Konst/foto – Nina Thomasdotter, författare & konstnär

En skräckhistoria

Regnet hängde i luften och det blåste kallt. Underlaget var opålitligt, grusplanen mjuk och sviktande som om den när som helst skulle ge vika och störta samman, eller suga tag i mina fötter och brutalt dra ner mig i underjorden. Mellan vattenpölarna bredde stora isfläckar ut sig, knappt synliga under den smutsgrå snösörjan.

Efter att vi båda fått på oss varsin tjock vinterjacka hade jag packat in min åldrade vinthund i bilen. Därefter hade vi begett oss till en avlägsen plats som ingen av oss besökt på länge. Det stackars gamla hundskrället hade inte längre någon större lust med långa promenader i råkallt slaskväder, mager, frusen och stelbent som han var. Men han uppskattade omväxling och hade inget emot en kort runda i ett fuktigt skogslandskap bland mossor och lavar.

Just som vi kommit in i en trivsam lunk mellan vissnade ormbunkar och lövhögar, fick jag syn på huvudet. Jag stelnade till och tvärstannade. Halkade på en förrädisk isfläck och var nära att falla, men lyckades med nöd och näppe återfå balansen. Jag stirrade, men kunde inte begripa vad det var jag såg. Ett par ögon glodde tillbaka på mig, kalla och döda. Mitt hjärta rusade. Tankar blixtrade förbi. Efter alla år av dagliga promenader i skog och mark hade det alltså hänt. De flesta lik hittas av intet ont anande hundägare som är ute med hunden. Det var allmänt känt, och nu hade det blivit min tur.

Efter några sekunder insåg jag att det avhuggna huvudet kom från en docka. Långsamt gick jag närmare, steg för steg genom det regnvåta gräset, lättad men fortfarande med en stark känsla av att något var fel. Försiktigt lutade jag mig fram, fixerade dockhuvudet med blicken och famlade i jackfickan efter mobilen för att ta en bild.

Då blinkade hon åt mig.

Min svidande hals vittnar om det fullständigt okontrollerade avgrundsvrål av ren och skär fasa, som ofrivilligt trängde fram ur min strupe med sådan kraft att det hotade att spränga hela bröstkorgen, medan jag i vanvettig panik flydde hals över huvud med det förfärade hunddjuret tätt i hälarna. Vi kastade oss i bilen och jag körde iväg med en rivstart. När vi kom ut på stora vägen mötte jag hundens skräckslagna blick i backspegeln. Vi visste båda att ingen skulle tro oss.

Glad Lucia!

Här kommer en lite försenad Luciahälsning från Aslan och Mymlan. Vi körde en minifotografering hemma i hallen på Luciakvällen i all enkelhet. Fick bara lust att lägga ut något gulligt på Instagram, men bilderna blev så bra att jag även vill visa dem här. Snabbt och lätt, fotograferingen var klar på en kvart och redigeringen är gjord på telefonen. Men har ni någonsin sett en sötare stjärngosse och tärna? Titta och njut!

Valdemars konstnärliga projekt, del 2

Katten Valdemar fortsätter oförskräckt sitt experimenterande med olika material för att finna det rätta uttrycket för varje unikt konstprojekt. Den här gången har han arbetat i plast och elektronik. Det senaste verket, ”Teknikens sönderfall”, provocerar och väcker tankar om den sårbarhet som oundvikligen hänger samman med vår besatthet av den senaste tekniken.

”Teknikens sönderfall” är ett verk med flera bottnar, och fungerar överraskande nog även som ljudinstallation. Om man kopplar en av de noggrant bearbetade adaptrarna till exempelvis en högtalare, uppstår ett ytterst oroväckande och osympatiskt läte. Ljudintrycket förstärker budskapet och skänker en djupare dimension åt de samhällskritiska frågeställningar som effektivt ställs på sin spets.

Hantverket i sig är utfört med stor känslighet, då konstnären har använt sina egna tänder i skapandeprocessen.

”Teknikens sönderfall”, konstverk av katten Valdemar, 2021.

Katten Valdemar, en av vår tids djärva och nyskapande konstnärer som spås en lysande framtid.

Valdemars konstnärliga projekt

Ända sedan Valdemar var liten kattunge har han gett uttryck för en frisk kreativitet och uppfinningsrikedom. På senare tid har han visat allt tydligare att han menar allvar med sina konstnärsambitioner. En ny medvetenhet tycks ha infunnit sig – och om de första försöken kunde uppfattas en aning trevande, så förmedlar han nu sitt budskap med betydligt större tyngd och precision.

Valdemar jobbar helst tredimensionellt i spännande organiska material. Med till synes enkla medel skapar han komplexa samtidsskildringar, vid första anblicken lekfulla men inte sällan med en mörk existentiell underton. I sitt senaste alster, ”Genomborrad kiwi”, har han valt en stram och återhållsam linje. Det finns dock exempel på tidigare verk, som ”Massakrerad banan” och ”Tomat i tusen bitar”, där han gått längre och bevisat att han inte väjer för det brutala och skoningslösa.

