En skräckhistoria

Regnet hängde i luften och det blåste kallt. Underlaget var opålitligt, grusplanen mjuk och sviktande som om den när som helst skulle ge vika och störta samman, eller suga tag i mina fötter och brutalt dra ner mig i underjorden. Mellan vattenpölarna bredde stora isfläckar ut sig, knappt synliga under den smutsgrå snösörjan.

Efter att vi båda fått på oss varsin tjock vinterjacka hade jag packat in min åldrade vinthund i bilen. Därefter hade vi begett oss till en avlägsen plats som ingen av oss besökt på länge. Det stackars gamla hundskrället hade inte längre någon större lust med långa promenader i råkallt slaskväder, mager, frusen och stelbent som han var. Men han uppskattade omväxling och hade inget emot en kort runda i ett fuktigt skogslandskap bland mossor och lavar.

Just som vi kommit in i en trivsam lunk mellan vissnade ormbunkar och lövhögar, fick jag syn på huvudet. Jag stelnade till och tvärstannade. Halkade på en förrädisk isfläck och var nära att falla, men lyckades med nöd och näppe återfå balansen. Jag stirrade, men kunde inte begripa vad det var jag såg. Ett par ögon glodde tillbaka på mig, kalla och döda. Mitt hjärta rusade. Tankar blixtrade förbi. Efter alla år av dagliga promenader i skog och mark hade det alltså hänt. De flesta lik hittas av intet ont anande hundägare som är ute med hunden. Det var allmänt känt, och nu hade det blivit min tur.

Efter några sekunder insåg jag att det avhuggna huvudet kom från en docka. Långsamt gick jag närmare, steg för steg genom det regnvåta gräset, lättad men fortfarande med en stark känsla av att något var fel. Försiktigt lutade jag mig fram, fixerade dockhuvudet med blicken och famlade i jackfickan efter mobilen för att ta en bild.

Då blinkade hon åt mig.

Min svidande hals vittnar om det fullständigt okontrollerade avgrundsvrål av ren och skär fasa, som ofrivilligt trängde fram ur min strupe med sådan kraft att det hotade att spränga hela bröstkorgen, medan jag i vanvettig panik flydde hals över huvud med det förfärade hunddjuret tätt i hälarna. Vi kastade oss i bilen och jag körde iväg med en rivstart. När vi kom ut på stora vägen mötte jag hundens skräckslagna blick i backspegeln. Vi visste båda att ingen skulle tro oss.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: