En dikt blir bättre

Nu ska jag göra ett försök att förklara hur jag lär mig att skriva bättre med hjälp av respons från andra. På kurserna Kreativt skrivande I och II fick vi lämna in delar av våra litterära projekt i omgångar för att sedan få respons på texten av både handledare och kurskamrater. Sommarkursen Att läsa och skriva poesi är uppbyggd på ett liknande sätt. Mot slutet av kursen skriver man en egen diktsvit, vilken man också får respons på.

Här är en av de dikter jag redan lämnat in i samband med en gestaltande övning:

Falnad fobi


Jag har blivit så van vid krypen, 
de ständigt närvarande 
                spindlarna 
    skalbaggarna
          larverna 
att jag inte längre orkar bli 
skräckslagen. 
      Avtrubbad 
sopar jag upp dem från golvet, 
borstar bort dem från lakanet.
Sedan sover jag tungt, utan 
att vakna medan de sakta 
och systematiskt spinner 
sina nät 
      kring min kropp.

Responsen från läraren var övervägande positiv. Han tyckte att det var en otäck text, som en mardröm, men snyggt utfört. Det glädjer mig förstås, för jag vill ju väcka någon slags känsla hos läsaren. Vidare tyckte han att krypen som spinner nät kring jaget skapar en fruktansvärd bild av att bli alltmer instängd. Det glädjer mig ännu mer. Syftet med övningen var att skapa bilder och hans reaktion säger mig att jag lyckats. Även placeringen av orden tyckte läraren var effektiv, ”som om jaget inte riktigt kan få fatt på småkrypen, att de nästlar sig in överallt”. Det var också min tanke med att placera orden ”spindlarna”, ”skalbaggarna” och ”larverna” utspridda i texten – jag ville förstärka bilden av att krypen befinner sig överallt i ett slags myller.

Så till de hårfina detaljerna. Många gånger är det väldigt små saker som utgör skillnaden mellan en bra dikt och en medelmåttig. Läraren tyckte att de första raderna ”inväntar läsaren kanske en sekund för mycket”. Jag förstår vad han menar och tar det till mig. Mina dikter blir nästan alltid bättre efter att jag har kortat ner dem och strukit några ord eller meningar. Följaktligen skrev jag om dikten, och den nya versionen ser ut såhär:

Falnad fobi


Jag har blivit så van vid 
                  spindlarna 
      skalbaggarna
            larverna 
att jag inte längre orkar bli 
skräckslagen. 
      Avtrubbad 
sopar jag upp dem från golvet, 
borstar bort dem från lakanet.
Sedan sover jag tungt, utan 
att vakna, medan de sakta 
och systematiskt spinner 
sina nät 
      kring min kropp.

Skillnaden kan tyckas obetydlig, men det är den inte. Ordet ”krypen” behövs inte, inte heller att de är ”ständigt närvarande”. Det framgår ändå. Ett av mina vanligaste problem är att jag tenderar att skriva en aning för mycket och bli övertydlig. Liksom många gånger tidigare visade det sig att en utomstående blick genast såg vad som inte riktigt fungerade, och jag fick möjlighet att hitta en annan lösning. Dikten blev bättre.