Fönsterprydnad

Min katt Bella har av naturen begåvats med både skönhet och utstrålning och blir ofta fin på bild. Jag brukar sällan vara med i fototävlingar, men den här gången kunde jag inte låta bli – tidningen Kattliv söker bilder till nästa års kalender, och jag har skickat in en bild på Bella. (Inte den här bilden, utan en helt annan i dagsljus och liggande format). Så nu håller vi tummarna, för jag skulle verkligen bli glad av att få se Bellas vackra ansikte pryda en av sidorna i kalendern!

Bella sitter i fönstret och drömmer sig bort. Kanske om fåglar, råttor eller snygga hankatter?

Lästips: Att skriva romaner och noveller

Att skriva romaner och noveller (1995) av Lars Åke Augustsson är en handbok för alla som vill skriva skönlitterärt. På baksidan kan man läsa: ”Augustsson visar att författandet innebär hårt arbete, både med texten och självkänslan – och många stunder av lycka.” En bra sammanfattning av innehållet, vilket jag för övrigt tycker ger en realistisk bild av författarlivets alla svårigheter och fallgropar, utan att förlora eller förminska den där pirrande känslan av glädje och tillfredsställelse som skrivandet också medför.

Utan tvekan har mycket förändrats inom bokbranschen sedan denna bok gavs ut, varför de kapitel som handlar om marknaden inte riktigt stämmer överens med dagens förutsättningar. De skrivtekniska avsnitten innehåller dock många kloka och användbara resonemang. Mest värdefullt för mig personligen var att få ta del av författarens syn på att leva ett skrivande liv. Redan i inledningen av första kapitlet slår Augustsson fast att ”dikt är inte flykt, utan frihet” (s. 12). Längre fram lyfter han fram vikten av att ge skrivandet en plats i vardagslivet, att ordna det så att man kan skriva även när förhållandena inte är de mest gynnsamma, eftersom ”regelbundenhet och intensitet är vad som ger resultat” (s. 118). Jag känner igen mig i många av tankegångarna, och har tidigare funderat en hel del kring de frågor han tar upp. ”Till sist är det ett personligt avgörande hur mycket tid man ska ägna åt att skriva, vad det får kosta, vilka risker man kan ta för att få skriva. Den som blir författare på heltid upplever sig oftast inte ha något val; hans eller hennes livsväg tycks leda dit.” (s. 19). Precis så känns det för mig – kostnaderna och riskerna är orosmoment, men samtidigt leder vägen stadigt framåt på ett märkligt och självklart sätt.  

Augustsson har utvecklat en metod som bygger på att han bara skriver när han känner för det, det måste vara roligt. Han har flera projekt på gång samtidigt, och när ett av dem verkar omöjligt lägger han det åt sidan, ibland under lång tid. Hans arbetssätt påminner om Julia Camerons uppmaning i Lev kreativt (2019) om att låta saker ta så lång tid de behöver. Så vill jag också jobba, jag tror till och med att det är avgörande för mig. Tidspress fungerar inte på långsiktiga projekt, det skulle bli olidligt. Jag vill njuta av arbetet i trygg förvissning om att det kommer att bli klart, även om jag inte har en aning om hur lång tid som återstår. Augustsson skriver: ”Bra texter vaskas oftast fram ur en massa skit. Den erfarenheten tycker jag är lugnande, avdramatiserande. Det handlar inte om att göra allting rätt första gången, utan att arbeta sig fram, version för version, till något man är nöjd med.” (s. 89). Kanske handlar det om en hel livsstil; ett sätt att leva där man låter tålamod och intuition styra, och inte låter sig dras med i det höga tempot eller splittras av alla krav och måsten. 

För att skriva skönlitterärt behövs enligt Augustsson framför allt två saker: uthållighet och talang. ”Skillnaden mellan dessa två nödvändiga faktorer är att den ena kan man påverka. Man kan inte göra sig mera begåvad, men man kan arbeta mera.” (s. 175). Vidare anser han att man kan ”utgå från att det kommer att bli svårt att skriva, men att det aldrig kommer att vara omöjligt.” (s. 176). Helt sant, så är det ju.

