ninathomasdotter

En kattunge i huset

De fyra kattungarna jag var och fotograferade för några veckor sedan var ju sannerligen söta och charmiga, och bland dem fanns det en som var alldeles extra oemotståndlig. Nu heter han Valdemar och är nyinflyttad i mitt sovrum.

Kattungarna är födda utomhus, så även om de har en tam mamma är de själva lite mitt emellan vilda och tama. Igår satt jag för tredje kvällen i rad på kattungarnas gräsmatta och lockade på dem med kattmyntasprej, godis och tonfisk. När mörkret föll och myggorna började bli olidligt påträngande bestämde jag mig för att härda ut i tio minuter till. Tio i tio skulle jag ge upp och åka hem, med eller utan katt.

Kvart i tio smög Valdemar in i den övertäckta kattboxen. Nyfiken som han är kunde han inte stå emot den förföriska tonfiskdoften från fatet längst in. Jag stängde luckan så snabbt och försiktigt jag kunde, och sedan var det bara att åka hem med katten. Efter alla misslyckade försök, då han kommit farande ur boxen som en kanonkula så fort jag närmat mig, kunde jag knappt tro att det var sant.

Det blev ingen riktig ordning med sömnen i natt. Valdemar jämrade sig en del, och mitt i natten var han som piggast och passade på att utforska rummet mycket grundligt från golv till tak. På morgonen låg han i alla fall tyst och vilade, och någon gång när jag sov har han använt kattlådan – bra gjort av en katt som aldrig varit inomhus förut.

Nu följer en tid av tålmodig trygghetsträning och socialisering. Eftersom jag har sett hur morsk och frimodig denna katt är utomhus, är jag inte särskilt orolig för att han inte skulle bli tam. Redan igår kväll sökte han ögonkontakt och gav mig vänliga signaler genom att blinka om och om igen.

Så fick Bella sin lillebror till sist. Fast än har hon inte förstått hur lycklig hon är. Både Bella och Trollet tyckte att det var fruktansvärt orättvist att de inte fick sova i sängen i natt, medan den nya katten fick både leksaker och bästa rummet. Djupt upprörande, dålig stil, rentav kränkande, muttrade de när de gick och lade sig i soffan. Tids nog ska de få bekanta sig med den nya familjemedlemmen.

Valdemar omgiven av sina syskon för nästan en månad sedan. Den andra röda kattungen är egentligen mer bildskön med sin perfekt symmetriska teckning, men Valdemars charmiga uppsyn är svårslagen.

Lästips: Förlåten

Agnes Lidbecks Förlåten (2018) är en roman som inte riktigt når fram till mig. Konkurrens och rivalitet, avundsjuka och svartsjuka, outtalat missnöje och krav på att man ska vara på ett visst sätt är i och för sig intressanta teman, men lyckligtvis ingenting som jag lider nämnvärt av. Kanske är det därför jag har svårt att känna igen mig i karaktärerna.

Relationen mellan systrarna Maria och Ellen präglas av underliggande konflikter. Båda har sina speciella karaktärsdrag och egenheter, sympatiska och mindre sympatiska, vilket gör det svårt för läsaren att välja vem man ska identifiera sig med. Mycket av handlingen utspelar sig på den ö där systrarna tillbringat sina somrar under uppväxten. Efter pappans bortgång har det nu blivit dags att röja upp i huset, som ska ut till försäljning – eller inte? Situationen är som gjord för någon slags uppgörelse, men den stora dramatiken uteblir. Istället blir det många kvällsdopp, mycket vindrickande, sovande i hängmattor, glassätande och blåbärsplockande. Mitt i allt det vardagliga flyter olycksbådande minnen omkring, minnen av en bror som var psykiskt sjuk och begick självmord för längesen.

Då och då infinner sig en närmast meditativ känsla. Lidbecks språk är okomplicerat och direkt: ”Ellen blundar och dyker. Ellen rör botten med handen. Hon klyver ytan underifrån och andas in igen. Ellen flyter på rygg.” (s. 183). Mer behövs inte för att locka fram känslan av svalt vatten mot solbränd hud, upplevelsen av lättnad och frihet.

Halvvägs in i boken känner jag mig nästan lite irriterad på alla vardagshändelser och att det händer för lite. Allt det där som ligger och lurar under ytan skapar dock en spänning som gör boken svår att lägga ifrån sig. Jag hoppas i det längsta på en riktigt omtumlande vändpunkt, kanske ett okontrollerat känsloutbrott som ska vända upp och ner på allt och slutligen leda till förståelse och försoning.

