augusti 2020 – Nina Thomasdotter, författare & konstnär

Samtal med likasinnade

Idag börjar äntligen kursen Kreativt skrivande III på Linnéuniversitetet. Under helgens träff med mina skrivarvänner fick jag möjlighet att diskutera mina tankar kring de litterära projekt jag har på gång. Har ju haft lite svårt för att bestämma om jag ska jobba vidare med den påbörjade diktsamlingen eller Alkoholisten & Parasiten, eller börja på något helt nytt.

Det är så värdefullt att få höra andras synpunkter om det man håller på med. Under samtalet uppenbarade sig en helt ny möjlighet, ett alternativ jag inte tänkt på förut: Jag skulle kunna ägna min projekttid på kursen åt att fortsätta skriva dikter, och samtidigt samla ihop ett urval av det material jag redan har, som kan utgöra den första samlingen. Det ena behöver inte utesluta det andra, och de dikter som sticker iväg för långt åt något håll kan jag spara, jobba mer med och spinna vidare på under kursens gång. Det kanske blir två diktsamlingar. Det kanske blir tre. Jag kanske dessutom ska ha med några bilder trots allt, förslagsvis tio-femton stycken – bilder som inte behöver illustrera någon enskild dikt, utan som kan fungera som ett komplement till texten och erbjuda läsaren en liten andningspaus.

En annan bra idé som framfördes var ett nytt förslag på titel till min första diktsamling: Skimmelhimmel. Har ju haft arbetsnamnet Det bor en huggsnok under trappan, vilket jag i och för sig gillar, men det kanske är lite långt. Skimmelhimmel känns lagom ovanligt, lätt att lägga på minnet och jag tror faktiskt att det skulle representera samlingen ganska väl. Helt klart värt att överväga.

Sissel Myrup, Jessika Lilja och jag diskuterar på Espresso House i Ängelholm. /Foto: Catrine Heinestam.

Författarplattform

På sista tiden har flera personer i min närhet uppmanat mig att skaffa Instagram. Jag stretade emot först, satte mig på tvären och kom med motargument. Tyckte inte att jag hade tid och befarade att jag inte skulle klara av att hålla reda på allt – jag har ju redan min Youtubekanal, den här webbplatsen med bloggen som jag uppdaterar ett par gånger i veckan, samt gamla hederliga Facebook.

I förra veckan hamnade jag i en diskussion med en nyfunnen vän som är insatt i bokbranschen. Jag sa som jag brukar: att jag planerar att lägga mer krut på marknadsföringen när min första bok finns ute till försäljning, eller när jag åtminstone vet att utgivning är på gång. Min vän förklarade då på ett väldigt rakt och övertygande sätt att jag måste tänka precis tvärtom. Jag måste bygga min författarplattform innan min första bok kommer ut. För om ingen vet vem jag är, vem kommer då att köpa min bok, eller ens få reda på att jag ger ut en bok? Och kanske ännu mer avgörande: hur ofta sker det egentligen att ett seriöst och traditionellt förlag väljer att ge ut en debutant som ingen någonsin har hört talas om? Visst, det händer, men den ständigt ökande konkurrensen och den störtflod av manus som väller in över bokförlagen likt en virvlande tsunami, gör det väldigt svårt att tränga igenom bruset och nå fram.

För en vecka sedan skaffade jag således ett konto på Instagram. Bättre sent än aldrig heter det ju, och efter en veckas experimenterande med bilder och inlägg kan jag bara konstatera att mina vänner hade helt rätt. Instagram är lätt, roligt, inspirerande och mycket användarvänligt. Helt perfekt för snabba uppdateringar och som gjort för mig som ändå håller på så mycket med bilder och älskar att berätta med bild och text i kombination.

