Blog Feed

Om att lämna ut sig själv i text

Tråkigheter drar fler läsare

Det är märkligt, men de relativt sällsynta gånger jag skriver att jag har problem med något så skjuter läsarstatistiken fullständigt i höjden. Uppenbarligen finns det ett större intresse av att läsa om när något går dåligt än allt det där andra som går bra. Jag lägger ingen värdering i detta, utan konstaterar bara att det är så – siffrorna talar sitt tydliga språk. Sedan frågar jag mig om jag själv fungerar på samma sätt, om jag också har lättare för att klicka på länkar som verkar innehålla något eländigt. Det kanske jag gör, omedvetet i så fall, men det skulle vara intressant att undersöka närmare. Vad får vi människor ut av att läsa om när det går dåligt för andra? 

Jag tror att det hänger ihop med att vi ideligen matas med bilder av alla andras ”perfekta” liv. Kanske är förklaringen helt enkelt att det behövs en motvikt, livet är ju ofta fyllt av svårigheter av olika slag. Stundtals, när allt flyter på, kan det så klart vara just så fantastiskt och rosenskimrande som det ser ut på sociala medier, men knappast så ofta som vi vill ge sken av. Om man själv har det jobbigt kan det vara skönt att påminnas om att andra upplever något liknande, för då känner man sig mindre ensam. Vi sitter alla i samma svajiga båt, som då och då riskerar att bli ett sjunkande skepp.

Hur öppen ska man vara?

En annan fråga jag regelbundet funderar över är hur mycket jag vill lämna ut mig själv i text (och bild). Har kommit fram till att jag kan tänka mig att lämna ut mig ganska mycket känslomässigt, då menar jag inte i första hand på sociala medier utan i de, helt eller delvis, självbiografiska texter jag skriver, som förhoppningsvis ska resultera i färdiga böcker. Liksom mycket annat är det en balansgång. Att försöka skriva något som är tänkt att beröra andra, men behålla allt av värde för sig själv, vore meningslöst. Samtidigt finns det en lätt flytande gräns för hur långt jag är beredd att gå, av hänsyn till mina närmaste men också till mig själv. 

Hetsjakten på det perfekta livet

Ibland tänker jag att jag inte vill medverka till hetsjakten på det perfekta livet genom att enbart visa upp vardagens bästa stunder, toppskiktet. Därför känns det inte fel att då och då berätta om när saker och ting går riktigt dåligt, för så är det ju för alla. Se bara på psykisk ohälsa, som är ett vanligt problem som många lider av i det tysta. Sedan länge finns ett antal bloggare, influencers och andra offentliga personer som har gjort det till sin grej att berätta om sin egen psykiska ohälsa. De har oerhört många läsare, antagligen för att det är ett ämne som så många känner igen sig i. 

Jag tycker att det är viktigt att vara sann mot sig själv. Jag är en kämpe som aldrig ger upp. Det är inte ofta jag bryter ihop, men det händer – jag är ju en människa och ingen robot. Ibland överraskas jag av min egen förmåga att resa mig igen efter nederlag, det är imponerande hur mycket vi människor har kapacitet att klara av. Kommer att tänka på min danslärare från gymnasietiden, som ofta sa: ”man orkar mer än vad man tror”. Så är det verkligen.

Skrivandet som räddning

En tid av motgångar

Ibland hamnar jag i något som skulle kunna beskrivas som De Många Motgångarnas Tid. Det är när saker och ting börjar gå på tok, stort som smått, det ena efter det andra. Innan jag hunnit reda ut ett problem dyker nästa upp, och så fortsätter det under en längre tid tills jag börjar tro att bekymren aldrig ska ta slut.

Några exempel på tråkigheter som påverkar mig just nu: 

  • byråkratiska problem med min anställning, vilka ligger helt utom min kontroll men som innebär att min ekonomi är ytterst osäker under resten av året
  • plötsligt är jag tvungen att söka nytt jobb, akut, något jag egentligen inte har tid med och som visat sig vara svårare än väntat då det för tillfället är större konkurrens om jobben än vanligt
  • oron över framtiden stör min sömn och jag vaknar ofta mitt i natten med ont i magen, vilket leder till att jag är jättetrött på morgonen och därmed sämre rustad att ta itu med den nya dagen
  • en av mina tänder har spruckit och måste dras ut den kommande veckan, något som orsakat en helvetisk smärta och kraftig oro, då jag tycker väldigt illa om att gå till tandläkaren

Ytterligare en mycket tråkig och sorglig händelse inträffade igår, då en av familjens mest älskade katter påträffades påkörd vid vägkanten. Det var ingen av mina tre, men ändå en stor förlust för alla som kände lilla Curry. 

