Djur – Sida 2 – Nina Thomasdotter, författare & konstnär

Författarplattform

På sista tiden har flera personer i min närhet uppmanat mig att skaffa Instagram. Jag stretade emot först, satte mig på tvären och kom med motargument. Tyckte inte att jag hade tid och befarade att jag inte skulle klara av att hålla reda på allt – jag har ju redan min Youtubekanal, den här webbplatsen med bloggen som jag uppdaterar ett par gånger i veckan, samt gamla hederliga Facebook.

I förra veckan hamnade jag i en diskussion med en nyfunnen vän som är insatt i bokbranschen. Jag sa som jag brukar: att jag planerar att lägga mer krut på marknadsföringen när min första bok finns ute till försäljning, eller när jag åtminstone vet att utgivning är på gång. Min vän förklarade då på ett väldigt rakt och övertygande sätt att jag måste tänka precis tvärtom. Jag måste bygga min författarplattform innan min första bok kommer ut. För om ingen vet vem jag är, vem kommer då att köpa min bok, eller ens få reda på att jag ger ut en bok? Och kanske ännu mer avgörande: hur ofta sker det egentligen att ett seriöst och traditionellt förlag väljer att ge ut en debutant som ingen någonsin har hört talas om? Visst, det händer, men den ständigt ökande konkurrensen och den störtflod av manus som väller in över bokförlagen likt en virvlande tsunami, gör det väldigt svårt att tränga igenom bruset och nå fram.

För en vecka sedan skaffade jag således ett konto på Instagram. Bättre sent än aldrig heter det ju, och efter en veckas experimenterande med bilder och inlägg kan jag bara konstatera att mina vänner hade helt rätt. Instagram är lätt, roligt, inspirerande och mycket användarvänligt. Helt perfekt för snabba uppdateringar och som gjort för mig som ändå håller på så mycket med bilder och älskar att berätta med bild och text i kombination.

Förmodligen krävs det betydligt mer än ett stort antal följare på Instagram för att bygga en riktigt stark författarplattform, men utan tvekan kan Instagram spela en viktig roll i processen. Lite längre fram planerar jag att börja läsa upp mina dikter och texter, både på Youtube och inför publik. Ett annat projekt som än så länge är på planeringsstadiet är idén att börja föreläsa, kanske för unga tjejer, om destruktiva relationer, medberoende och hur det är att leva med en missbrukare. Ämnet ligger mig varmt om hjärtat, och kan jag hjälpa andra att slippa hamna i liknande situationer som den jag var i, skulle det kännas toppen.

För att ta del av mina tankar, nytagna bilder och det mesta som pågår i mitt liv just nu, skynda dig att logga in på Instagram och leta upp ninathomasdotter. Kontot är som sagt en vecka gammalt och behöver fler följare. Om du vill bli en dem så blir jag jätteglad!

Från skygg och vild till trygg och glad

Jag tycker att Valdemars historia är värd att berättas – inte minst med tanke på att det finns så många andra katter, både ungar och vuxna, som befinner sig i liknande situationer. Katter som lever utomhus, är hemlösa, skygga, kanske undernärda och sjuka och som inte har någon som bryr sig om dem och tar hand om dem.

Nu var det ju inte så illa just i fallet med Valdemar. Han bodde på en gård hos snälla människor som gav honom mat och höll koll på honom och hans syskon, och tog hans mamma till veterinären när hon behövde det. Men själva socialiseringsprocessen är nog ungefär densamma när man tar sig an en katt som inte är van vid närkontakt med människor. Därför har jag gjort en film som visar hur det gick till när Valdemar och jag lärde känna varandra och började knyta det där viktiga bandet av tillit och ömsesidig respekt.

Det blev en film om det bitterljuva livet i frihet, om rädsla och förtvivlan, om anpassning, tillit och den stora glädjen över att ha fått ett riktigt hem – och kanske mest av allt om kärlek.

Från skygg och vild till trygg och glad. Del 1: Första veckan med Valdemar.

Intressant om Tove Jansson

För alla som gillar Tove Jansson kan jag rekommendera dokumentärserien ”Penseln, pennan och hjärtat”. Serien består av åtta delar och sträcker sig över hela författarens liv, från födelsen 1914 och fram till hennes död 2001. Sista avsnittet handlar om det gigantiska arv hon lämnat efter sig. Dokumentären finns både på Svenska Yle/Arenan Audio och P1 dokumentär.

Speciellt den femte delen, som handlar om hur Tove Jansson påverkades av framgången och den enorma muminboomen som ju i högsta grad håller i sig än idag, fick mig att börja fundera. Många av oss som ägnar oss åt skrivande drömmer om framgång och vill inget hellre än att bli kända och erkända. Vi tänker sällan på de nackdelar det kan medföra. I Tove Janssons fall blev de stora framgångarna inte enbart en källa till glädje. Drivorna av beundrarpost som vällde in, liksom en ständig ström av förslag om olika sätt att använda Mumintrollet i kommersiella syften, var nära att ta kål på hennes arbetslust.

