Glädjebesked om Kreativt skrivande III

Alldeles nyss fick jag veta att jag blivit antagen till Kreativt skrivande III till hösten! Så härligt och roligt! Nog trodde jag innerst inne att jag skulle komma in på kursen, men man vet ju aldrig innan antagningsbeskedet kommer. Nu kan jag i alla fall andas ut och börja göra upp planer. Det första jag behöver fundera på är vad jag ska välja som litterärt projekt. Som jag ser det finns det tre olika alternativ: 

  1. jobba vidare med diktsamlingen och försöka finslipa den till fulländning, så att jag därefter kan skicka den till förlag.
  2. göra en grundlig omarbetning av Alkoholisten & Parasiten, tills den känns så genomarbetad och innehållsmässigt väl avvägd att jag på nytt kan skicka den till förlag.
  3. börja på ett helt nytt projekt, en roman.

Min ursprungliga tanke var att börja på ett nytt projekt, Det Stora Romanprojektet, något jag längtat efter. Med tiden har jag dock insett att mitt skrivande tar oerhört mycket längre tid än vad jag själv trodde att det skulle göra. Att börja på nytt är alltid lockande, medan slutförandet kräver stor envishet, uthållighet och ofattbart många timmar av djupaste koncentration. Att ha tre projekt igång samtidigt känns inte hållbart, det är som gjort för att ingenting ska bli riktigt färdigt. Därför är det nog klokast att ta mig an ett av de redan påbörjade projekten och sikta på ett mycket ingående och noggrant arbete, att verkligen vända och vrida på varenda sten, stryka och skriva om tills jag inte längre kan hitta någonting mer att förbättra.

Vad ska jag välja? Den tunga, verklighetsbaserade missbruks- och medberoendehistorien, eller den mer lättsamma, men inte okomplicerade, diktsamlingen med djur- och relationstema? Något att fundera på under långa hundpromenader.

Trollet och jag på promenad, juni 2020. /Foto: Astor Frank.

Blandade naturklipp, juni 2020

Det finns många metoder för att försöka spara en liten bit av sommaren. En del saftar och syltar, torkar blommor och fyller frysen med rabarber. Själv försöker jag dokumentera lite av naturens makalösa färgprakt och möten med vilda djur som jag stöter på under mina hundpromenader. Jag tror att dessa kortfilmer kan vara roliga att plocka fram och titta på när vi kommer in i de skoningslösa höstregnens och de isande vintervindarnas tid. 

Idag har jag klippt ihop en liten film som visar juni månads naturupplevelser i komprimerad form. Ha på ljudet, så får ni höra korpar som kraxar och humlor som surrar.

Midsommarhälsning

Trollet var den ende som kunde komma ifråga som midsommarmodell med blomsterkrans på huvudet, de andra djuren har så små huvuden. När stunden var inne för fotografering visade det sig att kransen var för stor i alla fall, men vad gör det? Jag tycker han blev fin med blommor kring halsen. Som alltid bär han kransen med stor värdighet.

Glad midsommar alla skrivarvänner och andra vänner! Hoppas ni får en underbar dag med massor av jordgubbar och sol!

Omtumlande start för Mymlan

Igår var en jobbig dag som slutade i lättnad. Min minsta och nyaste kanin var hos veterinären och blev kastrerad. Allt gick bra och jag fick hem henne trött och lite omtöcknad, men vid gott mod.

Mymlan (som egentligen heter Anette´s Octavia, men jag ville ha ett kortare namn och gärna efter en sagofigur) flyttade hit för knappt tre veckor sedan. På den tiden har hon hunnit göra sig ganska hemmastadd och lärt känna mig och Aslan och de andra djuren. Hon har även blivit vaccinerad och försäkrad och allt annat som hör till med nya djur.

Mymlan kommer från samma uppfödare som Aslan, Anette´s kaniner. Planen är att de två ska få vara frigående sällskapskaniner tillsammans. Mymlan är född i början av året och är fem och en halv månad, en lagom ålder för en hona att kastreras.

Varför kastrera en kaninhona?

Att lämna in en kanin för operation är alltid förenat med viss oro. Kaniner är känsliga djur och det förekommer att de inte vaknar upp igen efter narkosen, även om riskerna har minskat i samband med modernare narkosmetoder. Till råga på allt fanns det inga tider att få hos Hallands Djursjukhus, som jag brukar åka till. Istället fick bli ett helt nytt ställe: Evidensia Djursjuhuset Norra Halland. 

Trots att det känns väldigt jobbigt just i stunden när man lämnar sitt djur hos veterinären, måste jag säga att det utan tvekan är värt det. Den viktigaste anledningen till att kastrera kaninhonor som inte ska användas i avel, är att de då slipper råka ut för livmodercancer. Det är en sjukdom med snabbt förlopp och ofta dödlig utgång, som drabbar upp till 80% av alla okastrerade kaninhonor. Kastrering och sövning går bra för det allra mesta, och sedan har man gett sin vän de bästa tänkbara förutsättningarna för ett långt och friskt kaninliv.

Försvarade reviret

En annan fördel är att en kastrerad kaninhona slipper bli brunstig och därmed mår bättre, blir mer harmonisk och får ett jämnare humör. Mymlan överraskade faktiskt med att ge mig ett rejält bett i tummen en dag när jag skulle sätta ner en skål med pellets framför henne. Det gjorde ont, blodvite uppstod och jag blev fullständigt överrumplad. Det är dock inte så konstigt att en ung hona, tonåring och brunstig, vill försvara sitt revir. Jag betedde mig tanklöst och var inte tillräckligt uppmärksam på hennes signaler.