När livet blir såhär, när det verkar som om alla påfrestningar och motgångar kommer på en gång, är det lätt hänt att tappa orken. Jag kämpar vidare så gott jag kan och hoppas på att snart få se en ljusning. 

Mitt nya projekt

Under veckan som gick hade vi en heldag med textsamtal via zoom på kursen Kreativt skrivande III. En halvtimme innan mötet skulle börja ställdes jag inför det faktum att jag inte klarade av att äta frukost – smärtan i den skadade tanden antog sådana proportioner att jag inte visste var jag skulle bli av. Har sällan upplevt något liknande, det kändes verkligen som att få en kniv uppkörd tvärs igenom den övre tandraden, om jag så bara nuddade den onda tanden med tungspetsen. Det var mycket nära att jag missade textsamtalet, men lyckligtvis började värktabletten ge effekt när det var ett par minuter kvar. Jag torkade tårarna, tog mig samman och loggade in på mötet.

Jag är oerhört glad att jag kunde vara med, för det blev många intressanta och lärorika samtal under dagen. Att diskutera varandras pågående projekt är för mig det mest värdefulla som finns inom ramen för kursen – detta att alla i förväg har gjort engagerade läsningar av varandras texter och förberett kommentarer, som sedan ligger till grund för diskussionerna. När det blev min tur fick jag många positiva reaktioner på mitt nystartade projekt. Det var precis vad jag behövde och det gjorde mig gott ända in i själen. Jag var glad och upprymd under resten av dagen, och övermannades av en våldsamt stark lust att skriva vidare. 

Igår satt jag hela dagen och skrev på projektet, med avbrott endast för att umgås med djuren och se till att de hade allt de behövde. Det är en ljuvlig känsla att gå upp helt i texten, försvinna in i den mystiska värld som bara består av ord, meningar, formuleringar, uttryck. Jag skriver prosalyrik med inslag av ren lyrik, alltså korta dikter insprängda i längre textstycken som bildar en slags berättelse. Berättelsen är baserad på mitt eget liv, så det handlar inte om att försvinna bort till helt andra världar eller dimensioner. Ändå upplever jag en enorm frihets- och lyckokänsla när jag skriver, det är som att befinna sig i ett parallellt universum. Efteråt upptäckte jag att kämpaglöden hade återvänt, tillsammans med en visshet om att allt kommer att bli bra till slut. Känner mig så tacksam för att skrivandet fungerar på det här viset för mig – när det mesta tycks gå åt helvete, fungerar fortfarande skrivandet.

Exakt ett halvår fick denna genomsnälla och roliga lilla katt finnas hos mina föräldrar. Under den tiden gav hon upphov till otroligt mycket glädje. Sov i ro, lilla Curry.

Om att prioritera rätt

Plocka ut det viktigaste

Periodvis har jag extra svårt att få tiden att räcka till. Har nästan alltid lite för mycket att göra, och jag för en ständig kamp mot min egen våldsamt starka lust att starta nya projekt. Jag vill så mycket, men har för längesen tvingats inse att det är omöjligt att hinna med allt. Jag måste välja. Plocka ut det viktigaste och fokusera på det. Annars är risken att jag kastar mig från det ena till det andra med en oundviklig känsla av stress som inte tillför något gott. Jag vill ju att det jag gör ska bli bra. Riktigt, riktigt bra, för jag är perfektionist också. Vill färdigställa mina projekt på ett sådant sätt att jag känner att jag har gett allt, och att slutresultatet blev precis så bra det någonsin kunde bli. 

Högt ställda mål kräver stort engagemang och hårt arbete, och framförallt tar det väldigt mycket tid i anspråk. Därför har jag på sista tiden hoppat av några aktiviteter som jag egentligen tyckte var kul. Jag kände att det började bli för mycket, och hur jag än vänder och vrider på det så vill jag prioritera mitt skrivande och mina djur. Det är det allra viktigaste för mig.

Bloggande och Instagram

Sedan jag skaffade mitt konto på Instagram har jag övergått till att göra fler korta inlägg där, och lite färre långa inlägg på den här bloggen. Jag upplever att Instagram ger mer tillbaka och att jag når ut till fler, vilket bekräftas av läsarstatistiken och även stämmer med författarkollegors upplevelser. Jag gillar ju att skriva blogginlägg också, så det kommer jag absolut att fortsätta med. Minst en gång i veckan tänker jag mig. Så fort det handlar om ett mer djupgående resonemang blir utrymmet på bloggen nödvändigt. 