Själv har jag fått upp ögonen för författaren och konstnären Tove Jansson i vuxen ålder. Mina föräldrar ville inte läsa muminböckerna för mig när jag var liten, då de inte var särskilt förtjusta i dem. Någon gång minns jag att vi läste om Knyttet, och att den historien gjorde mig ledsen. Av dokumentärserien framgår det att Tove Jansson har använt stora delar av sitt eget liv i skapandet av muminsagorna. Till skillnad från de flesta som skriver för barn, tvekade hon inte att närma sig svåra och sorgliga ämnen – om än med varsamhet och hänsyn till sina unga läsare.

Min kanin Mymlan, som fått sitt namn efter en av muminkaraktärerna.

En kattunge i huset

De fyra kattungarna jag var och fotograferade för några veckor sedan var ju sannerligen söta och charmiga, och bland dem fanns det en som var alldeles extra oemotståndlig. Nu heter han Valdemar och är nyinflyttad i mitt sovrum.

Kattungarna är födda utomhus, så även om de har en tam mamma är de själva lite mitt emellan vilda och tama. Igår satt jag för tredje kvällen i rad på kattungarnas gräsmatta och lockade på dem med kattmyntasprej, godis och tonfisk. När mörkret föll och myggorna började bli olidligt påträngande bestämde jag mig för att härda ut i tio minuter till. Tio i tio skulle jag ge upp och åka hem, med eller utan katt.

Kvart i tio smög Valdemar in i den övertäckta kattboxen. Nyfiken som han är kunde han inte stå emot den förföriska tonfiskdoften från fatet längst in. Jag stängde luckan så snabbt och försiktigt jag kunde, och sedan var det bara att åka hem med katten. Efter alla misslyckade försök, då han kommit farande ur boxen som en kanonkula så fort jag närmat mig, kunde jag knappt tro att det var sant.

Det blev ingen riktig ordning med sömnen i natt. Valdemar jämrade sig en del, och mitt i natten var han som piggast och passade på att utforska rummet mycket grundligt från golv till tak. På morgonen låg han i alla fall tyst och vilade, och någon gång när jag sov har han använt kattlådan – bra gjort av en katt som aldrig varit inomhus förut.

Nu följer en tid av tålmodig trygghetsträning och socialisering. Eftersom jag har sett hur morsk och frimodig denna katt är utomhus, är jag inte särskilt orolig för att han inte skulle bli tam. Redan igår kväll sökte han ögonkontakt och gav mig vänliga signaler genom att blinka om och om igen.

Så fick Bella sin lillebror till sist. Fast än har hon inte förstått hur lycklig hon är. Både Bella och Trollet tyckte att det var fruktansvärt orättvist att de inte fick sova i sängen i natt, medan den nya katten fick både leksaker och bästa rummet. Djupt upprörande, dålig stil, rentav kränkande, muttrade de när de gick och lade sig i soffan. Tids nog ska de få bekanta sig med den nya familjemedlemmen.

Valdemar omgiven av sina syskon för nästan en månad sedan. Den andra röda kattungen är egentligen mer bildskön med sin perfekt symmetriska teckning, men Valdemars charmiga uppsyn är svårslagen.

Blandade naturklipp, juli 2020

Det tog lite tid att göra klart den här naturfilmen. Jag hade mycket material att gå igenom och har gallrat och klippt ganska hårt, ändå blev den längre än förra månadens film.

Skog och hav, vackra fjärilar, en ståtlig älgtjur och en råbock som ropar för full hals är några av sakerna som kom med. Trollet syns också, lyckligt travande på stranden med solen i ryggen och öronen flaxande i vinden. Det märks att juli var en väldigt blåsig månad. Hoppas ni gillar filmen!

Filmat under hundpromenader i juli 2020, Halland.

P.S. Håll utkik efter nästa film, augusti kommer att bli något utöver det vanliga. Hittills har jag filmat bland annat en nyfiken igelkott och en svart huggorm.

Omgiven av djur

Mitt mål är att kunna jobba hemifrån så mycket som möjligt. Jag älskar att ha djuren omkring mig och ha friheten att gå ut i skogen när jag vill. Jag vill skriva böcker och fotografera, kanske börja måla igen, kanske frilansa åt någon tidning.

Nästa vecka är sommarkursen Att läsa och skriva poesi slut, och sen är det två veckors studieuppehåll innan Kreativt skrivande III börjar. Kursen går på halvfart och distans, så när jag inte måste åka till jobbet kommer jag att plugga och skriva hemma omgiven av mina djur: hund, katt, kaniner och fåglar. Det finns inget mysigare än att sitta och läsa med en mjuk kanin i knät, eller vakna på morgonen med en varm hund och en kurrande katt tätt intill. Det gör mig lycklig, och djuren mår bra av att inte behöva vara ensamma så mycket.