Jag berättar det här för att jag vill öka förståelsen för kaniner, som ofta blir missförstådda för att de fungerar annorlunda än katter och hundar. Efter den lilla incidenten har jag läst mycket som bekräftar min uppfattning; ett bett från en kanin behöver absolut inte betyda att kaninen är aggressiv. Man måste ta hänsyn till omständigheterna, och hormoner kan locka fram det värsta hos vem som helst.

Vårt liv tillsammans

Direkt efter kastrering bör man vara beredd på nästa utmaning: en kanin som har varit nedsövd kan ha svårt att komma igång och äta igen, vilket i sig kan vara livshotande. Deras magar är mycket känsliga och måste hållas igång.

Mymlan ville bara äta pyttelite igår och jag fick mata henne med critical care (ett näringspulver som blandas med vatten och ges med pipett i mungipan) för att vara säker på att hon fick i sig tillräckligt. Idag på morgonen var hon mycket piggare men har fortfarande ingen vidare aptit. Hon har fått smärtstillande och mer critical care.

Eftersom hon verkar så pigg är jag inte särskilt orolig. Troligen kommer hon igång och börjar äta ordentligt under dagen, och skulle det inte fungera får jag i värsta fall åka tillbaka till veterinären för att få hjälp. Operationssåret ser fint ut och det känns så skönt att operationen är gjord, att vi slapp vänta ända till hösten. Nu kan vårt liv tillsammans börja på riktigt.

Fortsättning följer.

Mitt första möte med Mymlan i mitten av maj 2020. Det lilla knytet stal mitt hjärta från första stund. /Foto: Anette Lindberg Östergren.
Första dagen hemma, 30 maj 2020.
Tillsammans med Aslan, som blev väldigt lycklig över att äntligen få en tjej. Efter en del bråk och uppgörelser om vem som bestämmer, blev de goda vänner.
Nyss hemkommen från veterinären. Nu får hon bo i egen bur tills såret har läkt, men Aslan bor precis intill så de kan fortfarande se och höra varandra.

Vilda djur

Vid den här tiden på året rör sig många vilda djur precis runt huset. Innan de slog gräset på åkern utanför tomten brukade ett rådjur dyka upp varje kväll. En gång hade hon med sig ett pyttelitet kid som hoppande tog sig fram bland maskrosstjälkarna vid mammans sida. Sedan var det rävens tur att komma smygande. I högarna med avklippt gräs vimlar det av sorkar och annat smaskigt för små rävar.

Så låter sommaren

För bästa effekt borde dagens kortfilm ses mitt i vintern, och inte nu när vi befinner oss precis på tröskeln till den mest ljuvliga årstiden. Se bara vad mycket man kan få uppleva under en halvtimmeslång promenad en helt vanlig förmiddag i början av juni. Jag hann visserligen inte få fram kameran i tid för att filma den långbenta haren som sorglöst skuttade framför oss på stigen, och inte heller spillkråkan som for upp från ett träd alldeles bredvid oss. Men det blev en liten film ändå, mestadels ett hopkok av olika fåglars läten. Just sådana ljud som man kan längta ihjäl sig efter när träden har tappat sina löv och alla fåglar flytt sin kos, när allt är mörkt och kallt och tyst.

Ett tips: ha på ljudet och titta på hela filmen. Någonstans dyker det upp en liten trädklättrare.

Bella 3 år

Idag är det Bellas tur att fylla år, och hon fyller tre. Jag skaffade Bella i samma veva som jag bestämde mig för att börja ta mitt skrivande på allvar. Tillfället var som gjort för att ta hem en liten kattunge, när jag ändå skulle vara hemma hela tiden och plugga på distans. Därför skulle man också kunna säga att Bella är en symbol för mitt skrivarliv. På tre år har jag fått ihop lite drygt 140 högskolepoäng och två halvfärdiga bokmanus, och den bedårande lilla kattungen har utvecklats till en vacker fullvuxen brittisk korthårskatt med en personlighet som inte liknar någon annan. Roligare och mer påhittig katt hittar man inte i första taget.

Bella och jag har varje dag långa diskussioner, hon pratar mest och jag svarar. Varje natt sover hon i min säng, trognare än en hund (hunden sover för det mesta i soffan). Dessutom är Bella faktiskt det enda av mina djur som hjälper till i hushållet – när jag inte är hemma tar hon fullt ansvar för att hålla nere antalet spindlar. Efter dödandet täcker hon över liken med en matta eller liknande. Smart och omtänksamt, för när jag sedan kommer hem och ser en matta som ligger dubbelvikt, vet jag vad som väntar och slipper få en äckelchock.

Grattis på födelsedagen, älskade lilla katt.

Minifotografering i trädgården idag.

Lekande grävlingar

Nu har jag minsann fått se mina grävlingar på nära håll och filmat dem också.

Det var under en kvällspromenad för lite drygt en vecka sedan som jag och Trollet hittade grytet av en slump. Sedan dess har vi gått förbi platsen varje dag vid olika tidpunkter i hopp om att få se någon av boets invånare. Igår kväll hände det, vi lyckades smyga oss fram till grytet vid precis rätt tidpunkt strax innan skymningen. Tre grävlingar lekte i utkanten av det stenröse som ramar in deras hem. De var så upptagna av varandra att vi kunde stå och titta på dem en lång stund utan att de lät sig störas. Min duktiga lilla hund sa inte ett knyst, fast hans hjärta måste ha slagit dubbla slag vid det spännande mötet med dessa för honom helt okända djur.