Djur – Nina Thomasdotter, författare & konstnär

Till minne av Trollet

Den 25 januari 2022 var dagen då Trollet och jag skildes åt. Det var en dag av solsken och fågelkvitter. Jag hade klätt på honom hans täckjacka och tänkte att vi skulle gå en kort skogspromenad. Några dagar tidigare hade vi gått samma lilla runda på kvällen under en starkt lysande fullmåne, och då hade han skuttat fram längs stigen med lätta och raska steg.

Men denna förmiddag ville Trollet inte gå ut. Det var helt tydligt, han stretade emot och såg på mig med en bekymrad min. Han kissade snabbt och drog sedan bestämt mot huset för att gå tillbaka in. Det blev ingen promenad.

Första gången jag såg Trollet var på en bild i en Blocket-annons. Han såg synnerligen eländig ut, undernärd och med bitsår i ansiktet. Jag hade tittat på massor av whippetbilder och drömde om en glänsande, atletisk hanhund, gärna symmetriskt tecknad. Trollet var så långt ifrån denna idealbild man kunde komma, men något inom mig sa mig att jag helt enkelt bara måste ge den här lille stackaren en chans.

När vi möttes blev det kärlek vid första ögonkastet. Trollet var en sprudlande glad och livlig unghund som slog kullerbyttor och krumbuktade sig och fullkomligt kastade sig i famnen på mig och mitt ex. Han var i desperat behov av ett nytt hem, då den mycket större och kraftigare hund han bodde tillsammans med inte längre accepterade honom.

En vecka senare, den 9 maj 2009, samma dag som Trollet fyllde ett år, flyttade han in hos oss och startade sitt nya liv.

Första veckan med Trollet, 2009. Bilden till höger är från vår första dag tillsammans, på Trollets ettårsdag. /Foto: Catrine Johansson

Rädslan för andra hundar satt djupt rotad i Trollet efter de utfall och attacker han utsatts för av den andra hunden under sitt första levnadsår. I början fick han panik och var helt okontaktbar så fort det fanns en annan hund inom synhåll. Vi tränade på med stort tålamod och med tiden blev det bättre. Tråkigt nog råkade Trollet ut för flera otäcka händelser med aggressiva lösspringande hundar under årens lopp. Flera gånger raserades allt vi byggt upp och hans rädsla kom tillbaka. Trots många jobbiga upplevelser lyckades han skaffa sig några hundkompisar.

Till vänster: Pinschern Milly blev Trollets första lekkamrat. Till höger: Trollet och jag med tollarkompisarna Twix och Shiva. /Foto: Catrine Johansson

Lilla söta whippettjejen Fideli blev Trollets stora kärlek. Även hon kom till oss som en omplaceringshund, tio månader gammal, när Trollet var tre år. Första gången de sprang fritt tillsammans trampade Trollet snett och slet av korsbandet i ena knät. Det blev operation och rehabilitering, och inget springande alls under en tid, fast allt han längtade efter var att få springa med Fideli. Benet läkte i alla fall och sedan följde en lycklig tid som jag inte kan beskriva som något annat än en kärlekssaga. Trollet och Fideli gjorde allt tillsammans, de rusade fram i vindens hastighet, lekte, busade och sov tätt ihop.

Sagan fick ett sorgligt slut då Fideli en dag helt oprovocerat blev attackerad av en större hund som försökte slita henne i stycken. Trollet stod bredvid och såg hjälplöst på. Fideli överlevde, men relationen mellan mina hundar blev sig aldrig mera lik efter den chockartade upplevelsen. Efter ett år av kämpande utan att lyckas komma tillrätta med problemen, valde jag till sist att omplacera Fideli.

Under några år tränade Trollet och jag mycket lydnad, rallylydnad, freestyle, agility och spår. Det var en upplevelse utöver det vanliga att träna med honom, motivationen var på topp och han gjorde vad som helst för sina favoritbelöningar: tennisbollar och pipande kattleksaker. Vi tävlade i lydnad och rallylydnad och vissa gånger gick det väldigt bra, speciellt i rallylydnaden. Efter några tävlingar hade Trollet erövrat titlarna RLDN och RLDF.

Apportering – inte lika lätt som det ser ut.