Förlåten av Agnes Lidbeck, 2018, Norstedts.

Blandade naturklipp, juli 2020

Det tog lite tid att göra klart den här naturfilmen. Jag hade mycket material att gå igenom och har gallrat och klippt ganska hårt, ändå blev den längre än förra månadens film.

Skog och hav, vackra fjärilar, en ståtlig älgtjur och en råbock som ropar för full hals är några av sakerna som kom med. Trollet syns också, lyckligt travande på stranden med solen i ryggen och öronen flaxande i vinden. Det märks att juli var en väldigt blåsig månad. Hoppas ni gillar filmen!

Filmat under hundpromenader i juli 2020, Halland.

P.S. Håll utkik efter nästa film, augusti kommer att bli något utöver det vanliga. Hittills har jag filmat bland annat en nyfiken igelkott och en svart huggorm.

Omgiven av djur

Mitt mål är att kunna jobba hemifrån så mycket som möjligt. Jag älskar att ha djuren omkring mig och ha friheten att gå ut i skogen när jag vill. Jag vill skriva böcker och fotografera, kanske börja måla igen, kanske frilansa åt någon tidning.

Nästa vecka är sommarkursen Att läsa och skriva poesi slut, och sen är det två veckors studieuppehåll innan Kreativt skrivande III börjar. Kursen går på halvfart och distans, så när jag inte måste åka till jobbet kommer jag att plugga och skriva hemma omgiven av mina djur: hund, katt, kaniner och fåglar. Det finns inget mysigare än att sitta och läsa med en mjuk kanin i knät, eller vakna på morgonen med en varm hund och en kurrande katt tätt intill. Det gör mig lycklig, och djuren mår bra av att inte behöva vara ensamma så mycket.

Här är en bild från i somras där jag har min whippet Trollet, tolv år, i famnen. Till vänster om oss är min systers två tollare, Twix och Shiva.

Lästips: Vera

Det var längesen jag blev helt uppslukad av en bok direkt från första sidan, men när jag började läsa Vera av Anne Swärd (2017) på jobbet blev jag så fast att jag blev tvungen att ta med den hem och läsa klart den i ett sträck.

Swärd är en mästare på miljöer och stämningar. Jag älskar hennes språk, växlingarna mellan dåtid och nutid, hur mystiken tätnar och saker och ting ter sig alltmer obegripliga i takt med att man får veta mer, även långt in i berättelsen – ett mycket effektfullt sätt att bygga upp spänning.

Vera utspelar sig 1945 i den stelaste svenska överklassmiljö, med tillbakablickar mot ett helt annat slags liv. Ett litet utdrag ur boken, utan att avslöja handlingen: ”En stillsam skugga är jag. Diskreta rörelser, mycket små tuggor, lågmält klirr med silverbesticken. Eftersom jag inte har någon aning om vad som förväntas av mig försöker jag märkas så lite som möjligt. På ytan lugn, men inuti skriker en apa på gränsen till vansinne”. (s. 97). Jag tycker mycket om dessa liknelser med djur. Ett annat exempel: ”Nätterna blir min tid. Jag förvandlas till ett nattdjur, mellan sömn och vaka, djur och människa. […] Tankarnas malström. Hala svarta fiskkroppar som glider runt i mig dag och natt.” (s. 88). Insprängda i texten fungerar dessa små utspel som glimmande guldkorn, de lyfter berättelsen och tillför en drömlik dimension.

I min läsning är jag numera nästan mer medveten om språket än om handlingen. Swärds språk är utsökt vackert och stundtals poetiskt: ”Sömnen sväller. Stjärnbilderna vrider sig. Det stora gistna trähuset ligger som en gigantisk snäcka, en boning av ljus och vind blottad för havets krafter. Hör vinden ända in i sömnen.” (s. 300). Språket passar perfekt till innehållet, och samverkan mellan språk och intrig är vad som skapar magin.

Tyvärr höll inte slutet riktigt samma kvalitet som resten av boken. Har lite svårt att sätta fingret på exakt vad det var som störde mig, men hade nog helt enkelt förväntat mig något mer spektakulärt, något i samma storslagna stil som det övriga. Jag antar att det är en vanlig fallgrop, detta att slutet känns en aning för hastigt. När en roman närmar sig upplösningen blir författaren kanske alltför ivrig. För mig blir det en påminnelse om hur viktigt det är att hela berättelsen får samma omsorgsfulla genomarbetning från början till slut. Avslutningen ska vara kronan på (mäster)verket.