Här är en bild från i somras där jag har min whippet Trollet, tolv år, i famnen. Till vänster om oss är min systers två tollare, Twix och Shiva.

Underbara kattungar

Kattungar måste vara det sötaste som finns i hela världen, på delad förstaplats med hundvalpar och kaninungar.

Mina grannar har tagit hand om en övergiven kattmamma med ungar, och jag var där häromdagen och tittade på dem. Fyra stycken ljuvliga små varelser. De två rödvita är nog mina favoriter. Vilken är din?

Porträtt av syster och tollare

Min syster Catrine skaffade nyligen en tollarvalp, en jättefin liten tik som fick namnet Shiva. Eftersom vi båda har galet fullspäckade scheman har jag knappt hunnit träffa valpen, men häromdagen lyckades vi i alla fall få till en mini-fotografering i all enkelhet. Såhär blev resultatet:

Catrine med sina båda tollare, Shiva *(Amazing Tollers Fajita of Difox), 17 veckor*, och Twix (Krokasmedens X-man), 8 år.

En dikt blir bättre

Nu ska jag göra ett försök att förklara hur jag lär mig att skriva bättre med hjälp av respons från andra. På kurserna Kreativt skrivande I och II fick vi lämna in delar av våra litterära projekt i omgångar för att sedan få respons på texten av både handledare och kurskamrater. Sommarkursen Att läsa och skriva poesi är uppbyggd på ett liknande sätt. Mot slutet av kursen skriver man en egen diktsvit, vilken man också får respons på.

Här är en av de dikter jag redan lämnat in i samband med en gestaltande övning:

Falnad fobi


Jag har blivit så van vid krypen, 
de ständigt närvarande 
                spindlarna 
    skalbaggarna
          larverna 
att jag inte längre orkar bli 
skräckslagen. 
      Avtrubbad 
sopar jag upp dem från golvet, 
borstar bort dem från lakanet.
Sedan sover jag tungt, utan 
att vakna medan de sakta 
och systematiskt spinner 
sina nät 
      kring min kropp.

Responsen från läraren var övervägande positiv. Han tyckte att det var en otäck text, som en mardröm, men snyggt utfört. Det glädjer mig förstås, för jag vill ju väcka någon slags känsla hos läsaren. Vidare tyckte han att krypen som spinner nät kring jaget skapar en fruktansvärd bild av att bli alltmer instängd. Det glädjer mig ännu mer. Syftet med övningen var att skapa bilder och hans reaktion säger mig att jag lyckats. Även placeringen av orden tyckte läraren var effektiv, ”som om jaget inte riktigt kan få fatt på småkrypen, att de nästlar sig in överallt”. Det var också min tanke med att placera orden ”spindlarna”, ”skalbaggarna” och ”larverna” utspridda i texten – jag ville förstärka bilden av att krypen befinner sig överallt i ett slags myller.

Så till de hårfina detaljerna. Många gånger är det väldigt små saker som utgör skillnaden mellan en bra dikt och en medelmåttig. Läraren tyckte att de första raderna ”inväntar läsaren kanske en sekund för mycket”. Jag förstår vad han menar och tar det till mig. Mina dikter blir nästan alltid bättre efter att jag har kortat ner dem och strukit några ord eller meningar. Följaktligen skrev jag om dikten, och den nya versionen ser ut såhär:

Falnad fobi


Jag har blivit så van vid 
                  spindlarna 
      skalbaggarna
            larverna 
att jag inte längre orkar bli 
skräckslagen. 
      Avtrubbad 
sopar jag upp dem från golvet, 
borstar bort dem från lakanet.
Sedan sover jag tungt, utan 
att vakna, medan de sakta 
och systematiskt spinner 
sina nät 
      kring min kropp.

Skillnaden kan tyckas obetydlig, men det är den inte. Ordet ”krypen” behövs inte, inte heller att de är ”ständigt närvarande”. Det framgår ändå. Ett av mina vanligaste problem är att jag tenderar att skriva en aning för mycket och bli övertydlig. Liksom många gånger tidigare visade det sig att en utomstående blick genast såg vad som inte riktigt fungerade, och jag fick möjlighet att hitta en annan lösning. Dikten blev bättre.

Fönsterprydnad

Min katt Bella har av naturen begåvats med både skönhet och utstrålning och blir ofta fin på bild. Jag brukar sällan vara med i fototävlingar, men den här gången kunde jag inte låta bli – tidningen Kattliv söker bilder till nästa års kalender, och jag har skickat in en bild på Bella. (Inte den här bilden, utan en helt annan i dagsljus och liggande format). Så nu håller vi tummarna, för jag skulle verkligen bli glad av att få se Bellas vackra ansikte pryda en av sidorna i kalendern!