Att skriva romaner och noveller gjorde mig glad, och jag kan verkligen rekommendera den. Bokbranschens utveckling, där konkurrensen är stenhård och hela tiden tycks öka, samtidigt som det blir allt vanligare med olika hybridförlag och en uppsjö av andra alternativ som bygger på att författaren själv ska betala för utgivningen av sin bok, gör mig stundtals illa till mods. Augustsson tog mig tillbaka till själva kärnan och fick mig att komma ihåg varför jag vill skriva överhuvudtaget. Den här boken kommer jag nog att läsa igen inom några år.

Att skriva romaner och noveller av Lars Åke Augustsson, 1995, Ordfronts förlag.

Glädjebesked om Kreativt skrivande III

Alldeles nyss fick jag veta att jag blivit antagen till Kreativt skrivande III till hösten! Så härligt och roligt! Nog trodde jag innerst inne att jag skulle komma in på kursen, men man vet ju aldrig innan antagningsbeskedet kommer. Nu kan jag i alla fall andas ut och börja göra upp planer. Det första jag behöver fundera på är vad jag ska välja som litterärt projekt. Som jag ser det finns det tre olika alternativ: 

  1. jobba vidare med diktsamlingen och försöka finslipa den till fulländning, så att jag därefter kan skicka den till förlag.
  2. göra en grundlig omarbetning av Alkoholisten & Parasiten, tills den känns så genomarbetad och innehållsmässigt väl avvägd att jag på nytt kan skicka den till förlag.
  3. börja på ett helt nytt projekt, en roman.

Min ursprungliga tanke var att börja på ett nytt projekt, Det Stora Romanprojektet, något jag längtat efter. Med tiden har jag dock insett att mitt skrivande tar oerhört mycket längre tid än vad jag själv trodde att det skulle göra. Att börja på nytt är alltid lockande, medan slutförandet kräver stor envishet, uthållighet och ofattbart många timmar av djupaste koncentration. Att ha tre projekt igång samtidigt känns inte hållbart, det är som gjort för att ingenting ska bli riktigt färdigt. Därför är det nog klokast att ta mig an ett av de redan påbörjade projekten och sikta på ett mycket ingående och noggrant arbete, att verkligen vända och vrida på varenda sten, stryka och skriva om tills jag inte längre kan hitta någonting mer att förbättra.

Vad ska jag välja? Den tunga, verklighetsbaserade missbruks- och medberoendehistorien, eller den mer lättsamma, men inte okomplicerade, diktsamlingen med djur- och relationstema? Något att fundera på under långa hundpromenader.

Trollet och jag på promenad, juni 2020. /Foto: Astor Frank.

Bildspråk och fri vers

Den senaste uppgiften på poesikursen handlade om att analysera bildspråket i en dikt på fri vers. Som gjort för mig som älskar bildspråk, så jag tog mig an uppgiften med stor entusiasm. Dikten jag valde blev Edith Södergrans ”Stjärnorna”.

Stjärnorna


När natten kommer 
står jag på trappan och lyssnar, 
stjärnorna svärma i trädgården 
och jag står i mörkret. 
Hör, en stjärna föll med en klang! 
Gå icke ut i gräset med bara fötter; 
min trädgård är full av skärvor.


Edith Södergran

Stjärnorna ”svärma” – som insekter, men vilka insekter? Jag tror att det är bin, silvervita och blänkande med genomskinliga vingar, en okänd sort som ger sig ut och samlar nektar på natten istället för på dagen. Stjärnorna är överallt, de glittrar och glimmar och blinkar, dansar, myllrar, dyker mot blommorna och träden, försvinner och blir synliga igen. Ömsom långt borta, ömsom nära. Stjärnorna dominerar hela scenen, invaderar den, är rentav lite påträngande. Som betraktare blir man nästan bländad, fast himlen i bakgrunden är oändligt mörk och tät.

