Kategori: Djur

Den vilda jakten på rätt förlag

Sökandet fortsätter efter ett förlag som vill ge ut min nyskrivna bok Alkoholisten & Parasiten. En mörk saga om missbruk och medberoende. Ett par stycken har tackat nej, i ett av fallen med rådet att jag borde ge ut boken på egen hand. I nuläget har jag i alla fall tre förlag som har tagit emot manuset och lovat att återkomma med besked inom två-tre månader.

Som om det inte vore spännande nog som det är, håller jag dessutom på och läser om hur fullständigt häpnadsväckande svårt det är att bli utgiven när man inte är känd sedan tidigare. Underligt nog gör det mig bara ännu mer beslutsam att lyckas. Kanske är jag övermodig och från vettet som inte låter mig avskräckas, men jag går faktiskt runt med en diffus känsla av att det snart kommer att hända något stort. Låt det komma ett genombrott, jag är redo.

Några sekunder sommar

Här kommer en mycket kort film. Titta noga, för det är en endast tjugo sekunder lång glimt av den sommar som just flytt. Det var under en av mina hundpromenader i skogen som jag till min glädje lyckades fånga just det förtrollade ögonblick då ett av naturens vackraste små underverk plötsligt visar sig; en skygg liten vän dyker upp i gräset och strax därpå försvinner den igen, lika omärkligt som om den blivit uppslukad av marken. 

Glöm inte att ha på ljudet så du hör fågelsången. 

En liten vän.

En kanin uppkallad efter ett lejon

När jag jobbar hemma är det framförallt djuren som är mina arbetskamrater, och nu tänkte jag passa på att presentera min fina kanin. Aslan är en ljuvligt söt och snäll dvärgvädur som har fått sitt namn efter sagolejonet Aslan. Han är ett och ett halvt år och fyller år på alla hjärtans dag. Han är isabellafärgad, vilket betyder att grundfärgen är glänsande gyllenbrun och de yttersta topparna på pälsstråna är blå. Effekten blir att den gyllene pälsen täcks av en blå slöja med mjuka övergångar. Utseendet kommer att förändras med tiden, eftersom slöjan blir lite mörkare vid varje fällning. 

Aslan är född hos Anettes kaniner och har bott hos mig sedan början av februari i år. Till humöret är han för det mesta strålande glad, vilket ofta och gärna demonstreras med höga glädjeskutt och krumsprång. Om något irriterar honom så tvekar han dock inte att uttrycka sitt missnöje genom att stampa i marken och springa in i sitt hus. För honom är det svart eller vitt, allt eller inget. Glad eller arg, men som sagt väldigt ofta glad och sprudlande. En skön personlighet. Favoritsysselsättningarna är att skutta omkring och hitta på bus i huset, leka med aktiveringsleksaker, gosa och mysa med mig, samt småretas med hunden och katten.

Aslan.

Universeum

Under arbetet med slutredigeringen av Alkoholisten & Parasiten upptäckte jag att det saknades en bild på en haj. Mina texter innehåller en del djurmetaforer och jag illustrerar dem gärna med bilder på djur. Bildarkivet är visserligen stort och innehållsrikt, men ingen av mina gamla hajbilder höll riktigt måttet för ändamålet. Så var fotograferar man enklast en haj lite hastigt och lustigt? På Universeum förstås. Sagt och gjort, det fick bli en tur till Göteborg.

På hemvägen kände jag mig nästan övertygad om att uppdraget hade misslyckats. Det är inte helt lätt att få bra bilder i akvariehallens halvmörker, där folk ideligen ställer sig i vägen och ungarna står och klappar med handflatorna mot glasrutan medan hajarna retsamt svischar förbi. Därför blev jag glatt överraskad när jag kom hem och gick igenom bilderna, och såg att jag har minst fyra-fem bilder som är bra nog för att kunna användas. Härligt! Bara att välja den bästa.

Ingen haj, men däremot en liten vän som bodde på regnskogsavdelningen.

Ljudböcker och sommarprat

De flesta hundpromenaderna tar mellan en och två timmar. När Trollet och jag går själva brukar jag lyssna på ljudböcker, och nu under sommaren även på Sommar i P1 – ett sommarprat med musik tar ca 90 minuter, så det passar perfekt. För ett litet tag sen lyssnade jag på författaren Eija Hetekivi Olssons sommarprat. Jag blev totalhänförd och förbluffades av hennes skakande sanningsord. Hon kämpaglödde och peppsnackade i radion på underbaraste förortsspråket så att jag vimmelkantrade och blev alldeles yrglad. Jag blev så lyckoinspirerad och ocensurerat imponerad av både ordbriljerandet och budskapet att jag direkt efteråt började lyssna på hennes bok Ingenbarnsland som ljudbok. Nu har jag snart lyssnat på hela och tänker fortsätta med uppföljaren Miira.

I skogen med Trollet.

Författarens fingeravtryck

Under kursen Kreativt skrivande I kom jag i kontakt med begreppet ”författarens fingeravtryck”. Det som menas är de små saker som är specifika för en viss författare; vissa ämnen, stämningar och formuleringar – t ex beskrivningar av dofter, eller färgen gult – som har en tendens att återkomma och på så vis blir till ett slags kännetecken för just den författaren. I en uppgift skrev jag att jag tyckte att en viss författare använde sig av sina favorituttryck för ofta – jag upplevde dem som upprepningar och ansåg att texten skulle tjäna på en större variation. Läraren svarade mig då att dessa formuleringar kunde betraktas som författarens fingeravtryck. Efter att jag fått det förklarat för mig störde det mig inte längre, tvärtom insåg jag det fina med det. Man måste inte kämpa emot sig själv, man kan välja att bejaka saker också.

Läraren skrev att även jag kanske skulle komma att utveckla något i mitt skrivande som fungerar som mina fingeravtryck. Nu tänker jag att jag nog har börjat göra det, saker jag gillar i verkliga livet smyger sig nästan omärkligt in i mina texter. När jag bläddrar igenom manuset till Alkoholisten & Parasiten ser jag många fåglar, ormar och kattdjur. De dyker upp i flera olika sammanhang: som inslag i den faktiska berättelsen, som metaforer och som bilder. De uttrycker både mörker och ljus, frihet och instängdhet, styrka och svaghet. Inte så konstigt kanske, med tanke på att dessa djur hör till de vackraste och mest fascinerande jag vet.

Utmaning

Första blogginlägget. Det kommer att bli en utmaning! Jag vet bara alltför väl hur det brukar bli. Jag har bloggat förut, det är vansinnigt roligt och vips sitter jag där och gör minst ett inlägg om dagen, med massor av bilder, tjugo eller trettio bilder per blogginlägg var inget ovanligt när jag höll på som mest… Men den här gången får det inte bli så. Att blogga slukar tid, och nu måste jag använda min dyrbara tid till annat, nämligen att skriva klart mitt första bokmanus. Max ett blogginlägg i veckan! Eller, absolut max två, i undantagsfall, om det inte går att undvika…

På bilden nedan syns jag och min katt Bella. Bella är två år och jag är snart fyrtiotre. Bella är av rasen brittiskt korthår, färgen heter blåspotted. Bilden tog vi i all hast alldeles själva ute i trädgården nyss, med kameran på stativ och fjärrutlösare. Det duggregnar och hela luften kryllar av myggor och äckliga blinningar, eller bromsar som de egentligen heter. Fort gick det, för vi ville bara få det avklarat så vi kunde gå in igen.