Denna söndag bjöd på en solig eftermiddag i Ängelholm med mina gamla skrivarkompisar Sissel Myrup och Jessika Lilja, samt en för mig ny bekantskap: Catrine Heinestam, som skrivit spänningsromanen Kidnappad (2019).
Några av dagens samtalsämnen var hur man marknadsför sig som författare, hemsidor och bloggar, spådomar och övernaturliga upplevelser, när någon blir avundsjuk på en för att man skriver på en bok, samt hur man kan ha nytta av illvilliga personer i sin närhet genom att förvandla dem till elaka karaktärer i sin berättelse.
Som vanligt jätteroligt att diskutera, och härligt att komma hem med huvudet fullt av nya tankar. Längtar redan till nästa gång!
Nina Thomasdotter, Jessika Lilja, Sissel Myrup och Catrine Heinestam.
Jag lånade Lev kreativt (2019) på biblioteket i tron att det var en ny bok av Julia Cameron, men när jag fick hem den insåg jag att det är en nyöversatt utgåva av Camerons The Artist´s Way (1992). Någon gång i mitten av 90-talet kom jag över den då nyutgivna svenska översättningen som hette Öka din kreativitet – den artistiska vägen (1995), en bok som jag har börjat läsa många gånger under årens lopp. Jag har dock aldrig läst ut den. Anledningen är att jag varje gång har övermannats av nya kreativa projekt som krävt min fulla uppmärksamhet med sådan kraft att allt annat har tvingats att stå tillbaka. Så effektiva och omvälvande är Camerons övningar i hur man utvecklar och förvaltar sin kreativitet.
Lev kreativt är ett program uppdelat i tolv steg med massor av övningar, varav en del ytterst fåniga och barnsliga – det är en del av konceptet, att man ska sluta ta sig själv på så stort allvar – men ack så verkningsfulla. Eftersom jag aldrig tidigare läst klart boken, bestämde jag mig för att denna gång hoppa direkt till de tre sista kapitlen, och ser man på; det dröjde inte länge innan en pirrande känsla av välbefinnande började sprida sig inom mig. Magiskt!
Man behöver definitivt inte ha skrivkramp för att ha nytta av Camerons filosofi, men har man det kommer den med största sannolikhet att blekna och försvinna bort som ett visset löv i en vindpust. Många av tankegångarna bygger på vikten av att fortsätta framåt och att inte vara rädd för att börja om: ”Vi är andliga hajar. Den hemska sanningen är att vi sjunker till botten och dör om vi inte är i rörelse.” (s. 263). Jag kan faktiskt inte komma på ett enda kreativt problem som Cameron inte lyckas ringa in och har en lösning på. Många av råden är dessutom väldigt handfasta. När författaren undervisar i kreativitet uppmanar hon sina elever att ägna sig åt trädgårdsarbete: ”När en människa är panikslagen efter att ha nått halvvägs över bron till ett nytt liv, då kan hon återfå fotfästet och känslan av utveckling genom att plantera om växter i större och bättre krukor.” (s. 279). Osäkerhet och självkritik förvandlas till självförtroende och drivkraft. Problem som tidsbrist, en oförstående omgivning och oro för hur det ska gå med ekonomin, omvandlas på ett mystiskt sätt till en känsla av att vara på rätt väg och att det man gör är meningsfullt. Jag älskar det!
Ett annat ämne som känns högst aktuellt är den konkurrensinriktade tid vi lever i, där allt ska gå fort och allt man gör helst ska bli enastående bra direkt. Cameron skriver: ”Tävlingsandan – i motsats till den skapande andan – driver oss ofta att snabbt sortera bort en idé som inte ser ut att vara en vinnare. Det kan vara mycket farligt och stör vår förmåga att bära med oss ett projekt tillräckligt länge.” (s. 252), och ”Konst behöver ruvningstid, att spreta lite, att vara ofullständig och oformlig innan den kan stiga fram i rätt skepnad. Egot avskyr det. Egot vill ha omedelbar behovstillfredsställelse…” (s. 253). Så är det verkligen. Ibland har jag fått reaktioner som närmast påminner om medlidande från min omgivning, för att jag ännu inte lyckats få en bok utgiven. Jag har ju bara hållit på i tre år, min dröm om att bli författare är ett livslångt projekt och skrivandet i sig är synnerligen lustfyllt. Om jag skulle gå i fällan och låta mig dras med i den rasande jakten på snabb framgång, skulle alltihop kunna upplevas som ett enda stort misslyckande – när det i själva verket inte finns någon tidsgräns, och varje del av resan är innehåller en uppsjö av små och stora glädjeämnen.