Instagram är något annat, det går fort och det är mycket bilder, och det känns oerhört lättsamt och lustfyllt. De inlägg jag gör på Instagram handlar mycket om böcker jag läser eller har tänkt läsa, mitt eget skrivande, mina djur, samt vilda djur och natur. Mina största intressen med andra ord. Oftast gör jag tre-fyra inlägg om dagen. Visst finns där en tanke om att marknadsföra mig, men hade det inte varit så roligt hade jag inte orkat göra så många inlägg. 

För att sammanfatta det hela så tycker jag att bloggandet och Instagram kompletterar varandra väldigt bra. Jag hoppas att så många som möjligt vill följa mig på båda dessa plattformer. Till dem som ännu inte har skaffat Instagram kan jag bara säga: gör det! Det är verkligen enkelt och hur kul som helst.

Ett litet hopplock av bilder från mina senaste inlägg på Instagram.

Samtal med likasinnade

Idag börjar äntligen kursen Kreativt skrivande III på Linnéuniversitetet. Under helgens träff med mina skrivarvänner fick jag möjlighet att diskutera mina tankar kring de litterära projekt jag har på gång. Har ju haft lite svårt för att bestämma om jag ska jobba vidare med den påbörjade diktsamlingen eller Alkoholisten & Parasiten, eller börja på något helt nytt. 

Det är så värdefullt att få höra andras synpunkter om det man håller på med. Under samtalet uppenbarade sig en helt ny möjlighet, ett alternativ jag inte tänkt på förut: Jag skulle kunna ägna min projekttid på kursen åt att fortsätta skriva dikter, och samtidigt samla ihop ett urval av det material jag redan har, som kan utgöra den första samlingen. Det ena behöver inte utesluta det andra, och de dikter som sticker iväg för långt åt något håll kan jag spara, jobba mer med och spinna vidare på under kursens gång. Det kanske blir två diktsamlingar. Det kanske blir tre. Jag kanske dessutom ska ha med några bilder trots allt, förslagsvis tio-femton stycken – bilder som inte behöver illustrera någon enskild dikt, utan som kan fungera som ett komplement till texten och erbjuda läsaren en liten andningspaus.

En annan bra idé som framfördes var ett nytt förslag på titel till min första diktsamling: Skimmelhimmel. Har ju haft arbetsnamnet Det bor en huggsnok under trappan, vilket jag i och för sig gillar, men det kanske är lite långt. Skimmelhimmel känns lagom ovanligt, lätt att lägga på minnet och jag tror faktiskt att det skulle representera samlingen ganska väl. Helt klart värt att överväga.

Sissel Myrup, Jessika Lilja och jag diskuterar på Espresso House i Ängelholm. /Foto: Catrine Heinestam.

Författarplattform

På sista tiden har flera personer i min närhet uppmanat mig att skaffa Instagram. Jag stretade emot först, satte mig på tvären och kom med motargument. Tyckte inte att jag hade tid och befarade att jag inte skulle klara av att hålla reda på allt – jag har ju redan min Youtubekanal, den här webbplatsen med bloggen som jag uppdaterar ett par gånger i veckan, samt gamla hederliga Facebook.

I förra veckan hamnade jag i en diskussion med en nyfunnen vän som är insatt i bokbranschen. Jag sa som jag brukar: att jag planerar att lägga mer krut på marknadsföringen när min första bok finns ute till försäljning, eller när jag åtminstone vet att utgivning är på gång. Min vän förklarade då på ett väldigt rakt och övertygande sätt att jag måste tänka precis tvärtom. Jag måste bygga min författarplattform innan min första bok kommer ut. För om ingen vet vem jag är, vem kommer då att köpa min bok, eller ens få reda på att jag ger ut en bok? Och kanske ännu mer avgörande: hur ofta sker det egentligen att ett seriöst och traditionellt förlag väljer att ge ut en debutant som ingen någonsin har hört talas om? Visst, det händer, men den ständigt ökande konkurrensen och den störtflod av manus som väller in över bokförlagen likt en virvlande tsunami, gör det väldigt svårt att tränga igenom bruset och nå fram.

För en vecka sedan skaffade jag således ett konto på Instagram. Bättre sent än aldrig heter det ju, och efter en veckas experimenterande med bilder och inlägg kan jag bara konstatera att mina vänner hade helt rätt. Instagram är lätt, roligt, inspirerande och mycket användarvänligt. Helt perfekt för snabba uppdateringar och som gjort för mig som ändå håller på så mycket med bilder och älskar att berätta med bild och text i kombination.