Trollet och jag begav oss ofta ut i naturen på långa vandringar, skogsutflykter och äventyr av olika slag, ibland tillsammans med andra, men ofta bara vi två. Detta var något vi fortsatte med ända in i det sista, och därför blev det så tydligt för mig att Trollet inte mådde bra när han inte längre ville följa med ut på promenad.

Trollet var en genomsnäll och mycket kärleksfull hund. Han älskade människor och andra djur. Några som kom att betyda väldigt mycket för honom under de sista åren, var vännerna och familjemedlemmarna han levde tillsammans med: katterna Bella, Vilde och Valdemar, och kaninerna Aslan och Mymlan. Han tyckte också mycket om barn, och uppskattade både att busa och att bäddas ner bland mjuka kuddar och filtar.

Två bilder från december 2021. Till vänster: Nedbäddad och ompysslad av min brorsdotter Eira. Till höger: Halvslumrande i soffan med katten Vilde.

Eftersom Trollet var rädd för att åka till veterinären, kändes tanken på att han skulle behöva åka dit och vara orolig under sina sista minuter alltför svår. Lyckligtvis gick det att ordna så att han fick somna in lugnt och stilla i sin korg hemma i köket. Mitt i sorgen och saknaden är jag glad över att jag kunde ge honom detta, och att jag klarade av att befria honom från smärta och lidande innan det hann gå alldeles för långt. Jag satt hos honom hela tiden och klappade honom och pratade tills han inte längre kunde känna eller höra något. Det är bland det svåraste jag har varit med om, men jag känner mig ändå övertygad om att det gick så bra som det kunde gå. Kanske har jag till och med blivit lite mindre rädd för döden efter att ha sett hur stillsamt Trollet tassade över till andra sidan, utan att behöva känna någon smärta eller rädsla.

Redan som ung älskade Trollet att sova nära. /Foto: Mats Halldin

Jag kommer aldrig att glömma den spinkiga lilla ettåringen Trollet som kom farande som en virvelvind och fyllde mitt liv med så mycket glädje och mitt hjärta med en sådan obeskrivlig kärlek. Inte heller glömmer jag den åldrade Trollet som envisades med att kravla sig upp i sängen varje natt för att kunna sova tätt intill mig under täcket. Jag ska hedra hans minne genom att tänka på honom varje gång jag går i skogen, och genom att ta väl hand om hans älskade katter och kaniner.

Trollet

20080509 – 20220125

Oändligt älskad och saknad

En skräckhistoria

Regnet hängde i luften och det blåste kallt. Underlaget var opålitligt, grusplanen mjuk och sviktande som om den när som helst skulle ge vika och störta samman, eller suga tag i mina fötter och brutalt dra ner mig i underjorden. Mellan vattenpölarna bredde stora isfläckar ut sig, knappt synliga under den smutsgrå snösörjan.

Efter att vi båda fått på oss varsin tjock vinterjacka hade jag packat in min åldrade vinthund i bilen. Därefter hade vi begett oss till en avlägsen plats som ingen av oss besökt på länge. Det stackars gamla hundskrället hade inte längre någon större lust med långa promenader i råkallt slaskväder, mager, frusen och stelbent som han var. Men han uppskattade omväxling och hade inget emot en kort runda i ett fuktigt skogslandskap bland mossor och lavar.

Just som vi kommit in i en trivsam lunk mellan vissnade ormbunkar och lövhögar, fick jag syn på huvudet. Jag stelnade till och tvärstannade. Halkade på en förrädisk isfläck och var nära att falla, men lyckades med nöd och näppe återfå balansen. Jag stirrade, men kunde inte begripa vad det var jag såg. Ett par ögon glodde tillbaka på mig, kalla och döda. Mitt hjärta rusade. Tankar blixtrade förbi. Efter alla år av dagliga promenader i skog och mark hade det alltså hänt. De flesta lik hittas av intet ont anande hundägare som är ute med hunden. Det var allmänt känt, och nu hade det blivit min tur.

Efter några sekunder insåg jag att det avhuggna huvudet kom från en docka. Långsamt gick jag närmare, steg för steg genom det regnvåta gräset, lättad men fortfarande med en stark känsla av att något var fel. Försiktigt lutade jag mig fram, fixerade dockhuvudet med blicken och famlade i jackfickan efter mobilen för att ta en bild.

Då blinkade hon åt mig.