Förmodligen krävs det betydligt mer än ett stort antal följare på Instagram för att bygga en riktigt stark författarplattform, men utan tvekan kan Instagram spela en viktig roll i processen. Lite längre fram planerar jag att börja läsa upp mina dikter och texter, både på Youtube och inför publik. Ett annat projekt som än så länge är på planeringsstadiet är idén att börja föreläsa, kanske för unga tjejer, om destruktiva relationer, medberoende och hur det är att leva med en missbrukare. Ämnet ligger mig varmt om hjärtat, och kan jag hjälpa andra att slippa hamna i liknande situationer som den jag var i, skulle det kännas toppen.

För att ta del av mina tankar, nytagna bilder och det mesta som pågår i mitt liv just nu, skynda dig att logga in på Instagram och leta upp ninathomasdotter. Kontot är som sagt en vecka gammalt och behöver fler följare. Om du vill bli en dem så blir jag jätteglad!

Från skygg och vild till trygg och glad

Jag tycker att Valdemars historia är värd att berättas – inte minst med tanke på att det finns så många andra katter, både ungar och vuxna, som befinner sig i liknande situationer. Katter som lever utomhus, är hemlösa, skygga, kanske undernärda och sjuka och som inte har någon som bryr sig om dem och tar hand om dem.

Nu var det ju inte så illa just i fallet med Valdemar. Han bodde på en gård hos snälla människor som gav honom mat och höll koll på honom och hans syskon, och tog hans mamma till veterinären när hon behövde det. Men själva socialiseringsprocessen är nog ungefär densamma när man tar sig an en katt som inte är van vid närkontakt med människor. Därför har jag gjort en film som visar hur det gick till när Valdemar och jag lärde känna varandra och började knyta det där viktiga bandet av tillit och ömsesidig respekt.

Det blev en film om det bitterljuva livet i frihet, om rädsla och förtvivlan, om anpassning, tillit och den stora glädjen över att ha fått ett riktigt hem – och kanske mest av allt om kärlek.

Från skygg och vild till trygg och glad. Del 1: Första veckan med Valdemar.

Intressant om Tove Jansson

För alla som gillar Tove Jansson kan jag rekommendera dokumentärserien ”Penseln, pennan och hjärtat”. Serien består av åtta delar och sträcker sig över hela författarens liv, från födelsen 1914 och fram till hennes död 2001. Sista avsnittet handlar om det gigantiska arv hon lämnat efter sig. Dokumentären finns både på Svenska Yle/Arenan Audio och P1 dokumentär.

Speciellt den femte delen, som handlar om hur Tove Jansson påverkades av framgången och den enorma muminboomen som ju i högsta grad håller i sig än idag, fick mig att börja fundera. Många av oss som ägnar oss åt skrivande drömmer om framgång och vill inget hellre än att bli kända och erkända. Vi tänker sällan på de nackdelar det kan medföra. I Tove Janssons fall blev de stora framgångarna inte enbart en källa till glädje. Drivorna av beundrarpost som vällde in, liksom en ständig ström av förslag om olika sätt att använda Mumintrollet i kommersiella syften, var nära att ta kål på hennes arbetslust.

Själv har jag fått upp ögonen för författaren och konstnären Tove Jansson i vuxen ålder. Mina föräldrar ville inte läsa muminböckerna för mig när jag var liten, då de inte var särskilt förtjusta i dem. Någon gång minns jag att vi läste om Knyttet, och att den historien gjorde mig ledsen. Av dokumentärserien framgår det att Tove Jansson har använt stora delar av sitt eget liv i skapandet av muminsagorna. Till skillnad från de flesta som skriver för barn, tvekade hon inte att närma sig svåra och sorgliga ämnen – om än med varsamhet och hänsyn till sina unga läsare.

Min kanin Mymlan, som fått sitt namn efter en av muminkaraktärerna.

En kattunge i huset

De fyra kattungarna jag var och fotograferade för några veckor sedan var ju sannerligen söta och charmiga, och bland dem fanns det en som var alldeles extra oemotståndlig. Nu heter han Valdemar och är nyinflyttad i mitt sovrum.

