar inte på långsiktiga projekt, det skulle bli olidligt. Jag vill njuta av arbetet i trygg förvissning om att det kommer att bli klart, även om jag inte har en aning om hur lång tid som återstår. Augustsson skriver: ”Bra texter vaskas oftast fram ur en massa skit. Den erfarenheten tycker jag är lugnande, avdramatiserande. Det handlar inte om att göra allting rätt första gången, utan att arbeta sig fram, version för version, till något man är nöjd med.” (s. 89). Kanske handlar det om en hel livsstil; ett sätt att leva där man låter tålamod och intuition styra, och inte låter sig dras med i det höga tempot eller splittras av alla krav och måsten.
För att skriva skönlitterärt behövs enligt Augustsson framför allt två saker: uthållighet och talang. ”Skillnaden mellan dessa två nödvändiga faktorer är att den ena kan man påverka. Man kan inte göra sig mera begåvad, men man kan arbeta mera.” (s. 175). Vidare anser han att man kan ”utgå från att det kommer att bli svårt att skriva, men att det aldrig kommer att vara omöjligt.” (s. 176). Helt sant, så är det ju.
Att skriva romaner och noveller gjorde mig glad, och jag kan verkligen rekommendera den. Bokbranschens utveckling, där konkurrensen är stenhård och hela tiden tycks öka, samtidigt som det blir allt vanligare med olika hybridförlag och en uppsjö av andra alternativ som bygger på att författaren själv ska betala för utgivningen av sin bok, gör mig stundtals illa till mods. Augustsson tog mig tillbaka till själva kärnan och fick mig att komma ihåg varför jag vill skriva överhuvudtaget. Den här boken kommer jag nog att läsa igen inom några år.
Att skriva romaner och noveller av Lars Åke Augustsson, 1995, Ordfronts förlag.
Egentligen hade jag planerat att slå mig till ro med en diktsamling av Eeva Kilpi, men istället fastnade jag för en av hennes självbiografiska berättelser: Gränslöshetens tid (2001, 2005). Romanen visade sig vara mycket intressant för mitt eget pågående poesiprojekt, då jag tycker mig kunna skönja ett släktskap mellan Kilpis tankar och uppfattningar och mina egna. Liksom författaren fascineras även jag av naturen och alla dess invånare. Hon skriver: ”Min värld var en värld av varelser, växter och djur som egensinnigt sträckte ut sig, slingrade sig, dök upp, stod som statyer och inte kunde hejdas eller behärskas, som sträckte ut sina klängen och känselspröt…” (s. 357). Kilpis livfulla språk är som gjort för att beskriva naturen. Dessutom träffar hennes syn på vissa typer av människor mig rakt i hjärtat: ”De som avverkar skog, sprider gifter, behandlar djur illa, utför djurförsök, understödjer kärnkraft samt alla översittare, kräk och hycklare [ … ] är ett gäng som ingen rår på, utom möjligen naturkrafter. En trösterik tanke: naturkrafterna skulle kunna sortera ut de människor, varelser och element som framkallar ödeläggelse i alltför stor skala och undanröja dem [ … ] Till dessa rogivande framtidsbilder, definitiva bevis på naturens övermakt och det som väntar oss i framtiden, kan en ångestfylld människa somna lugnt.” (s. 424). Jag kan inte annat än hålla med, och konstatera att jag inte hade kunnat uttrycka det bättre själv.
I likhet med Kilpi växlar jag också gärna mellan olika perspektiv, såsom barnets upplevelser för längesedan i kontrast till den vuxnas liv och världsbild i nutid. Det är något med den där drömlika glädjen som bubblar upp när man tänker på något långt tillbaka i tiden, ofta i kombination med vemod, som slår an något i mig. Om sina barndomsminnen skriver Kilpi: ”Inte så att jag minns allting, nej, långt ifrån. Men mina minnen har en skärpa som kommer sig av tillgivenhet. Dunmjukt sveper den in även sorgliga minnen.” (s. 93) och: ”Minnen är som en lada full med doftande hö, blommor och tistlar. Man kan ta ett mjukt hopp in i den, rulla runt, älska och tumla om och lägga sig ovanpå alltsammans och ta sig en tupplur.” (s. 167). Vackert och ömsint om dessa dyrbara minnen, som fortfarande framstår som så levande och närvarande trots att ofantligt mycket tid har förflutit.