Min svidande hals vittnar om det fullständigt okontrollerade avgrundsvrål av ren och skär fasa, som ofrivilligt trängde fram ur min strupe med sådan kraft att det hotade att spränga hela bröstkorgen, medan jag i vanvettig panik flydde hals över huvud med det förfärade hunddjuret tätt i hälarna. Vi kastade oss i bilen och jag körde iväg med en rivstart. När vi kom ut på stora vägen mötte jag hundens skräckslagna blick i backspegeln. Vi visste båda att ingen skulle tro oss.

En julsaga

När Vilde var hemlös satt han många kvällar utanför husen i skydd av mörkret, tittade in genom fönstren och drömde om en egen familj. Han lovade sig själv att om han någon gång lyckades hitta en människa som det gick att lita på, då skulle han bli världens mest tillgivna och kärleksfulla katt.

Tiden gick. Det blev vår, sommar och höst. En dag träffade Vilde en människa som han vågade lita på. Han flyttade in hos henne, och precis som han hade lovat så blev han världens mest tillgivna och kärleksfulla katt.

I år firar Vilde sin andra jul i trygghet och värme, omgiven av sin familj och sina bästa vänner.

God Jul!

Glad Lucia!

Här kommer en lite försenad Luciahälsning från Aslan och Mymlan. Vi körde en minifotografering hemma i hallen på Luciakvällen i all enkelhet. Fick bara lust att lägga ut något gulligt på Instagram, men bilderna blev så bra att jag även vill visa dem här. Snabbt och lätt, fotograferingen var klar på en kvart och redigeringen är gjord på telefonen. Men har ni någonsin sett en sötare stjärngosse och tärna? Titta och njut!

Förluster och förändringar

För en kort tid sedan förlorade jag hastigt en av mina kära undulater, och hennes hane förlorade sin livskamrat sedan flera år. Istället för fyra, satt nu tre undulater på sin gren och såg sig omkring som om de undrade vad som hänt och varför. Den ensamma hanen sneglade på honan i det andra paret, och jag insåg att de nya förutsättningarna skulle kunna leda till problem – i värsta fall ett triangeldrama med svartsjuka och slagsmål som följd.

Jag har alltid haft lätt för att fylla livet med lite för många roliga och spännande saker. Nya intressen uppstår, djärva och långsiktiga projekt påbörjas, underbara personer kommer in i mitt liv. Sysslolöshet har definitivt aldrig varit något problem. Då och då ska jag helst ha lite tid över för mig själv också, och gärna hinna skriva regelbundet i någorlunda sammanhängande tidsintervaller.

Att bara tillföra nya saker och aldrig göra sig av med någonting fungerar inte, livet blir överfullt och skeppet hotar att kantra. Ibland måste man helt enkelt släppa taget för att ge plats åt något annat. Nästa vecka flyttar mina undulater. De ska få nya kompisar på Munkagårdsgymnasiet i Tvååker. Där kommer de att få vara både inomhus och utomhus, och vara till nytta och glädje för unga människor. Det känns bra.

Tack för allt älskade små fåglar, och lycka till i ert nya hem!

Valdemars konstnärliga projekt, del 2

Katten Valdemar fortsätter oförskräckt sitt experimenterande med olika material för att finna det rätta uttrycket för varje unikt konstprojekt. Den här gången har han arbetat i plast och elektronik. Det senaste verket, ”Teknikens sönderfall”, provocerar och väcker tankar om den sårbarhet som oundvikligen hänger samman med vår besatthet av den senaste tekniken.

”Teknikens sönderfall” är ett verk med flera bottnar, och fungerar överraskande nog även som ljudinstallation. Om man kopplar en av de noggrant bearbetade adaptrarna till exempelvis en högtalare, uppstår ett ytterst oroväckande och osympatiskt läte. Ljudintrycket förstärker budskapet och skänker en djupare dimension åt de samhällskritiska frågeställningar som effektivt ställs på sin spets.

Hantverket i sig är utfört med stor känslighet, då konstnären har använt sina egna tänder i skapandeprocessen.

”Teknikens sönderfall”, konstverk av katten Valdemar, 2021.

Katten Valdemar, en av vår tids djärva och nyskapande konstnärer som spås en lysande framtid.

Kandidatexamen i Kreativt skrivande

Det är en förunderlig tid. Åtta duniga blåmesungar kikar fram ur hålan i plommonträdet, den stolta råbocken vadar genom ett rofyllt hav av utblommade maskrosor utanför mitt fönster, och jag har erhållit en kandidatexamen i Kreativt skrivande.