Lev kreativt är en fantastisk bok som verkligen hjälper den kreativa läsaren att komma ur sina blockeringar, må bättre och bli starkare på många olika plan. Alla borde läsa den!
Vid den här tiden på året rör sig många vilda djur precis runt huset. Innan de slog gräset på åkern utanför tomten brukade ett rådjur dyka upp varje kväll. En gång hade hon med sig ett pyttelitet kid som hoppande tog sig fram bland maskrosstjälkarna vid mammans sida. Sedan var det rävens tur att komma smygande. I högarna med avklippt gräs vimlar det av sorkar och annat smaskigt för små rävar.
När jag nyligen räknade mina dikter insåg jag att jag har fått ihop fler än hundra. Mellan hundratio och hundratjugo för att vara exakt, men jag föredrar att räkna lågt eftersom jag säkert kommer att gallra bort några. Även om det spretar lite åt olika håll kan jag slå fast att övergripande teman är relationer mellan människor, relationer mellan djur, samt relationer mellan människor och djur. Kurskamraterna på Kreativt skrivande II har i sin respons använt ord som ”respekt för djur, respekt för allt levande”, vilket jag tycker låter fint.
Enligt den ursprungliga idén hade jag tänkt att diktsamlingen skulle innehålla bilder, men där har jag ändrat mig. Det behövs inte. Jag målar upp bilder i texterna, och skulle man dessutom komplettera med foton skulle det bli övertydligt och för mycket.
Sommarkursen Att läsa och skriva poesi startade den här veckan och jag har skrivit och skickat in min presentationstext. I samband med det började jag fundera på vad poesi är för mig och kom snart att tänka på Gunnar Ekelöf, vars texter överskuggade det mesta i min ungdom. I något sammanhang måste jag ha uttryckt min beundran för Ekelöf i skolan, för min lärare i svenska på gymnasiet gav mig faktiskt en tjock pocket med Ekelöfs samlade dikter.
Det är ett roligt detektivarbete att börja undersöka vad som har inspirerat och influerat en i unga år, vad var det egentligen som väckte intresset för poesi för så längesedan? När jag nu bläddrar i boken med Ekelöfs dikter ser jag vad det var jag föll för, och hur det faktiskt finns spår av detta mystiska och svåråtkomliga, naturromantiska i mina egna dikter idag. Några rader som berörde mig djupt då, och som än idag hör till det mest vemodiga jag läst:
ÄLVORNAS KÖR
då njutningen försvunnit under sömnens vita dimmor
försvunno även de som om de drömt det hela
kan någon säga vad de båda sökte i den mjuka bädden
över vars spindelvävda spetsar daggen glittrade?
Gunnar Ekelöf
Sista kursveckan har nu gått och Kreativt skrivande II är avslutad. Det har varit en fantastisk tid med mycket projektskrivande och oerhört givande textsamtal. Hela vårterminen och delar av höstterminen har jag ägnat åt att skriva lyrik och har kommit igång bra med min första diktsamling, som har arbetsnamnet Det bor en huggsnok under trappan. Jag känner själv att jag har utvecklats, vilket även bekräftas av mycket positiv respons från handledare och kurskamrater. Få saker gör mig så lycklig som att känna att jag är på rätt väg, och det är precis så det känns just nu.
Redan imorgon börjar sommarkursen Att läsa och skriva poesi, också den på halvfart på Linnéuniversitetet. Det blir förhoppningsvis en riktig djupdykning i poesins värld och jag kommer att jobba vidare med diktsamlingen under tiden. Målet är att bli klar någon gång i höst och skicka manuset till förlag innan årets slut.
Om jag kommer in på Kreativt skrivande III till hösten, funderar jag på att börja på ett romanprojekt. Det blir något helt annat – stort, nytt och spännande.
För bästa effekt borde dagens kortfilm ses mitt i vintern, och inte nu när vi befinner oss precis på tröskeln till den mest ljuvliga årstiden. Se bara vad mycket man kan få uppleva under en halvtimmeslång promenad en helt vanlig förmiddag i början av juni. Jag hann visserligen inte få fram kameran i tid för att filma den långbenta haren som sorglöst skuttade framför oss på stigen, och inte heller spillkråkan som for upp från ett träd alldeles bredvid oss. Men det blev en liten film ändå, mestadels ett hopkok av olika fåglars läten. Just sådana ljud som man kan längta ihjäl sig efter när träden har tappat sina löv och alla fåglar flytt sin kos, när allt är mörkt och kallt och tyst.