Det är med stort intresse och lätt förfäran vi följer utvecklingen hos denna lovande unga konstnär.

”Genomborrad kiwi”, 2021. Konstnär: Valdemar.

Om att prioritera rätt

Plocka ut det viktigaste

Periodvis har jag extra svårt att få tiden att räcka till. Har nästan alltid lite för mycket att göra, och jag för en ständig kamp mot min egen våldsamt starka lust att starta nya projekt. Jag vill så mycket, men har för längesen tvingats inse att det är omöjligt att hinna med allt. Jag måste välja. Plocka ut det viktigaste och fokusera på det. Annars är risken att jag kastar mig från det ena till det andra med en oundviklig känsla av stress som inte tillför något gott. Jag vill ju att det jag gör ska bli bra. Riktigt, riktigt bra, för jag är perfektionist också. Vill färdigställa mina projekt på ett sådant sätt att jag känner att jag har gett allt, och att slutresultatet blev precis så bra det någonsin kunde bli.

Högt ställda mål kräver stort engagemang och hårt arbete, och framförallt tar det väldigt mycket tid i anspråk. Därför har jag på sista tiden hoppat av några aktiviteter som jag egentligen tyckte var kul. Jag kände att det började bli för mycket, och hur jag än vänder och vrider på det så vill jag prioritera mitt skrivande och mina djur. Det är det allra viktigaste för mig.

Bloggande och Instagram

Sedan jag skaffade mitt konto på Instagram har jag övergått till att göra fler korta inlägg där, och lite färre långa inlägg på den här bloggen. Jag upplever att Instagram ger mer tillbaka och att jag når ut till fler, vilket bekräftas av läsarstatistiken och även stämmer med författarkollegors upplevelser. Jag gillar ju att skriva blogginlägg också, så det kommer jag absolut att fortsätta med. Minst en gång i veckan tänker jag mig. Så fort det handlar om ett mer djupgående resonemang blir utrymmet på bloggen nödvändigt.

Instagram är något annat, det går fort och det är mycket bilder, och det känns oerhört lättsamt och lustfyllt. De inlägg jag gör på Instagram handlar mycket om böcker jag läser eller har tänkt läsa, mitt eget skrivande, mina djur, samt vilda djur och natur. Mina största intressen med andra ord. Oftast gör jag tre-fyra inlägg om dagen. Visst finns där en tanke om att marknadsföra mig, men hade det inte varit så roligt hade jag inte orkat göra så många inlägg.

För att sammanfatta det hela så tycker jag att bloggandet och Instagram kompletterar varandra väldigt bra. Jag hoppas att så många som möjligt vill följa mig på båda dessa plattformer. Till dem som ännu inte har skaffat Instagram kan jag bara säga: gör det! Det är verkligen enkelt och hur kul som helst.

*Ett litet hopplock av* bilder från mina senaste inlägg på Instagram.

Författarplattform

På sista tiden har flera personer i min närhet uppmanat mig att skaffa Instagram. Jag stretade emot först, satte mig på tvären och kom med motargument. Tyckte inte att jag hade tid och befarade att jag inte skulle klara av att hålla reda på allt – jag har ju redan min Youtubekanal, den här webbplatsen med bloggen som jag uppdaterar ett par gånger i veckan, samt gamla hederliga Facebook.

I förra veckan hamnade jag i en diskussion med en nyfunnen vän som är insatt i bokbranschen. Jag sa som jag brukar: att jag planerar att lägga mer krut på marknadsföringen när min första bok finns ute till försäljning, eller när jag åtminstone vet att utgivning är på gång. Min vän förklarade då på ett väldigt rakt och övertygande sätt att jag måste tänka precis tvärtom. Jag måste bygga min författarplattform innan min första bok kommer ut. För om ingen vet vem jag är, vem kommer då att köpa min bok, eller ens få reda på att jag ger ut en bok? Och kanske ännu mer avgörande: hur ofta sker det egentligen att ett seriöst och traditionellt förlag väljer att ge ut en debutant som ingen någonsin har hört talas om? Visst, det händer, men den ständigt ökande konkurrensen och den störtflod av manus som väller in över bokförlagen likt en virvlande tsunami, gör det väldigt svårt att tränga igenom bruset och nå fram.

För en vecka sedan skaffade jag således ett konto på Instagram. Bättre sent än aldrig heter det ju, och efter en veckas experimenterande med bilder och inlägg kan jag bara konstatera att mina vänner hade helt rätt. Instagram är lätt, roligt, inspirerande och mycket användarvänligt. Helt perfekt för snabba uppdateringar och som gjort för mig som ändå håller på så mycket med bilder och älskar att berätta med bild och text i kombination.