Mitt i barndomsidyllen kom så kriget och omkullkastade allt. I Gränslöshetens tid framgår det med brutal tydlighet hur ingen enda stackars människa kunde värja sig mot den fasansfulla förödelse som kriget förde med sig. Kilpi kastar sig utan att tveka rakt mot mörkret och gör sitt bästa för att skingra det: ”Vik nu hädan, du ångestskapande värld! Runt omkring mig blommar äppelträden och sommaren står för dörren.” (s. 260). Efter att ha klarat sig igenom kriget och därefter levt ett långt liv i fredstid, infinner sig hos författaren en känsla av att ingenting längre kan kuva henne – ingenting utom smärta, sjukdom och oro för avkomman. ”Men vi har lärt oss att uthärda ångest och saknad.” (s. 374). Tanken svindlar. Inget liv är det andra likt.
Ljus blandas med mörker. Det händer att jag skrattar högt, som när morbror Repe har tagit hem en kvinna över natten och hoppas att ingen ska märka det: ”Sängen var hjälpligt bäddad men såg ändå ut som om en sork hade levt om där.” (s. 265). Ett annat exempel handlar om när Sirkkas bror Johannes skänker en gnutta trygghet bland oväsen och tumult på en myllrande marknad: ”Han var huvudet högre än vi och även det kändes bra i denna värld av frustande hästar och raglande bjässar till karlar…” (s. 359). Det är både roligt och rörande. Jag kan se marknadsplatsen framför mig, och känner karamelldoften och det virvlande vägdammet i näsborrarna.
I slutet av romanen kommer dagboksliknande anteckningar. Sjukdom och smärta har tagit över och Kilpi skriver: ”Det piper och gnisslar i mina lungor så att jag inte kan sova. Som om ett missbelåtet, knarrande djur höll till där, ett nattdjur till råga på allt, som kanske vill ut i friheten för att glida omkring som en nattuggla eller vinterfladdermus i mörkret bland de snöhöljda granarna.” (s. 426). Så fantasifullt och trösterikt kan man alltså skriva om åldrandet och den oundvikliga död som långsamt kryper närmare. Gränslöshetens tid är en roman som ger upphov till många olika sorters känslor, men kanske mest av allt en innerlig känsla av tröst.
Gränslöshetens tid av Eeva Kilpi, 2005, Bokförlaget Natur och Kultur.
Det är roligt att läsa diktsamlingar, för de kan vara så oerhört olika i uttryck och utförande. Pia Tafdrups Salamandersol (2012, 2013) har den lite ovanliga strukturen att var och en av de sextio dikterna representerar ett av författarens levnadsår fram till 2011. På så vis får läsaren följa ett människoöde från barndomen, genom ungdomsåren och vuxenlivet, för att slutligen ledas in i en tid av begynnande åldrande.
Tanken att försöka fånga ett helt år av sitt liv i en dikt på en sida fascinerar. Vad är viktigast, mest talande? Vilka upplevelser måste till varje pris få komma med? Upplägget ger upphov till nya idéer. En diktsamling skulle kunna bestå av en dikt för varje vecka under ett år. Det blir femtiotvå stycken. Hur skulle det vara att göra en målning för varje vecka under ett år, eller åtminstone en för varje månad? Kanske en bok bestående av femtiotvå dikter och tolv målningar, ett år fångat i text och bild? Möjligheterna är oändliga.
Dikterna i Salamandersol är både innehållsrika och specifika. Tafdrups språk är livligt och målande, och innehållet rymmer såväl vardaglighet som glimtar av mystik. Inte helt oväntat fastnar jag för ”Uppbrott” (s. 57), en dikt där djur pilar längs stammarna och fåglar störtdyker. Just dessa betraktelser av naturen i kombination med händelser och känslor hämtade ur ett människoliv, är något jag själv gärna använder mig av när jag skriver poesi.
UPPBROTT
Under nedfallna blad söker små djur
efter stjärnor,
framsipprande väsen i ett multnande vinterförråd
när jag gräver djupare.
Ett ögonblicks intet
innan stormträd svajar.
Skogen luktar fukt och förruttnelse,
en okänd grav myllrar
av hemlöst liv.
Solen strilar ned längs stammar,
insekter knastrar under murken bark,
vacklar berusade ut på en gren.
Förändringars virvelstorm,
inte annorlunda än en vänkrets drabbad
av en tyfons kraft:
skilsmässor, sjukdom, plötslig död.
Ett samhälle går under, ett annat reser sig,
ny luft strömmar sval och klar. Andas. Överleva.
