oktober 2020 – Nina Thomasdotter, författare & konstnär

Tråkigheter drar fler läsare

Det är märkligt, men de relativt sällsynta gånger jag skriver att jag har problem med något så skjuter läsarstatistiken fullständigt i höjden. Uppenbarligen finns det ett större intresse av att läsa om när något går dåligt än allt det där andra som går bra. Jag lägger ingen värdering i detta, utan konstaterar bara att det är så – siffrorna talar sitt tydliga språk. Sedan frågar jag mig om jag själv fungerar på samma sätt, om jag också har lättare för att klicka på länkar som verkar innehålla något eländigt. Det kanske jag gör, omedvetet i så fall, men det skulle vara intressant att undersöka närmare. Vad får vi människor ut av att läsa om när det går dåligt för andra?

Jag tror att det hänger ihop med att vi ideligen matas med bilder av alla andras ”perfekta” liv. Kanske är förklaringen helt enkelt att det behövs en motvikt, livet är ju ofta fyllt av svårigheter av olika slag. Stundtals, när allt flyter på, kan det så klart vara just så fantastiskt och rosenskimrande som det ser ut på sociala medier, men knappast så ofta som vi vill ge sken av. Om man själv har det jobbigt kan det vara skönt att påminnas om att andra upplever något liknande, för då känner man sig mindre ensam. Vi sitter alla i samma svajiga båt, som då och då riskerar att bli ett sjunkande skepp.

Hur öppen ska man vara?

En annan fråga jag regelbundet funderar över är hur mycket jag vill lämna ut mig själv i text (och bild). Har kommit fram till att jag kan tänka mig att lämna ut mig ganska mycket känslomässigt, då menar jag inte i första hand på sociala medier utan i de, helt eller delvis, självbiografiska texter jag skriver, som förhoppningsvis ska resultera i färdiga böcker. Liksom mycket annat är det en balansgång. Att försöka skriva något som är tänkt att beröra andra, men behålla allt av värde för sig själv, vore meningslöst. Samtidigt finns det en lätt flytande gräns för hur långt jag är beredd att gå, av hänsyn till mina närmaste men också till mig själv.

Hetsjakten på det perfekta livet

Ibland tänker jag att jag inte vill medverka till hetsjakten på det perfekta livet genom att enbart visa upp vardagens bästa stunder, toppskiktet. Därför känns det inte fel att då och då berätta om när saker och ting går riktigt dåligt, för så är det ju för alla. Se bara på psykisk ohälsa, som är ett vanligt problem som många lider av i det tysta. Sedan länge finns ett antal bloggare, influencers och andra offentliga personer som har gjort det till sin grej att berätta om sin egen psykiska ohälsa. De har oerhört många läsare, antagligen för att det är ett ämne som så många känner igen sig i.

Jag tycker att det är viktigt att vara sann mot sig själv. Jag är en kämpe som aldrig ger upp. Det är inte ofta jag bryter ihop, men det händer – jag är ju en människa och ingen robot. Ibland överraskas jag av min egen förmåga att resa mig igen efter nederlag, det är imponerande hur mycket vi människor har kapacitet att klara av. Kommer att tänka på min danslärare från gymnasietiden, som ofta sa: ”man orkar mer än vad man tror”. Så är det verkligen.

En tid av motgångar

Ibland hamnar jag i något som skulle kunna beskrivas som De Många Motgångarnas Tid. Det är när saker och ting börjar gå på tok, stort som smått, det ena efter det andra. Innan jag hunnit reda ut ett problem dyker nästa upp, och så fortsätter det under en längre tid tills jag börjar tro att bekymren aldrig ska ta slut.

Några exempel på tråkigheter som påverkar mig just nu:

byråkratiska problem med min anställning, vilka ligger helt utom min kontroll men som innebär att min ekonomi är ytterst osäker under resten av året
plötsligt är jag tvungen att söka nytt jobb, akut, något jag egentligen inte har tid med och som visat sig vara svårare än väntat då det för tillfället är större konkurrens om jobben än vanligt
oron över framtiden stör min sömn och jag vaknar ofta mitt i natten med ont i magen, vilket leder till att jag är jättetrött på morgonen och därmed sämre rustad att ta itu med den nya dagen
en av mina tänder har spruckit och måste dras ut den kommande veckan, något som orsakat en helvetisk smärta och kraftig oro, då jag tycker väldigt illa om att gå till tandläkaren

Ytterligare en mycket tråkig och sorglig händelse inträffade igår, då en av familjens mest älskade katter påträffades påkörd vid vägkanten. Det var ingen av mina tre, men ändå en stor förlust för alla som kände lilla Curry.

När livet blir såhär, när det verkar som om alla påfrestningar och motgångar kommer på en gång, är det lätt hänt att tappa orken. Jag kämpar vidare så gott jag kan och hoppas på att snart få se en ljusning.

Mitt nya projekt

Under veckan som gick hade vi en heldag med textsamtal via zoom på kursen Kreativt skrivande III. En halvtimme innan mötet skulle börja ställdes jag inför det faktum att jag inte klarade av att äta frukost – smärtan i den skadade tanden antog sådana proportioner att jag inte visste var jag skulle bli av. Har sällan upplevt något liknande, det kändes verkligen som att få en kniv uppkörd tvärs igenom den övre tandraden, om jag så bara nuddade den onda tanden med tungspetsen. Det var mycket nära att jag missade textsamtalet, men lyckligtvis började värktabletten ge effekt när det var ett par minuter kvar. Jag torkade tårarna, tog mig samman och loggade in på mötet.

Jag är oerhört glad att jag kunde vara med, för det blev många intressanta och lärorika samtal under dagen. Att diskutera varandras pågående projekt är för mig det mest värdefulla som finns inom ramen för kursen – detta att alla i förväg har gjort engagerade läsningar av varandras texter och förberett kommentarer, som sedan ligger till grund för diskussionerna. När det blev min tur fick jag många positiva reaktioner på mitt nystartade projekt. Det var precis vad jag behövde och det gjorde mig gott ända in i själen. Jag var glad och upprymd under resten av dagen, och övermannades av en våldsamt stark lust att skriva vidare.

Igår satt jag hela dagen och skrev på projektet, med avbrott endast för att umgås med djuren och se till att de hade allt de behövde. Det är en ljuvlig känsla att gå upp helt i texten, försvinna in i den mystiska värld som bara består av ord, meningar, formuleringar, uttryck. Jag skriver prosalyrik med inslag av ren lyrik, alltså korta dikter insprängda i längre textstycken som bildar en slags berättelse. Berättelsen är baserad på mitt eget liv, så det handlar inte om att försvinna bort till helt andra världar eller dimensioner. Ändå upplever jag en enorm frihets- och lyckokänsla när jag skriver, det är som att befinna sig i ett parallellt universum. Efteråt upptäckte jag att kämpaglöden hade återvänt, tillsammans med en visshet om att allt kommer att bli bra till slut. Känner mig så tacksam för att skrivandet fungerar på det här viset för mig – när det mesta tycks gå åt helvete, fungerar fortfarande skrivandet.

Månad: oktober 2020

Om att lämna ut sig själv i text