När en stjärna faller väljer Södergran att använda sig av ett läte istället för ett synintryck. Den klang som ljuder i natten föreställer jag mig som en lätt dämpad ton på en xylofon, kanske en leksaksxylofon. Ett mjukt metalliskt läte, mörkblått med stänk av lila i ytterkanterna. 

Den näst sista raden antyder att diktjaget står barfota där på trappan i mörkret, även om det egentligen inte sagts rent ut. ”Gå icke ut i gräset med bara fötter” – känslan av nakna fotsulor mot det kalla, fuktiga, mörkgröna gräset blir påtaglig. Kanske finns där även ett barn som kommer smygande bakom diktjaget och blir hejdad från att springa ut i pyjamasen. Skärvorna föreställer jag mig som de tunna, vassa skärvor som sprider sig över golvet när en busig katt krossar en julgranskula.

Diktens smärtpunkt är raden ”Hör, en stjärna föll med en klang!”. Det är där det spektakulära händer, där hittar vi det ovanliga greppet att framkalla ljudet av något som i själva verket är ljudlöst. Raderna före och efter formar sig kring denna rad och lyfter fram den.

Södergran nämner aldrig ordet ”himmel”, det är underförstått. Trädgården förekommer däremot två gånger, vilket minskar avståndet till rymden och skapar en känsla av intimitet och närhet. Kopplingen till insekter, genom ordet ”svärma”, förstärker denna närhet ytterligare, stjärnorna befinner sig i den egna trädgården. 

För mig skapar dikten en skön känsla av tillförsikt. Ja, världen är gränslös och vidunderlig, och en människa liten och obetydlig i jämförelse, men det går bra att stå ensam i mörkret och vänta på att få höra en stjärna falla. Trädgården är dessutom full av skärvor, vilket innebär att den fallande stjärnan, det magiska ögonblicket, inte var en engångsföreteelse. Det är paradoxalt att en trädgård som är full av vassa skärvor ändå framstår som magisk och vacker, likaså att en dikt som handlar om att lyssna skapar så klara visuella bilder.

Ska man vara riktigt fantasifull skulle man också kunna hävda att bokstäver med två prickar, ä och ö, kan liknas vid stjärnor rent visuellt. Kanske är det ingen slump att ä och ö återkommer sammanlagt tretton gånger om man räknar med titeln. Utropstecknet efter ”klang!” skulle kunna ses som stjärnans nedslag mot marken.

Vattenglitter som stjärnor.

Lästips: Gränslöshetens tid

Egentligen hade jag planerat att slå mig till ro med en diktsamling av Eeva Kilpi, men istället fastnade jag för en av hennes självbiografiska berättelser: Gränslöshetens tid (2001, 2005). Romanen visade sig vara mycket intressant för mitt eget pågående poesiprojekt, då jag tycker mig kunna skönja ett släktskap mellan Kilpis tankar och uppfattningar och mina egna. Liksom författaren fascineras även jag av naturen och alla dess invånare. Hon skriver: ”Min värld var en värld av varelser, växter och djur som egensinnigt sträckte ut sig, slingrade sig, dök upp, stod som statyer och inte kunde hejdas eller behärskas, som sträckte ut sina klängen och känselspröt…” (s. 357). Kilpis livfulla språk är som gjort för att beskriva naturen. Dessutom träffar hennes syn på vissa typer av människor mig rakt i hjärtat: ”De som avverkar skog, sprider gifter, behandlar djur illa, utför djurförsök, understödjer kärnkraft samt alla översittare, kräk och hycklare [ … ] är ett gäng som ingen rår på, utom möjligen naturkrafter. En trösterik tanke: naturkrafterna skulle kunna sortera ut de människor, varelser och element som framkallar ödeläggelse i alltför stor skala och undanröja dem [ … ] Till dessa rogivande framtidsbilder, definitiva bevis på naturens övermakt och det som väntar oss i framtiden, kan en ångestfylld människa somna lugnt.” (s. 424). Jag kan inte annat än hålla med, och konstatera att jag inte hade kunnat uttrycka det bättre själv.