Djur pilar upp längs stammar,
försvinner in i en krona där fåglar
då och då kortsluter med sång
eller störtdyker.
Droppar av drömt ljus mellan kvistar
eller fläckvis blindhet
som efter ett stjärnfall på himlens valv
innan det oundvikliga uppbrottet
äger rum.
Pia Tafdrup
Salamandersol av Pia Tafdrup, 2013, Ellerströms förlag.
Jag lånade Lev kreativt (2019) på biblioteket i tron att det var en ny bok av Julia Cameron, men när jag fick hem den insåg jag att det är en nyöversatt utgåva av Camerons The Artist´s Way (1992). Någon gång i mitten av 90-talet kom jag över den då nyutgivna svenska översättningen som hette Öka din kreativitet – den artistiska vägen (1995), en bok som jag har börjat läsa många gånger under årens lopp. Jag har dock aldrig läst ut den. Anledningen är att jag varje gång har övermannats av nya kreativa projekt som krävt min fulla uppmärksamhet med sådan kraft att allt annat har tvingats att stå tillbaka. Så effektiva och omvälvande är Camerons övningar i hur man utvecklar och förvaltar sin kreativitet.
Lev kreativt är ett program uppdelat i tolv steg med massor av övningar, varav en del ytterst fåniga och barnsliga – det är en del av konceptet, att man ska sluta ta sig själv på så stort allvar – men ack så verkningsfulla. Eftersom jag aldrig tidigare läst klart boken, bestämde jag mig för att denna gång hoppa direkt till de tre sista kapitlen, och ser man på; det dröjde inte länge innan en pirrande känsla av välbefinnande började sprida sig inom mig. Magiskt!
Man behöver definitivt inte ha skrivkramp för att ha nytta av Camerons filosofi, men har man det kommer den med största sannolikhet att blekna och försvinna bort som ett visset löv i en vindpust. Många av tankegångarna bygger på vikten av att fortsätta framåt och att inte vara rädd för att börja om: ”Vi är andliga hajar. Den hemska sanningen är att vi sjunker till botten och dör om vi inte är i rörelse.” (s. 263). Jag kan faktiskt inte komma på ett enda kreativt problem som Cameron inte lyckas ringa in och har en lösning på. Många av råden är dessutom väldigt handfasta. När författaren undervisar i kreativitet uppmanar hon sina elever att ägna sig åt trädgårdsarbete: ”När en människa är panikslagen efter att ha nått halvvägs över bron till ett nytt liv, då kan hon återfå fotfästet och känslan av utveckling genom att plantera om växter i större och bättre krukor.” (s. 279). Osäkerhet och självkritik förvandlas till självförtroende och drivkraft. Problem som tidsbrist, en oförstående omgivning och oro för hur det ska gå med ekonomin, omvandlas på ett mystiskt sätt till en känsla av att vara på rätt väg och att det man gör är meningsfullt. Jag älskar det!
Ett annat ämne som känns högst aktuellt är den konkurrensinriktade tid vi lever i, där allt ska gå fort och allt man gör helst ska bli enastående bra direkt. Cameron skriver: ”Tävlingsandan – i motsats till den skapande andan – driver oss ofta att snabbt sortera bort en idé som inte ser ut att vara en vinnare. Det kan vara mycket farligt och stör vår förmåga att bära med oss ett projekt tillräckligt länge.” (s. 252), och ”Konst behöver ruvningstid, att spreta lite, att vara ofullständig och oformlig innan den kan stiga fram i rätt skepnad. Egot avskyr det. Egot vill ha omedelbar behovstillfredsställelse…” (s. 253). Så är det verkligen. Ibland har jag fått reaktioner som närmast påminner om medlidande från min omgivning, för att jag ännu inte lyckats få en bok utgiven. Jag har ju bara hållit på i tre år, min dröm om att bli författare är ett livslångt projekt och skrivandet i sig är synnerligen lustfyllt. Om jag skulle gå i fällan och låta mig dras med i den rasande jakten på snabb framgång, skulle alltihop kunna upplevas som ett enda stort misslyckande – när det i själva verket inte finns någon tidsgräns, och varje del av resan är innehåller en uppsjö av små och stora glädjeämnen.
Lev kreativt är en fantastisk bok som verkligen hjälper den kreativa läsaren att komma ur sina blockeringar, må bättre och bli starkare på många olika plan. Alla borde läsa den!