Förmodligen krävs det betydligt mer än ett stort antal följare på Instagram för att bygga en riktigt stark författarplattform, men utan tvekan kan Instagram spela en viktig roll i processen. Lite längre fram planerar jag att börja läsa upp mina dikter och texter, både på Youtube och inför publik. Ett annat projekt som än så länge är på planeringsstadiet är idén att börja föreläsa, kanske för unga tjejer, om destruktiva relationer, medberoende och hur det är att leva med en missbrukare. Ämnet ligger mig varmt om hjärtat, och kan jag hjälpa andra att slippa hamna i liknande situationer som den jag var i, skulle det kännas toppen.

För att ta del av mina tankar, nytagna bilder och det mesta som pågår i mitt liv just nu, skynda dig att logga in på Instagram och leta upp ninathomasdotter. Kontot är som sagt en vecka gammalt och behöver fler följare. Om du vill bli en dem så blir jag jätteglad!

Från skygg och vild till trygg och glad

Jag tycker att Valdemars historia är värd att berättas – inte minst med tanke på att det finns så många andra katter, både ungar och vuxna, som befinner sig i liknande situationer. Katter som lever utomhus, är hemlösa, skygga, kanske undernärda och sjuka och som inte har någon som bryr sig om dem och tar hand om dem.

Nu var det ju inte så illa just i fallet med Valdemar. Han bodde på en gård hos snälla människor som gav honom mat och höll koll på honom och hans syskon, och tog hans mamma till veterinären när hon behövde det. Men själva socialiseringsprocessen är nog ungefär densamma när man tar sig an en katt som inte är van vid närkontakt med människor. Därför har jag gjort en film som visar hur det gick till när Valdemar och jag lärde känna varandra och började knyta det där viktiga bandet av tillit och ömsesidig respekt.

Det blev en film om det bitterljuva livet i frihet, om rädsla och förtvivlan, om anpassning, tillit och den stora glädjen över att ha fått ett riktigt hem – och kanske mest av allt om kärlek.

Från skygg och vild till trygg och glad. Del 1: Första veckan med Valdemar.

Intressant om Tove Jansson

För alla som gillar Tove Jansson kan jag rekommendera dokumentärserien ”Penseln, pennan och hjärtat”. Serien består av åtta delar och sträcker sig över hela författarens liv, från födelsen 1914 och fram till hennes död 2001. Sista avsnittet handlar om det gigantiska arv hon lämnat efter sig. Dokumentären finns både på Svenska Yle/Arenan Audio och P1 dokumentär

Speciellt den femte delen, som handlar om hur Tove Jansson påverkades av framgången och den enorma muminboomen som ju i högsta grad håller i sig än idag, fick mig att börja fundera. Många av oss som ägnar oss åt skrivande drömmer om framgång och vill inget hellre än att bli kända och erkända. Vi tänker sällan på de nackdelar det kan medföra. I Tove Janssons fall blev de stora framgångarna inte enbart en källa till glädje. Drivorna av beundrarpost som vällde in, liksom en ständig ström av förslag om olika sätt att använda Mumintrollet i kommersiella syften, var nära att ta kål på hennes arbetslust.

Själv har jag fått upp ögonen för författaren och konstnären Tove Jansson i vuxen ålder. Mina föräldrar ville inte läsa muminböckerna för mig när jag var liten, då de inte var särskilt förtjusta i dem. Någon gång minns jag att vi läste om Knyttet, och att den historien gjorde mig ledsen. Av dokumentärserien framgår det att Tove Jansson har använt stora delar av sitt eget liv i skapandet av muminsagorna. Till skillnad från de flesta som skriver för barn, tvekade hon inte att närma sig svåra och sorgliga ämnen – om än med varsamhet och hänsyn till sina unga läsare.

Min kanin Mymlan, som fått sitt namn efter en av muminkaraktärerna.

En kattunge i huset

De fyra kattungarna jag var och fotograferade för några veckor sedan var ju sannerligen söta och charmiga, och bland dem fanns det en som var alldeles extra oemotståndlig. Nu heter han Valdemar och är nyinflyttad i mitt sovrum.

Kattungarna är födda utomhus, så även om de har en tam mamma är de själva lite mitt emellan vilda och tama. Igår satt jag för tredje kvällen i rad på kattungarnas gräsmatta och lockade på dem med kattmyntasprej, godis och tonfisk. När mörkret föll och myggorna började bli olidligt påträngande bestämde jag mig för att härda ut i tio minuter till. Tio i tio skulle jag ge upp och åka hem, med eller utan katt. 