I likhet med Kilpi växlar jag också gärna mellan olika perspektiv, såsom barnets upplevelser för längesedan i kontrast till den vuxnas liv och världsbild i nutid. Det är något med den där drömlika glädjen som bubblar upp när man tänker på något långt tillbaka i tiden, ofta i kombination med vemod, som slår an något i mig. Om sina barndomsminnen skriver Kilpi: ”Inte så att jag minns allting, nej, långt ifrån. Men mina minnen har en skärpa som kommer sig av tillgivenhet. Dunmjukt sveper den in även sorgliga minnen.” (s. 93) och: ”Minnen är som en lada full med doftande hö, blommor och tistlar. Man kan ta ett mjukt hopp in i den, rulla runt, älska och tumla om och lägga sig ovanpå alltsammans och ta sig en tupplur.” (s. 167). Vackert och ömsint om dessa dyrbara minnen, som fortfarande framstår som så levande och närvarande trots att ofantligt mycket tid har förflutit.

Mitt i barndomsidyllen kom så kriget och omkullkastade allt. I Gränslöshetens tid framgår det med brutal tydlighet hur ingen enda stackars människa kunde värja sig mot den fasansfulla förödelse som kriget förde med sig. Kilpi kastar sig utan att tveka rakt mot mörkret och gör sitt bästa för att skingra det: ”Vik nu hädan, du ångestskapande värld! Runt omkring mig blommar äppelträden och sommaren står för dörren.” (s. 260). Efter att ha klarat sig igenom kriget och därefter levt ett långt liv i fredstid, infinner sig hos författaren en känsla av att ingenting längre kan kuva henne – ingenting utom smärta, sjukdom och oro för avkomman. ”Men vi har lärt oss att uthärda ångest och saknad.” (s. 374). Tanken svindlar. Inget liv är det andra likt.

Ljus blandas med mörker. Det händer att jag skrattar högt, som när morbror Repe har tagit hem en kvinna över natten och hoppas att ingen ska märka det: ”Sängen var hjälpligt bäddad men såg ändå ut som om en sork hade levt om där.” (s. 265). Ett annat exempel handlar om när Sirkkas bror Johannes skänker en gnutta trygghet bland oväsen och tumult på en myllrande marknad: ”Han var huvudet högre än vi och även det kändes bra i denna värld av frustande hästar och raglande bjässar till karlar…” (s. 359). Det är både roligt och rörande. Jag kan se marknadsplatsen framför mig, och känner karamelldoften och det virvlande vägdammet i näsborrarna. 

I slutet av romanen kommer dagboksliknande anteckningar. Sjukdom och smärta har tagit över och Kilpi skriver: ”Det piper och gnisslar i mina lungor så att jag inte kan sova. Som om ett missbelåtet, knarrande djur höll till där, ett nattdjur till råga på allt, som kanske vill ut i friheten för att glida omkring som en nattuggla eller vinterfladdermus i mörkret bland de snöhöljda granarna.” (s. 426). Så fantasifullt och trösterikt kan man alltså skriva om åldrandet och den oundvikliga död som långsamt kryper närmare. Gränslöshetens tid är en roman som ger upphov till många olika sorters känslor, men kanske mest av allt en innerlig känsla av tröst.

Gränslöshetens tid av Eeva Kilpi, 2005, Bokförlaget Natur och Kultur.

Blandade naturklipp, juni 2020

Det finns många metoder för att försöka spara en liten bit av sommaren. En del saftar och syltar, torkar blommor och fyller frysen med rabarber. Själv försöker jag dokumentera lite av naturens makalösa färgprakt och möten med vilda djur som jag stöter på under mina hundpromenader. Jag tror att dessa kortfilmer kan vara roliga att plocka fram och titta på när vi kommer in i de skoningslösa höstregnens och de isande vintervindarnas tid. 