Kattungarna är födda utomhus, så även om de har en tam mamma är de själva lite mitt emellan vilda och tama. Igår satt jag för tredje kvällen i rad på kattungarnas gräsmatta och lockade på dem med kattmyntasprej, godis och tonfisk. När mörkret föll och myggorna började bli olidligt påträngande bestämde jag mig för att härda ut i tio minuter till. Tio i tio skulle jag ge upp och åka hem, med eller utan katt.

Kvart i tio smög Valdemar in i den övertäckta kattboxen. Nyfiken som han är kunde han inte stå emot den förföriska tonfiskdoften från fatet längst in. Jag stängde luckan så snabbt och försiktigt jag kunde, och sedan var det bara att åka hem med katten. Efter alla misslyckade försök, då han kommit farande ur boxen som en kanonkula så fort jag närmat mig, kunde jag knappt tro att det var sant.

Det blev ingen riktig ordning med sömnen i natt. Valdemar jämrade sig en del, och mitt i natten var han som piggast och passade på att utforska rummet mycket grundligt från golv till tak. På morgonen låg han i alla fall tyst och vilade, och någon gång när jag sov har han använt kattlådan – bra gjort av en katt som aldrig varit inomhus förut.

Nu följer en tid av tålmodig trygghetsträning och socialisering. Eftersom jag har sett hur morsk och frimodig denna katt är utomhus, är jag inte särskilt orolig för att han inte skulle bli tam. Redan igår kväll sökte han ögonkontakt och gav mig vänliga signaler genom att blinka om och om igen.

Så fick Bella sin lillebror till sist. Fast än har hon inte förstått hur lycklig hon är. Både Bella och Trollet tyckte att det var fruktansvärt orättvist att de inte fick sova i sängen i natt, medan den nya katten fick både leksaker och bästa rummet. Djupt upprörande, dålig stil, rentav kränkande, muttrade de när de gick och lade sig i soffan. Tids nog ska de få bekanta sig med den nya familjemedlemmen.

Valdemar omgiven av sina syskon för nästan en månad sedan. Den andra röda kattungen är egentligen mer bildskön med sin perfekt symmetriska teckning, men Valdemars charmiga uppsyn är svårslagen.

Lästips: Förlåten

Agnes Lidbecks Förlåten (2018) är en roman som inte riktigt når fram till mig. Konkurrens och rivalitet, avundsjuka och svartsjuka, outtalat missnöje och krav på att man ska vara på ett visst sätt är i och för sig intressanta teman, men lyckligtvis ingenting som jag lider nämnvärt av. Kanske är det därför jag har svårt att känna igen mig i karaktärerna.

Relationen mellan systrarna Maria och Ellen präglas av underliggande konflikter. Båda har sina speciella karaktärsdrag och egenheter, sympatiska och mindre sympatiska, vilket gör det svårt för läsaren att välja vem man ska identifiera sig med. Mycket av handlingen utspelar sig på den ö där systrarna tillbringat sina somrar under uppväxten. Efter pappans bortgång har det nu blivit dags att röja upp i huset, som ska ut till försäljning – eller inte? Situationen är som gjord för någon slags uppgörelse, men den stora dramatiken uteblir. Istället blir det många kvällsdopp, mycket vindrickande, sovande i hängmattor, glassätande och blåbärsplockande. Mitt i allt det vardagliga flyter olycksbådande minnen omkring, minnen av en bror som var psykiskt sjuk och begick självmord för längesen.

Då och då infinner sig en närmast meditativ känsla. Lidbecks språk är okomplicerat och direkt: ”Ellen blundar och dyker. Ellen rör botten med handen. Hon klyver ytan underifrån och andas in igen. Ellen flyter på rygg.” (s. 183). Mer behövs inte för att locka fram känslan av svalt vatten mot solbränd hud, upplevelsen av lättnad och frihet.

Halvvägs in i boken känner jag mig nästan lite irriterad på alla vardagshändelser och att det händer för lite. Allt det där som ligger och lurar under ytan skapar dock en spänning som gör boken svår att lägga ifrån sig. Jag hoppas i det längsta på en riktigt omtumlande vändpunkt, kanske ett okontrollerat känsloutbrott som ska vända upp och ner på allt och slutligen leda till förståelse och försoning.