Tredje året av Linnéuniversitetets skrivarutbildning på distans är till ända. Mitt konstnärliga examensarbete belönades med det högsta betyget, ”ett solklart VG”, vilket gjorde mig mycket glad och uppfylld av en oemotståndlig lust att arbeta vidare med mitt romanprojekt. Förhoppningsvis väntar ett fjärde år till hösten, det näst sista innan jag ska stå på helt egna ben som författare.

Jag firar inte med pompa och ståt. Jag firar i stillhet, genom att ta med mig min hund ut i den ljumma junikvällen. Medan fågelungarna sover tryggt i sitt bo promenerar vi genom tystnaden och skymningen, för att likt den väna råbocken låta oss omslutas av halvmörkret och dimman som kommer smygande mellan trädstammarna och långsamt sänker sig över de doftande ängarna.

Valdemars konstnärliga projekt

Ända sedan Valdemar var liten kattunge har han gett uttryck för en frisk kreativitet och uppfinningsrikedom. På senare tid har han visat allt tydligare att han menar allvar med sina konstnärsambitioner. En ny medvetenhet tycks ha infunnit sig – och om de första försöken kunde uppfattas en aning trevande, så förmedlar han nu sitt budskap med betydligt större tyngd och precision.

Valdemar jobbar helst tredimensionellt i spännande organiska material. Med till synes enkla medel skapar han komplexa samtidsskildringar, vid första anblicken lekfulla men inte sällan med en mörk existentiell underton. I sitt senaste alster, ”Genomborrad kiwi”, har han valt en stram och återhållsam linje. Det finns dock exempel på tidigare verk, som ”Massakrerad banan” och ”Tomat i tusen bitar”, där han gått längre och bevisat att han inte väjer för det brutala och skoningslösa.

Det är med stort intresse och lätt förfäran vi följer utvecklingen hos denna lovande unga konstnär.

”Genomborrad kiwi”, 2021. Konstnär: Valdemar.

Skrivandet som räddning

En tid av motgångar

Ibland hamnar jag i något som skulle kunna beskrivas som De Många Motgångarnas Tid. Det är när saker och ting börjar gå på tok, stort som smått, det ena efter det andra. Innan jag hunnit reda ut ett problem dyker nästa upp, och så fortsätter det under en längre tid tills jag börjar tro att bekymren aldrig ska ta slut.

Några exempel på tråkigheter som påverkar mig just nu:

byråkratiska problem med min anställning, vilka ligger helt utom min kontroll men som innebär att min ekonomi är ytterst osäker under resten av året
plötsligt är jag tvungen att söka nytt jobb, akut, något jag egentligen inte har tid med och som visat sig vara svårare än väntat då det för tillfället är större konkurrens om jobben än vanligt
oron över framtiden stör min sömn och jag vaknar ofta mitt i natten med ont i magen, vilket leder till att jag är jättetrött på morgonen och därmed sämre rustad att ta itu med den nya dagen
en av mina tänder har spruckit och måste dras ut den kommande veckan, något som orsakat en helvetisk smärta och kraftig oro, då jag tycker väldigt illa om att gå till tandläkaren

Ytterligare en mycket tråkig och sorglig händelse inträffade igår, då en av familjens mest älskade katter påträffades påkörd vid vägkanten. Det var ingen av mina tre, men ändå en stor förlust för alla som kände lilla Curry.

När livet blir såhär, när det verkar som om alla påfrestningar och motgångar kommer på en gång, är det lätt hänt att tappa orken. Jag kämpar vidare så gott jag kan och hoppas på att snart få se en ljusning.

Mitt nya projekt

Under veckan som gick hade vi en heldag med textsamtal via zoom på kursen Kreativt skrivande III. En halvtimme innan mötet skulle börja ställdes jag inför det faktum att jag inte klarade av att äta frukost – smärtan i den skadade tanden antog sådana proportioner att jag inte visste var jag skulle bli av. Har sällan upplevt något liknande, det kändes verkligen som att få en kniv uppkörd tvärs igenom den övre tandraden, om jag så bara nuddade den onda tanden med tungspetsen. Det var mycket nära att jag missade textsamtalet, men lyckligtvis började värktabletten ge effekt när det var ett par minuter kvar. Jag torkade tårarna, tog mig samman och loggade in på mötet.