Idag har jag klippt ihop en liten film som visar juni månads naturupplevelser i komprimerad form. Ha på ljudet, så får ni höra korpar som kraxar och humlor som surrar.

Lästips: Salamandersol

Det är roligt att läsa diktsamlingar, för de kan vara så oerhört olika i uttryck och utförande. Pia Tafdrups Salamandersol (2012, 2013) har den lite ovanliga strukturen att var och en av de sextio dikterna representerar ett av författarens levnadsår fram till 2011. På så vis får läsaren följa ett människoöde från barndomen, genom ungdomsåren och vuxenlivet, för att slutligen ledas in i en tid av begynnande åldrande.

Tanken att försöka fånga ett helt år av sitt liv i en dikt på en sida fascinerar. Vad är viktigast, mest talande? Vilka upplevelser måste till varje pris få komma med? Upplägget ger upphov till nya idéer. En diktsamling skulle kunna bestå av en dikt för varje vecka under ett år. Det blir femtiotvå stycken. Hur skulle det vara att göra en målning för varje vecka under ett år, eller åtminstone en för varje månad? Kanske en bok bestående av femtiotvå dikter och tolv målningar, ett år fångat i text och bild? Möjligheterna är oändliga. 

Dikterna i Salamandersol är både innehållsrika och specifika. Tafdrups språk är livligt och målande, och innehållet rymmer såväl vardaglighet som glimtar av mystik. Inte helt oväntat fastnar jag för ”Uppbrott” (s. 57), en dikt där djur pilar längs stammarna och fåglar störtdyker. Just dessa betraktelser av naturen i kombination med händelser och känslor hämtade ur ett människoliv, är något jag själv gärna använder mig av när jag skriver poesi.

UPPBROTT


Under nedfallna blad söker små djur
  efter stjärnor,
framsipprande väsen i ett multnande vinterförråd
när jag gräver djupare.
Ett ögonblicks intet
               innan stormträd svajar. 
Skogen luktar fukt och förruttnelse,
en okänd grav myllrar
              av hemlöst liv.
Solen strilar ned längs stammar,
insekter knastrar under murken bark,
  vacklar berusade ut på en gren.
Förändringars virvelstorm,
inte annorlunda än en vänkrets drabbad
av en tyfons kraft:
skilsmässor, sjukdom, plötslig död.
Ett samhälle går under, ett annat reser sig,
ny luft strömmar sval och klar. Andas. Överleva.
Djur pilar upp längs stammar,
försvinner in i en krona där fåglar
då och då kortsluter med sång
                         eller störtdyker.
Droppar av drömt ljus mellan kvistar
eller fläckvis blindhet
som efter ett stjärnfall på himlens valv
innan det oundvikliga uppbrottet 
                      äger rum.


Pia Tafdrup
Salamandersol av Pia Tafdrup, 2013, Ellerströms förlag.

Midsommarhälsning

Trollet var den ende som kunde komma ifråga som midsommarmodell med blomsterkrans på huvudet, de andra djuren har så små huvuden. När stunden var inne för fotografering visade det sig att kransen var för stor i alla fall, men vad gör det? Jag tycker han blev fin med blommor kring halsen. Som alltid bär han kransen med stor värdighet.

Glad midsommar alla skrivarvänner och andra vänner! Hoppas ni får en underbar dag med massor av jordgubbar och sol!

Omtumlande start för Mymlan

Igår var en jobbig dag som slutade i lättnad. Min minsta och nyaste kanin var hos veterinären och blev kastrerad. Allt gick bra och jag fick hem henne trött och lite omtöcknad, men vid gott mod.

Mymlan (som egentligen heter Anette´s Octavia, men jag ville ha ett kortare namn och gärna efter en sagofigur) flyttade hit för knappt tre veckor sedan. På den tiden har hon hunnit göra sig ganska hemmastadd och lärt känna mig och Aslan och de andra djuren. Hon har även blivit vaccinerad och försäkrad och allt annat som hör till med nya djur.