Kvart i tio smög Valdemar in i den övertäckta kattboxen. Nyfiken som han är kunde han inte stå emot den förföriska tonfiskdoften från fatet längst in. Jag stängde luckan så snabbt och försiktigt jag kunde, och sedan var det bara att åka hem med katten. Efter alla misslyckade försök, då han kommit farande ur boxen som en kanonkula så fort jag närmat mig, kunde jag knappt tro att det var sant.

Det blev ingen riktig ordning med sömnen i natt. Valdemar jämrade sig en del, och mitt i natten var han som piggast och passade på att utforska rummet mycket grundligt från golv till tak. På morgonen låg han i alla fall tyst och vilade, och någon gång när jag sov har han använt kattlådan – bra gjort av en katt som aldrig varit inomhus förut.

Nu följer en tid av tålmodig trygghetsträning och socialisering. Eftersom jag har sett hur morsk och frimodig denna katt är utomhus, är jag inte särskilt orolig för att han inte skulle bli tam. Redan igår kväll sökte han ögonkontakt och gav mig vänliga signaler genom att blinka om och om igen. 

Så fick Bella sin lillebror till sist. Fast än har hon inte förstått hur lycklig hon är. Både Bella och Trollet tyckte att det var fruktansvärt orättvist att de inte fick sova i sängen i natt, medan den nya katten fick både leksaker och bästa rummet. Djupt upprörande, dålig stil, rentav kränkande, muttrade de när de gick och lade sig i soffan. Tids nog ska de få bekanta sig med den nya familjemedlemmen. 

Valdemar omgiven av sina syskon för nästan en månad sedan. Den andra röda kattungen är egentligen mer bildskön med sin perfekt symmetriska teckning, men Valdemars charmiga uppsyn är svårslagen.

Lästips: Förlåten

Agnes Lidbecks Förlåten (2018) är en roman som inte riktigt når fram till mig. Konkurrens och rivalitet, avundsjuka och svartsjuka, outtalat missnöje och krav på att man ska vara på ett visst sätt är i och för sig intressanta teman, men lyckligtvis ingenting som jag lider nämnvärt av. Kanske är det därför jag har svårt att känna igen mig i karaktärerna.

Relationen mellan systrarna Maria och Ellen präglas av underliggande konflikter. Båda har sina speciella karaktärsdrag och egenheter, sympatiska och mindre sympatiska, vilket gör det svårt för läsaren att välja vem man ska identifiera sig med. Mycket av handlingen utspelar sig på den ö där systrarna tillbringat sina somrar under uppväxten. Efter pappans bortgång har det nu blivit dags att röja upp i huset, som ska ut till försäljning – eller inte? Situationen är som gjord för någon slags uppgörelse, men den stora dramatiken uteblir. Istället blir det många kvällsdopp, mycket vindrickande, sovande i hängmattor, glassätande och blåbärsplockande. Mitt i allt det vardagliga flyter olycksbådande minnen omkring, minnen av en bror som var psykiskt sjuk och begick självmord för längesen.

Då och då infinner sig en närmast meditativ känsla. Lidbecks språk är okomplicerat och direkt: ”Ellen blundar och dyker. Ellen rör botten med handen. Hon klyver ytan underifrån och andas in igen. Ellen flyter på rygg.” (s. 183). Mer behövs inte för att locka fram känslan av svalt vatten mot solbränd hud, upplevelsen av lättnad och frihet. 

Halvvägs in i boken känner jag mig nästan lite irriterad på alla vardagshändelser och att det händer för lite. Allt det där som ligger och lurar under ytan skapar dock en spänning som gör boken svår att lägga ifrån sig. Jag hoppas i det längsta på en riktigt omtumlande vändpunkt, kanske ett okontrollerat känsloutbrott som ska vända upp och ner på allt och slutligen leda till förståelse och försoning.

Förlåten av Agnes Lidbeck, 2018, Norstedts.

Blandade naturklipp, juli 2020

Det tog lite tid att göra klart den här naturfilmen. Jag hade mycket material att gå igenom och har gallrat och klippt ganska hårt, ändå blev den längre än förra månadens film.

Skog och hav, vackra fjärilar, en ståtlig älgtjur och en råbock som ropar för full hals är några av sakerna som kom med. Trollet syns också, lyckligt travande på stranden med solen i ryggen och öronen flaxande i vinden. Det märks att juli var en väldigt blåsig månad. Hoppas ni gillar filmen!

Filmat under hundpromenader i juli 2020, Halland.

P.S. Håll utkik efter nästa film, augusti kommer att bli något utöver det vanliga. Hittills har jag filmat bland annat en nyfiken igelkott och en svart huggorm.