Bokstavligt och metaforiskt

Ganska ofta får jag en känsla av att människor som inte själva sysslar med skrivande tycker att mitt arbete med diktsamlingen verkar fullkomligt obegripligt. Men att skriva poesi är inget konstigt eller mystiskt, och resonemanget att en dikt skulle bli ”förstörd” om man förklarar den håller jag inte med om. Det är klart, om jag skulle skriva en hel diktsamling och sedan försöka förklara vartenda ord ner i detalj, skulle nog en del av mystiken gå förlorad (vadå för mystik? Jag påstod ju alldeles nyss att det inte var något mystiskt med poesi … ?). Hur som helst, att tolka och analysera dikter är roligt!

Om vi återigen tar min nyskrivna dikt ”Falnad fobi” som exempel, så ska jag försöka förklara vad jag menar med bokstavligt och metaforiskt. Vi börjar med den bokstavliga tolkningen. Vilka verkliga händelser kan tänkas ligga till grund för en dikt som handlar om att bli invaderad av insekter och spindlar? Dessvärre finns det hur många exempel som helst. Jag har varit med om stora husspindlar som bygger bo under soffan, spindlar som dyker upp från ingenstans och springer in under sängen precis när jag ska gå och lägga mig, för att sedan vara spårlöst försvunna. Tvestjärtar som ligger och lurpassar i postlådan och väntar på att följa med posten in, stora svarta skalbaggar som sprider skräck i duschen, för att inte tala om den ansenliga mängd svartmyror som varje vår tar någon del av huset i besittning. Jag har vaknat med en livs levande larv under huvudkudden. Hur skulle denna larv ha hamnat under min kudde, om det inte vore för att en spindel burit dit den under natten? Rysligt och obehagligt, men märkligt nog så vänjer man sig.

Metaforiskt då? Om de otäcka krypen i texten inte bara är kryp, utan representerar något annat, något jobbigt som man helst vill slippa? Kanske negativa besked, förlorade vänner, oro för framtiden, diverse besvikelser som aldrig tycks ta slut? Då kan dikten handla om att lära sig att leva med påfrestningar, kanske leva med ångest. När livet är som värst blir acceptans till sist ofrånkomligt, i alla fall för mig. Jag går och lägger mig på kvällen och sover utan att vakna, även om saker och ting inte är som jag önskar att de skulle vara.

För mig är ”Falnad fobi” inte fullt så mardrömslik som min lärare på kursen uppfattade den. Jag ser snarare något hoppfullt i att vi människor har förmågan att växa oss starkare av motgångar. En bild av den inneboende själsstyrka som finns i oss alla. Vi sover lugnt medan ångesten spinner nät och vaknar utvilade med spindelnät i håret – skrämmande och deprimerande, eller en del av livet? Det är upp till läsaren att bestämma.

Falnad fobi


Jag har blivit så van vid krypen, 
de ständigt närvarande 
                spindlarna 
    skalbaggarna
          larverna 
att jag inte längre orkar bli 
skräckslagen. 
      Avtrubbad 
sopar jag upp dem från golvet, 
borstar bort dem från lakanet.
Sedan sover jag tungt, utan
att vakna medan de sakta
och systematiskt spinner
sina nät 
      kring min kropp.

Underbara kattungar

Kattungar måste vara det sötaste som finns i hela världen, på delad förstaplats med hundvalpar och kaninungar.

Mina grannar har tagit hand om en övergiven kattmamma med ungar, och jag var där häromdagen och tittade på dem. Fyra stycken ljuvliga små varelser. De två rödvita är nog mina favoriter. Vilken är din?

Porträtt av syster och tollare

Min syster Catrine skaffade nyligen en tollarvalp, en jättefin liten tik som fick namnet Shiva. Eftersom vi båda har galet fullspäckade scheman har jag knappt hunnit träffa valpen, men häromdagen lyckades vi i alla fall få till en mini-fotografering i all enkelhet. Såhär blev resultatet:

Catrine med sina båda tollare, Shiva *(Amazing Tollers Fajita of Difox), 17 veckor*, och Twix (Krokasmedens X-man), 8 år.

En dikt blir bättre

Nu ska jag göra ett försök att förklara hur jag lär mig att skriva bättre med hjälp av respons från andra. På kurserna Kreativt skrivande I och II fick vi lämna in delar av våra litterära projekt i omgångar för att sedan få respons på texten av både handledare och kurskamrater. Sommarkursen Att läsa och skriva poesi är uppbyggd på ett liknande sätt. Mot slutet av kursen skriver man en egen diktsvit, vilken man också får respons på.