Förmodligen krävs det betydligt mer än ett stort antal följare på Instagram för att bygga en riktigt stark författarplattform, men utan tvekan kan Instagram spela en viktig roll i processen. Lite längre fram planerar jag att börja läsa upp mina dikter och texter, både på Youtube och inför publik. Ett annat projekt som än så länge är på planeringsstadiet är idén att börja föreläsa, kanske för unga tjejer, om destruktiva relationer, medberoende och hur det är att leva med en missbrukare. Ämnet ligger mig varmt om hjärtat, och kan jag hjälpa andra att slippa hamna i liknande situationer som den jag var i, skulle det kännas toppen.

För att ta del av mina tankar, nytagna bilder och det mesta som pågår i mitt liv just nu, skynda dig att logga in på Instagram och leta upp ninathomasdotter. Kontot är som sagt en vecka gammalt och behöver fler följare. Om du vill bli en dem så blir jag jätteglad!

Hedersgäst

Idag kom min coola brorsdotter Sigrid till Konstpassagen och tittade på min fotoutställning, där hon själv finns med bland motiven. Den lätt sagoskimrande bilden i svartvitt på henne bland alla hönsen är från hösten 2013. Nu fyller hon snart nio. Jag har tidigare berättat om hur kärleken till fåglar ligger i familjen, och kan ni gissa vad Sigrid önskar sig på födelsedagen? En äggkläckningsmaskin, för att kunna kläcka fram nya gulliga kycklingar och kanske även vaktlar.

Stora Sigrid framför bilden på lilla Sigrid.

Utställningen pågår till och med 28 februari 2020.

Plats: Arena Varberg, Norra Entrén. Öppettider: mån-tors kl 8-16, fre kl 8-12. Lunchstängt kl 12-13. Helger stängt.

Välkommen!

Fotoutställningen förlängd

Utställningen på Konstpassagen, Arena Varberg, har genom en lycklig slump förlängts och pågår ända fram till den 28 februari. Medverkande är två konstnärer: Agneta Wennergren, som visar collage och blandteknik, och Nina Thomasdotter, som visar foton i färg och svartvitt av fåglar som ligger oss människor varmt om hjärtat.

Plats: Arena Varberg, Norra Entrén. Öppettider: mån-tors kl 8-16, fre kl 8-12. Lunchstängt kl 12-13. Helger stängt.

Välkommen!

Nedan, en av mina bilder från utställningen som fortfarande är osåld: ”Undulaten i fönstret”. Fotot föreställer en av mina egenuppfödda undulatungar med den relativt ovanliga färgteckningen albino, längtansfullt blickande ut genom ett fönster en sommarkväll. Jag blir lite rörd när jag tittar på den, det syns på näbb och fötter att det är en mycket ung fågel. Så liten och bräcklig och nästan genomskinlig, men blicken är stadig.

Högaktuell just nu

Eva Skogar skrev så fint om mig i samband med utställningen på Konstpassagen: ”Nina Thomasdotter vandrar mellan teknikerna måleri – fotografi – skrivande.” Just nu lever jag upp till den beskrivningen ovanligt intensivt. Jag visar foton på Konstpassagen, Arena Varberg, och kommer snart att visa måleri på Mikroformatet i Hamnmagasinet, Varberg, samtidigt som jag går en utbildning inom skrivande där jag jobbar med min diktsamling och söker efter det rätta förlaget till min debutbok som blev klar i somras.

Nu på lördag startar alltså KKV Varbergs (tidigare Varbergs Konstnärsförenings) årliga grupputställning Mikroformatet. Reglerna är enkla: medlemmarna i KKV lämnar in tre verk var vars mått inte får överstiga 13 x 14 cm. Jag har lämnat in tre små målningar och hoppas på att alla tre kommer med.

Mikroformatet hette tidigare Det lilla formatet, men då vi är många som vill vara med har man minskat på storleken på verken för att helt enkelt få plats. Resultatet av dessa samlingsutställningar brukar bli väldigt spännande med stor variation i såväl uttryck som teknik. En rolig och annorlunda utställning, inte sällan omgärdad av en viss julkänsla, som jag verkligen kan rekommendera. Mer info om Mikroformatet kommer snart.

Succé

Vernissagen på Konstpassagen blev superlyckad och jag har knappt hämtat mig än. Enligt Eva Skogar hade vi fler besökare än någonsin tidigare, och två av mina bilder såldes redan första kvällen. Sedan såldes ytterligare en i fredags. Jag känner mig obeskrivligt glad, nöjd och tacksam!

Det finns fortfarande gott om tid att se utställningen. Av någon anledning har det blivit lite tokigt i planeringen, så det står på affischer och vernissagekort att den pågår till 10 januari. I själva verket kommer den förmodligen att pågå ända fram till februari 2020.