Mymlan kommer från samma uppfödare som Aslan, Anette´s kaniner. Planen är att de två ska få vara frigående sällskapskaniner tillsammans. Mymlan är född i början av året och är fem och en halv månad, en lagom ålder för en hona att kastreras.

Varför kastrera en kaninhona?

Att lämna in en kanin för operation är alltid förenat med viss oro. Kaniner är känsliga djur och det förekommer att de inte vaknar upp igen efter narkosen, även om riskerna har minskat i samband med modernare narkosmetoder. Till råga på allt fanns det inga tider att få hos Hallands Djursjukhus, som jag brukar åka till. Istället fick bli ett helt nytt ställe: Evidensia Djursjuhuset Norra Halland. 

Trots att det känns väldigt jobbigt just i stunden när man lämnar sitt djur hos veterinären, måste jag säga att det utan tvekan är värt det. Den viktigaste anledningen till att kastrera kaninhonor som inte ska användas i avel, är att de då slipper råka ut för livmodercancer. Det är en sjukdom med snabbt förlopp och ofta dödlig utgång, som drabbar upp till 80% av alla okastrerade kaninhonor. Kastrering och sövning går bra för det allra mesta, och sedan har man gett sin vän de bästa tänkbara förutsättningarna för ett långt och friskt kaninliv.

Försvarade reviret

En annan fördel är att en kastrerad kaninhona slipper bli brunstig och därmed mår bättre, blir mer harmonisk och får ett jämnare humör. Mymlan överraskade faktiskt med att ge mig ett rejält bett i tummen en dag när jag skulle sätta ner en skål med pellets framför henne. Det gjorde ont, blodvite uppstod och jag blev fullständigt överrumplad. Det är dock inte så konstigt att en ung hona, tonåring och brunstig, vill försvara sitt revir. Jag betedde mig tanklöst och var inte tillräckligt uppmärksam på hennes signaler.

Jag berättar det här för att jag vill öka förståelsen för kaniner, som ofta blir missförstådda för att de fungerar annorlunda än katter och hundar. Efter den lilla incidenten har jag läst mycket som bekräftar min uppfattning; ett bett från en kanin behöver absolut inte betyda att kaninen är aggressiv. Man måste ta hänsyn till omständigheterna, och hormoner kan locka fram det värsta hos vem som helst.

Vårt liv tillsammans

Direkt efter kastrering bör man vara beredd på nästa utmaning: en kanin som har varit nedsövd kan ha svårt att komma igång och äta igen, vilket i sig kan vara livshotande. Deras magar är mycket känsliga och måste hållas igång.

Mymlan ville bara äta pyttelite igår och jag fick mata henne med critical care (ett näringspulver som blandas med vatten och ges med pipett i mungipan) för att vara säker på att hon fick i sig tillräckligt. Idag på morgonen var hon mycket piggare men har fortfarande ingen vidare aptit. Hon har fått smärtstillande och mer critical care.

Eftersom hon verkar så pigg är jag inte särskilt orolig. Troligen kommer hon igång och börjar äta ordentligt under dagen, och skulle det inte fungera får jag i värsta fall åka tillbaka till veterinären för att få hjälp. Operationssåret ser fint ut och det känns så skönt att operationen är gjord, att vi slapp vänta ända till hösten. Nu kan vårt liv tillsammans börja på riktigt.

Fortsättning följer.

Mitt första möte med Mymlan i mitten av maj 2020. Det lilla knytet stal mitt hjärta från första stund. /Foto: Anette Lindberg Östergren.
Första dagen hemma, 30 maj 2020.
Tillsammans med Aslan, som blev väldigt lycklig över att äntligen få en tjej. Efter en del bråk och uppgörelser om vem som bestämmer, blev de goda vänner.
Nyss hemkommen från veterinären. Nu får hon bo i egen bur tills såret har läkt, men Aslan bor precis intill så de kan fortfarande se och höra varandra.