Här är en av de dikter jag redan lämnat in i samband med en gestaltande övning:

Falnad fobi


Jag har blivit så van vid krypen, 
de ständigt närvarande 
                spindlarna 
    skalbaggarna
          larverna 
att jag inte längre orkar bli 
skräckslagen. 
      Avtrubbad 
sopar jag upp dem från golvet, 
borstar bort dem från lakanet.
Sedan sover jag tungt, utan 
att vakna medan de sakta 
och systematiskt spinner 
sina nät 
      kring min kropp.

Responsen från läraren var övervägande positiv. Han tyckte att det var en otäck text, som en mardröm, men snyggt utfört. Det glädjer mig förstås, för jag vill ju väcka någon slags känsla hos läsaren. Vidare tyckte han att krypen som spinner nät kring jaget skapar en fruktansvärd bild av att bli alltmer instängd. Det glädjer mig ännu mer. Syftet med övningen var att skapa bilder och hans reaktion säger mig att jag lyckats. Även placeringen av orden tyckte läraren var effektiv, ”som om jaget inte riktigt kan få fatt på småkrypen, att de nästlar sig in överallt”. Det var också min tanke med att placera orden ”spindlarna”, ”skalbaggarna” och ”larverna” utspridda i texten – jag ville förstärka bilden av att krypen befinner sig överallt i ett slags myller.

Så till de hårfina detaljerna. Många gånger är det väldigt små saker som utgör skillnaden mellan en bra dikt och en medelmåttig. Läraren tyckte att de första raderna ”inväntar läsaren kanske en sekund för mycket”. Jag förstår vad han menar och tar det till mig. Mina dikter blir nästan alltid bättre efter att jag har kortat ner dem och strukit några ord eller meningar. Följaktligen skrev jag om dikten, och den nya versionen ser ut såhär:

Falnad fobi


Jag har blivit så van vid 
                  spindlarna 
      skalbaggarna
            larverna 
att jag inte längre orkar bli 
skräckslagen. 
      Avtrubbad 
sopar jag upp dem från golvet, 
borstar bort dem från lakanet.
Sedan sover jag tungt, utan 
att vakna, medan de sakta 
och systematiskt spinner 
sina nät 
      kring min kropp.

Skillnaden kan tyckas obetydlig, men det är den inte. Ordet ”krypen” behövs inte, inte heller att de är ”ständigt närvarande”. Det framgår ändå. Ett av mina vanligaste problem är att jag tenderar att skriva en aning för mycket och bli övertydlig. Liksom många gånger tidigare visade det sig att en utomstående blick genast såg vad som inte riktigt fungerade, och jag fick möjlighet att hitta en annan lösning. Dikten blev bättre.

Min arbetsprocess

När jag skriver dikter kommer de ofta till mig några rader i taget. Efter att jag har skrivit ner ett första utkast brukar jag möblera om bland orden, byta ut och korta ner tills jag tycker att det känns bra. Den bästa versionen framträder vanligtvis inte förrän jag har låtit texten vila ett tag. När jag så återvänder, hittar jag ofta en variant som jag slutligen behåller.

De teman jag återkommer till kretsar kring djur och natur, samt relationer mellan djur, mellan människor, och mellan människor och djur, med en existentiell underton. Dikterna blir ofta tvetydiga. Dels kan man tolka dem bokstavligt, vilket inte är fel då de för det mesta bygger på verkliga händelser. Man kan också tolka dem metaforiskt, ett tolkningssätt som öppnar upp för en annan sorts verklighet, en dunklare, mer suggestiv. Jag skriver nästan uteslutande fri vers.

Under arbetet med min diktsamling har jag föreställt mig dikterna som någorlunda lättsamma, ljusa och genomsyrade av glädje och hopp. Av någon anledning har jag upptäckt att mina dikter numera istället blir sorgliga och mörka. Jag vet inte riktigt vad det beror på och är själv lite förvånad, speciellt med tanke på att jag mår väldigt bra och det mesta i livet fungerar som det ska. Kanske är det någon sorts undertryckt själsmörker som sipprar igenom och tynger ner texterna.

Hur som helst så låter jag det bli ganska mycket som det vill. Jag har hamnat i ett läge där det känns som att skrivandet lever sitt eget liv och det enda jag behöver göra är att lyssna och skriva ner. I och för sig en härlig känsla.