Förlåten av Agnes Lidbeck, 2018, Norstedts.

Blandade naturklipp, juli 2020

Det tog lite tid att göra klart den här naturfilmen. Jag hade mycket material att gå igenom och har gallrat och klippt ganska hårt, ändå blev den längre än förra månadens film.

Skog och hav, vackra fjärilar, en ståtlig älgtjur och en råbock som ropar för full hals är några av sakerna som kom med. Trollet syns också, lyckligt travande på stranden med solen i ryggen och öronen flaxande i vinden. Det märks att juli var en väldigt blåsig månad. Hoppas ni gillar filmen!

Filmat under hundpromenader i juli 2020, Halland.

P.S. Håll utkik efter nästa film, augusti kommer att bli något utöver det vanliga. Hittills har jag filmat bland annat en nyfiken igelkott och en svart huggorm.

Omgiven av djur

Mitt mål är att kunna jobba hemifrån så mycket som möjligt. Jag älskar att ha djuren omkring mig och ha friheten att gå ut i skogen när jag vill. Jag vill skriva böcker och fotografera, kanske börja måla igen, kanske frilansa åt någon tidning.

Nästa vecka är sommarkursen Att läsa och skriva poesi slut, och sen är det två veckors studieuppehåll innan Kreativt skrivande III börjar. Kursen går på halvfart och distans, så när jag inte måste åka till jobbet kommer jag att plugga och skriva hemma omgiven av mina djur: hund, katt, kaniner och fåglar. Det finns inget mysigare än att sitta och läsa med en mjuk kanin i knät, eller vakna på morgonen med en varm hund och en kurrande katt tätt intill. Det gör mig lycklig, och djuren mår bra av att inte behöva vara ensamma så mycket.

Här är en bild från i somras där jag har min whippet Trollet, tolv år, i famnen. Till vänster om oss är min systers två tollare, Twix och Shiva.

Lästips: Vera

Det var längesen jag blev helt uppslukad av en bok direkt från första sidan, men när jag började läsa Vera av Anne Swärd (2017) på jobbet blev jag så fast att jag blev tvungen att ta med den hem och läsa klart den i ett sträck.

Swärd är en mästare på miljöer och stämningar. Jag älskar hennes språk, växlingarna mellan dåtid och nutid, hur mystiken tätnar och saker och ting ter sig alltmer obegripliga i takt med att man får veta mer, även långt in i berättelsen – ett mycket effektfullt sätt att bygga upp spänning.

Vera utspelar sig 1945 i den stelaste svenska överklassmiljö, med tillbakablickar mot ett helt annat slags liv. Ett litet utdrag ur boken, utan att avslöja handlingen: ”En stillsam skugga är jag. Diskreta rörelser, mycket små tuggor, lågmält klirr med silverbesticken. Eftersom jag inte har någon aning om vad som förväntas av mig försöker jag märkas så lite som möjligt. På ytan lugn, men inuti skriker en apa på gränsen till vansinne”. (s. 97). Jag tycker mycket om dessa liknelser med djur. Ett annat exempel: ”Nätterna blir min tid. Jag förvandlas till ett nattdjur, mellan sömn och vaka, djur och människa. […] Tankarnas malström. Hala svarta fiskkroppar som glider runt i mig dag och natt.” (s. 88). Insprängda i texten fungerar dessa små utspel som glimmande guldkorn, de lyfter berättelsen och tillför en drömlik dimension.

I min läsning är jag numera nästan mer medveten om språket än om handlingen. Swärds språk är utsökt vackert och stundtals poetiskt: ”Sömnen sväller. Stjärnbilderna vrider sig. Det stora gistna trähuset ligger som en gigantisk snäcka, en boning av ljus och vind blottad för havets krafter. Hör vinden ända in i sömnen.” (s. 300). Språket passar perfekt till innehållet, och samverkan mellan språk och intrig är vad som skapar magin.