Feelgood är ingen genre jag vanligtvis läser, men jag blev glatt överraskad av Marie Hedegårds Så nära barfota (2016). Redan från start upplevde jag en lätthet och ett flyt i berättelsen som gjorde att jag ville läsa vidare, och mot slutet kunde jag inte lägga ifrån mig boken utan var tvungen att sträckläsa det sista för att få reda på hur det skulle gå.
Huvudpersonen Ellen är en kvinna med utflugna barn och ett långt äktenskap bakom sig. Hon bär på en hel del bitterhet – inte minst gentemot väninnan Lana, som vågat ta steget att skilja sig och numera lever i Ghana tillsammans med sin nya kärlek Kodjo. Inom feelgood-genren finns ofta en underliggande intention att skapa igenkänning hos läsaren, och som vanligt när det gäller feelgood känner jag inte igen mig ett dugg i huvudpersonen. Det hindrar dock inte att det är roligt att följa Ellens utveckling, och jag blir glad när hon äntligen vågar säga vad hon tycker och sakta men säkert hittar sig själv.
Så nära barfota är Hedegårds debutroman och uppföljaren Dit vägen bär kom ut 2019. Något som tillförde läsupplevelsen ytterligare en dimension, är att jag känner igen mycket av Hedegårds språk och driv. Vi ingår nämligen i samma grupp på kursen Kreativt skrivande II, så vi läser varandras pågående projekt och ger varandra respons på texterna. Därför har jag redan fått ta del av hennes nästa roman som är under uppbyggnad, och ser verkligen fram emot att läsa den färdiga boken.
Så nära barfota av Marie Hedegård, 2016, Lindelöws förlag.
Kanske finns det vissa likheter mellan mitt sätt att skriva och Anna Hallbergs diktsamling Chow chow (2017). Läsningen gav mig i alla fall en hel del associationer. Bara en sådan sak som titeln, Chow chow, slungar mig raka vägen tillbaka till barndomen med hundarna. Jag växte upp tillsammans med två chow chow, Olivia och Lih-ten, och minns dessa tjockpälsade nallebjörnar med stor ömhet och kärlek.
Många av dikterna saknar titel. På sidan 79 hittar jag den här:
ett syskonhjärta
i basen, trummorna och slingorna
vi breder ut ryggraderna
vi blir lika
två gråbruna plattfiskar
på den dammiga parketten
rakt under högtalarna
Det blir så tydligt att varje ord måste vara rätt, och även placeras rätt. Ändra på ett ord, så förändras hela innebörden, dynamiken och rytmen. Det är underbart när allt blir rätt.
På vissa sidor har Hallberg spottat ur sig ord i ett till synes slumpmässigt kaos. Några av dessa ord etsade sig fast i mig och har dykt upp i mina nyskrivna texter mer eller mindre omedvetet. Det mest påtagliga exemplet är det vackra ordet skimmel, det vill säga en häst i färgen skimmel. Jag kan nästan inte få nog av ordet skimmel.
Chow Chow av Anna Hallberg, 2017, Albert Bonniers förlag.
Ibland är det roligt att läsa en riktig tegelstensroman. Utan tvekan ligger det en särskild sorts tillfredsställelse i att påbörja en bok som man vet kommer att ta lång tid, en historia att verkligen djupdyka i. En sådan bok är Som pesten av Hanne-Vibeke Holst (2017). Den bokcirkel jag är med i enades om att läsa den, och min första tanke var att det skulle bli ett intressant tankeexperiment att läsa 850 sidor om en förödande influensapandemi just när coronakrisen rasar som värst.
Under läsningen har det funnits tillfällen då det känts en aning surrealistiskt att så fort jag lagt ifrån mig romanen bli översköljd av nyhetsrapporteringar om hur Covid-19 obevekligt drar fram över världen och flåsar oss alla i nacken. Däremot har jag inte känt att det har blivit för mycket – det är trots allt skillnad på fiktion och verklighet, även om Som pesten på många plan är väldigt realistisk. Det finns mycket som påminner om det drama som just nu utspelar sig mitt ibland oss, och en skrämmande tanke är hur det skulle kunna gå om vi drabbas av en ny, ännu värre pandemi med större dödlighet – som H7N9 i Som pesten.
Som pesten har med sina skickligt gestaltade karaktärer och många parallella intriger egentligen det mesta man kan önska, men griper ändå inte riktigt tag i mig fullt ut. En ganska bra bok men inte fantastisk.
En god katt + en tjock bok = många mysiga stunder.
Nina Thomasdotter, författare & konstnär 