Jag är oerhört glad att jag kunde vara med, för det blev många intressanta och lärorika samtal under dagen. Att diskutera varandras pågående projekt är för mig det mest värdefulla som finns inom ramen för kursen – detta att alla i förväg har gjort engagerade läsningar av varandras texter och förberett kommentarer, som sedan ligger till grund för diskussionerna. När det blev min tur fick jag många positiva reaktioner på mitt nystartade projekt. Det var precis vad jag behövde och det gjorde mig gott ända in i själen. Jag var glad och upprymd under resten av dagen, och övermannades av en våldsamt stark lust att skriva vidare.

Igår satt jag hela dagen och skrev på projektet, med avbrott endast för att umgås med djuren och se till att de hade allt de behövde. Det är en ljuvlig känsla att gå upp helt i texten, försvinna in i den mystiska värld som bara består av ord, meningar, formuleringar, uttryck. Jag skriver prosalyrik med inslag av ren lyrik, alltså korta dikter insprängda i längre textstycken som bildar en slags berättelse. Berättelsen är baserad på mitt eget liv, så det handlar inte om att försvinna bort till helt andra världar eller dimensioner. Ändå upplever jag en enorm frihets- och lyckokänsla när jag skriver, det är som att befinna sig i ett parallellt universum. Efteråt upptäckte jag att kämpaglöden hade återvänt, tillsammans med en visshet om att allt kommer att bli bra till slut. Känner mig så tacksam för att skrivandet fungerar på det här viset för mig – när det mesta tycks gå åt helvete, fungerar fortfarande skrivandet.

Exakt ett halvår fick denna genomsnälla och roliga lilla katt finnas hos mina föräldrar. Under den tiden gav hon upphov till otroligt mycket glädje. Sov i ro, lilla Curry.

Om att prioritera rätt

Plocka ut det viktigaste

Periodvis har jag extra svårt att få tiden att räcka till. Har nästan alltid lite för mycket att göra, och jag för en ständig kamp mot min egen våldsamt starka lust att starta nya projekt. Jag vill så mycket, men har för längesen tvingats inse att det är omöjligt att hinna med allt. Jag måste välja. Plocka ut det viktigaste och fokusera på det. Annars är risken att jag kastar mig från det ena till det andra med en oundviklig känsla av stress som inte tillför något gott. Jag vill ju att det jag gör ska bli bra. Riktigt, riktigt bra, för jag är perfektionist också. Vill färdigställa mina projekt på ett sådant sätt att jag känner att jag har gett allt, och att slutresultatet blev precis så bra det någonsin kunde bli.

Högt ställda mål kräver stort engagemang och hårt arbete, och framförallt tar det väldigt mycket tid i anspråk. Därför har jag på sista tiden hoppat av några aktiviteter som jag egentligen tyckte var kul. Jag kände att det började bli för mycket, och hur jag än vänder och vrider på det så vill jag prioritera mitt skrivande och mina djur. Det är det allra viktigaste för mig.

Bloggande och Instagram

Sedan jag skaffade mitt konto på Instagram har jag övergått till att göra fler korta inlägg där, och lite färre långa inlägg på den här bloggen. Jag upplever att Instagram ger mer tillbaka och att jag når ut till fler, vilket bekräftas av läsarstatistiken och även stämmer med författarkollegors upplevelser. Jag gillar ju att skriva blogginlägg också, så det kommer jag absolut att fortsätta med. Minst en gång i veckan tänker jag mig. Så fort det handlar om ett mer djupgående resonemang blir utrymmet på bloggen nödvändigt.

Instagram är något annat, det går fort och det är mycket bilder, och det känns oerhört lättsamt och lustfyllt. De inlägg jag gör på Instagram handlar mycket om böcker jag läser eller har tänkt läsa, mitt eget skrivande, mina djur, samt vilda djur och natur. Mina största intressen med andra ord. Oftast gör jag tre-fyra inlägg om dagen. Visst finns där en tanke om att marknadsföra mig, men hade det inte varit så roligt hade jag inte orkat göra så många inlägg.

För att sammanfatta det hela så tycker jag att bloggandet och Instagram kompletterar varandra väldigt bra. Jag hoppas att så många som möjligt vill följa mig på båda dessa plattformer. Till dem som ännu inte har skaffat Instagram kan jag bara säga: gör det! Det är verkligen enkelt och hur kul som helst.