Magiska ögonblick II

Plötsligt och till vår stora förvåning befann jag och Trollet oss på toppen av ett gryt. Under oss hördes helt tydligt ett energiskt gruffande och gnyende, läten som påminde om halvstora hundvalpar som tumlar omkring i en valplåda. Trollet stod knäpptyst och stel som en pinne. Jag smackade försiktigt, och fick fler grymtningar till svar. Vem kan det vara som bor i en så fin lya med många ingångar? Räv, grävling, igelkott? Troll, knytt?

Motvilligt drog jag med mig Trollet. Jag ville egentligen stanna, men samtidigt inte störa för mycket. Han fick genast upp ett spår som han intresserat följde i vida cirklar. På vägen tillbaka stannade vi till vid grytet igen, och då fick jag se det smala ansiktet på en liten grävling kika fram. 

Det fanns ingen chans för mig att hinna filma grävlingen, den drog sig undan så snabbt. Men jag ska gå tillbaka en annan kväll och göra ett nytt försök. Istället lägger jag upp några mobilbilder tagna i hast denna trolska och sagolika kväll.

Magiska ögonblick

En stor hare satt blickstilla i ett försök att göra sig osynlig precis intill stigen där jag och Trollet kom gående. De långa öronen låg klistrade mot ryggen och kroppen pressades platt mot underlaget, det enda livstecknet var ett par mörka glänsande ögon som vaksamt såg rakt på mig. När det bara var en meter kvar emellan oss for haren plötsligt iväg med en rykande rivstart och försvann som en pil utom synhåll mellan träden. 

Den gången hann jag inte få fram telefonen i tid för att filma, men några dagar senare hade jag bättre tur. Trollet och jag hade varit ute på joggingtur vid naturreservatet Näsnabben och var på väg hem med bilen, då en liten olivgrön snok helt oväntat uppenbarade sig mitt på vägen. Jag tvärnitade och drog handbromsen så hårt jag kunde, för vi befann oss i kraftig nedförsbacke. Sedan följde en makalös stund i sällskap med snoken, som visade sig vara märkvärdigt orädd. Det lilla djuret briljerade och visade upp sig från sin bästa sida, dansade och krumbuktade sig som en liten kobra i gruset.

Titta och njut.

Fotoutställningen förlängd

Utställningen på Konstpassagen, Arena Varberg, har genom en lycklig slump förlängts och pågår ända fram till den 28 februari. Medverkande är två konstnärer: Agneta Wennergren, som visar collage och blandteknik, och Nina Thomasdotter, som visar foton i färg och svartvitt av fåglar som ligger oss människor varmt om hjärtat.

Plats: Arena Varberg, Norra Entrén. Öppettider: mån-tors kl 8-16, fre kl 8-12. Lunchstängt kl 12-13. Helger stängt.

Välkommen!

Nedan, en av mina bilder från utställningen som fortfarande är osåld: ”Undulaten i fönstret”. Fotot föreställer en av mina egenuppfödda undulatungar med den relativt ovanliga färgteckningen albino, längtansfullt blickande ut genom ett fönster en sommarkväll. Jag blir lite rörd när jag tittar på den, det syns på näbb och fötter att det är en mycket ung fågel. Så liten och bräcklig och nästan genomskinlig, men blicken är stadig.

Undulaten i fönstret.

Gott Nytt År!

Egentligen hade jag planerat att försöka få till en riktigt snygg motljusbild på kaninen Aslan, sittande på en skimrande gråsten med mjuk mossa mellan tårna och ett glittrande stänk av rimfrost i morrhåren. Dessvärre blev det ingen rimfrost, så jag bestämde mig för att istället använda en av inomhusbilderna på Bella med bärnstensögonen till årets nyårskort.

Med denna bild av min lilla ljuvliga, tjockkindade, innerligt älskade brittiska korthårskatt vill jag nu önska er alla ett riktigt Gott Nytt År! Vill också passa på att tacka alla som har hjälpt och stöttat mig på olika sätt under året som gått. Av allt att döma är det synnerligen spännande och händelserikt 2020 som väntar runt kröken, mer än så kan jag inte säga just nu, men hoppas verkligen att ni vill fortsätta att följa mig även fortsättningsvis.

Julhälsning från en frusen whippet

Min whippet Trollet är inte särskilt förtjust i vare sig den rådande väderleken eller allt det onödiga glitter som följer med julen, dessutom har han ådragit sig en mildare form av vinterdepression. Trots detta ställde han motvilligt upp på att posera i den här illasittande och utomordentligt fåniga renhornsliknande huvudbonaden, allt för att glädja sin matte. Med denna bild av min älskade, grånosade elvaåring vill jag därmed passa på att önska er alla en riktigt God Jul.

Svar från förlag

Ett av de förlag som fått Alkoholisten & Parasiten. En mörk saga om missbruk och medberoende skickad till sig svarade nyligen att de inte vill gå vidare med utgivning. Anledningen är att boken är ”lite för mörk”. Just det här förlaget är måna om att förmedla en positiv syn på livet och världen, så jag förstår verkligen deras motivering. Trots att jag har strävat efter att berättelsen ska genomsyras av hopp och kraft, innehåller den också mycket förtvivlan, sorg och vrede. Det är inte förvånande att den uppfattas som mörk – det framgår ju till och med av titeln. 

Det mörka i historien är inget som jag känner att jag kan plocka bort eller tona ner då det utgör själva kärnan. Däremot är jag väldigt tacksam för responsen. Det vanligaste är att förlagen refuserar utan vidare kommentarer och då får man inte reda på vad det var som fick dem att säga nej. I det här fallet är det flera personer som har läst mitt manus, diskuterat det på ett möte och därefter kommit fram till att det inte riktigt passar deras utgivning – vilket jag väljer att betrakta som en slags framgång.

Att skicka sitt manus till förlag kan vara både påfrestande och nervkittlande. I de flesta fall dröjer det tre-fyra månader innan man får något besked, ibland kan det ta upp till ett halvår. Beskedet man får är med största sannolikhet ett nej, chansen att bli antagen är oerhört liten. Ändå sitter det där lilla hoppet som en retsamt glimmande stjärna i fjärran och vägrar att slockna. Jag kämpar vidare, alltmer övertygad om att det bara gäller att hitta just det där fantastiska, speciella förlaget som gillar min idé och tycker att mitt manus är helt rätt för dem.

Katten – världens vackraste djur?

Den här helgen har jag träffat massor av fantastiska katter på kattutställning i Sparbankshallen i Varberg (samma byggnad som Arena Varberg och Konstpassagen, där jag kommer att ställa ut mina foton mot slutet av året). Det går att få riktigt fina porträtt av katterna där de sitter i sina lyxigt inredda burar i väntan på bedömning. Som regel har ägarna valt färger och dekorationer med största omsorg för att framhäva just sin katts unika skönhet – exempelvis bakgrundstyg i nyanser som kontrasterar fint till kattens ögonfärg. Hela tillställningen är en magnifik skönhetsupplevelse. Att katterna dessutom ser ut att må som prinsar och prinsessor gör det hela extra roligt. 

På hemvägen fick jag en idé. Jag har vid det här laget en sådan uppsjö av kattbilder, både från utställningar och vardagliga sammanhang, att det nästan vore synd att inte göra något av dem. Kanske kan det bli en bok bestående av text och bilder; dikter och korta prosastycken i lekfull anda, ett slags försök att få grepp om kattens mångfacetterade och mystiska väsen? Det är en lockande tanke som jag nog tänker spinna vidare på.

Nedan: några bilder från helgens utställning. Tre individer, tre ansiktsuttryck. Vilken är din favorit?