Tyvärr höll inte slutet riktigt samma kvalitet som resten av boken. Har lite svårt att sätta fingret på exakt vad det var som störde mig, men hade nog helt enkelt förväntat mig något mer spektakulärt, något i samma storslagna stil som det övriga. Jag antar att det är en vanlig fallgrop, detta att slutet känns en aning för hastigt. När en roman närmar sig upplösningen blir författaren kanske alltför ivrig. För mig blir det en påminnelse om hur viktigt det är att hela berättelsen får samma omsorgsfulla genomarbetning från början till slut. Avslutningen ska vara kronan på (mäster)verket.

Bokstavligt och metaforiskt

Ganska ofta får jag en känsla av att människor som inte själva sysslar med skrivande tycker att mitt arbete med diktsamlingen verkar fullkomligt obegripligt. Men att skriva poesi är inget konstigt eller mystiskt, och resonemanget att en dikt skulle bli ”förstörd” om man förklarar den håller jag inte med om. Det är klart, om jag skulle skriva en hel diktsamling och sedan försöka förklara vartenda ord ner i detalj, skulle nog en del av mystiken gå förlorad (vadå för mystik? Jag påstod ju alldeles nyss att det inte var något mystiskt med poesi … ?). Hur som helst, att tolka och analysera dikter är roligt!

Om vi återigen tar min nyskrivna dikt ”Falnad fobi” som exempel, så ska jag försöka förklara vad jag menar med bokstavligt och metaforiskt. Vi börjar med den bokstavliga tolkningen. Vilka verkliga händelser kan tänkas ligga till grund för en dikt som handlar om att bli invaderad av insekter och spindlar? Dessvärre finns det hur många exempel som helst. Jag har varit med om stora husspindlar som bygger bo under soffan, spindlar som dyker upp från ingenstans och springer in under sängen precis när jag ska gå och lägga mig, för att sedan vara spårlöst försvunna. Tvestjärtar som ligger och lurpassar i postlådan och väntar på att följa med posten in, stora svarta skalbaggar som sprider skräck i duschen, för att inte tala om den ansenliga mängd svartmyror som varje vår tar någon del av huset i besittning. Jag har vaknat med en livs levande larv under huvudkudden. Hur skulle denna larv ha hamnat under min kudde, om det inte vore för att en spindel burit dit den under natten? Rysligt och obehagligt, men märkligt nog så vänjer man sig.

Metaforiskt då? Om de otäcka krypen i texten inte bara är kryp, utan representerar något annat, något jobbigt som man helst vill slippa? Kanske negativa besked, förlorade vänner, oro för framtiden, diverse besvikelser som aldrig tycks ta slut? Då kan dikten handla om att lära sig att leva med påfrestningar, kanske leva med ångest. När livet är som värst blir acceptans till sist ofrånkomligt, i alla fall för mig. Jag går och lägger mig på kvällen och sover utan att vakna, även om saker och ting inte är som jag önskar att de skulle vara.

För mig är ”Falnad fobi” inte fullt så mardrömslik som min lärare på kursen uppfattade den. Jag ser snarare något hoppfullt i att vi människor har förmågan att växa oss starkare av motgångar. En bild av den inneboende själsstyrka som finns i oss alla. Vi sover lugnt medan ångesten spinner nät och vaknar utvilade med spindelnät i håret – skrämmande och deprimerande, eller en del av livet? Det är upp till läsaren att bestämma.

Falnad fobi


Jag har blivit så van vid krypen, 
de ständigt närvarande 
                spindlarna 
    skalbaggarna
          larverna 
att jag inte längre orkar bli 
skräckslagen. 
      Avtrubbad 
sopar jag upp dem från golvet, 
borstar bort dem från lakanet.
Sedan sover jag tungt, utan
att vakna medan de sakta
och systematiskt spinner
sina nät 
      kring min kropp.