Ett tips: ha på ljudet och titta på hela filmen. Någonstans dyker det upp en liten trädklättrare.
Idag är det Bellas tur att fylla år, och hon fyller tre. Jag skaffade Bella i samma veva som jag bestämde mig för att börja ta mitt skrivande på allvar. Tillfället var som gjort för att ta hem en liten kattunge, när jag ändå skulle vara hemma hela tiden och plugga på distans. Därför skulle man också kunna säga att Bella är en symbol för mitt skrivarliv. På tre år har jag fått ihop lite drygt 140 högskolepoäng och två halvfärdiga bokmanus, och den bedårande lilla kattungen har utvecklats till en vacker fullvuxen brittisk korthårskatt med en personlighet som inte liknar någon annan. Roligare och mer påhittig katt hittar man inte i första taget.
Bella och jag har varje dag långa diskussioner, hon pratar mest och jag svarar. Varje natt sover hon i min säng, trognare än en hund (hunden sover för det mesta i soffan). Dessutom är Bella faktiskt det enda av mina djur som hjälper till i hushållet – när jag inte är hemma tar hon fullt ansvar för att hålla nere antalet spindlar. Efter dödandet täcker hon över liken med en matta eller liknande. Smart och omtänksamt, för när jag sedan kommer hem och ser en matta som ligger dubbelvikt, vet jag vad som väntar och slipper få en äckelchock.
Nu har jag minsann fått se mina grävlingar på nära håll och filmat dem också.
Det var under en kvällspromenad för lite drygt en vecka sedan som jag och Trollet hittade grytet av en slump. Sedan dess har vi gått förbi platsen varje dag vid olika tidpunkter i hopp om att få se någon av boets invånare. Igår kväll hände det, vi lyckades smyga oss fram till grytet vid precis rätt tidpunkt strax innan skymningen. Tre grävlingar lekte i utkanten av det stenröse som ramar in deras hem. De var så upptagna av varandra att vi kunde stå och titta på dem en lång stund utan att de lät sig störas. Min duktiga lilla hund sa inte ett knyst, fast hans hjärta måste ha slagit dubbla slag vid det spännande mötet med dessa för honom helt okända djur.
Feelgood är ingen genre jag vanligtvis läser, men jag blev glatt överraskad av Marie Hedegårds Så nära barfota (2016). Redan från start upplevde jag en lätthet och ett flyt i berättelsen som gjorde att jag ville läsa vidare, och mot slutet kunde jag inte lägga ifrån mig boken utan var tvungen att sträckläsa det sista för att få reda på hur det skulle gå.
Huvudpersonen Ellen är en kvinna med utflugna barn och ett långt äktenskap bakom sig. Hon bär på en hel del bitterhet – inte minst gentemot väninnan Lana, som vågat ta steget att skilja sig och numera lever i Ghana tillsammans med sin nya kärlek Kodjo. Inom feelgood-genren finns ofta en underliggande intention att skapa igenkänning hos läsaren, och som vanligt när det gäller feelgood känner jag inte igen mig ett dugg i huvudpersonen. Det hindrar dock inte att det är roligt att följa Ellens utveckling, och jag blir glad när hon äntligen vågar säga vad hon tycker och sakta men säkert hittar sig själv.
Så nära barfota är Hedegårds debutroman och uppföljaren Dit vägen bär kom ut 2019. Något som tillförde läsupplevelsen ytterligare en dimension, är att jag känner igen mycket av Hedegårds språk och driv. Vi ingår nämligen i samma grupp på kursen Kreativt skrivande II, så vi läser varandras pågående projekt och ger varandra respons på texterna. Därför har jag redan fått ta del av hennes nästa roman som är under uppbyggnad, och ser verkligen fram emot att läsa den färdiga boken.
Så nära barfota av Marie Hedegård, 2016, Lindelöws förlag.
Den här ljuvliga lilla vitörade skönheten kommer från samma uppfödare som Aslan, Anettes kaniner. Hon ska snart få komma hit och prova på att bo med oss, och om hon och Aslan tycker om varandra får hon flytta in för gott.
Nina Thomasdotter, författare & konstnär 