Min arbetsprocess

När jag skriver dikter kommer de ofta till mig några rader i taget. Efter att jag har skrivit ner ett första utkast brukar jag möblera om bland orden, byta ut och korta ner tills jag tycker att det känns bra. Den bästa versionen framträder vanligtvis inte förrän jag har låtit texten vila ett tag. När jag så återvänder, hittar jag ofta en variant som jag slutligen behåller. 

De teman jag återkommer till kretsar kring djur och natur, samt relationer mellan djur, mellan människor, och mellan människor och djur, med en existentiell underton. Dikterna blir ofta tvetydiga. Dels kan man tolka dem bokstavligt, vilket inte är fel då de för det mesta bygger på verkliga händelser. Man kan också tolka dem metaforiskt, ett tolkningssätt som öppnar upp för en annan sorts verklighet, en dunklare, mer suggestiv. Jag skriver nästan uteslutande fri vers. 

Under arbetet med min diktsamling har jag föreställt mig dikterna som någorlunda lättsamma, ljusa och genomsyrade av glädje och hopp. Av någon anledning har jag upptäckt att mina dikter numera istället blir sorgliga och mörka. Jag vet inte riktigt vad det beror på och är själv lite förvånad, speciellt med tanke på att jag mår väldigt bra och det mesta i livet fungerar som det ska. Kanske är det någon sorts undertryckt själsmörker som sipprar igenom och tynger ner texterna.

Hur som helst så låter jag det bli ganska mycket som det vill. Jag har hamnat i ett läge där det känns som att skrivandet lever sitt eget liv och det enda jag behöver göra är att lyssna och skriva ner. I och för sig en härlig känsla.