Lästips: Att skriva romaner och noveller

Att skriva romaner och noveller (1995) av Lars Åke Augustsson är en handbok för alla som vill skriva skönlitterärt. På baksidan kan man läsa: ”Augustsson visar att författandet innebär hårt arbete, både med texten och självkänslan – och många stunder av lycka.” En bra sammanfattning av innehållet, vilket jag för övrigt tycker ger en realistisk bild av författarlivets alla svårigheter och fallgropar, utan att förlora eller förminska den där pirrande känslan av glädje och tillfredsställelse som skrivandet också medför.

Utan tvekan har mycket förändrats inom bokbranschen sedan denna bok gavs ut, varför de kapitel som handlar om marknaden inte riktigt stämmer överens med dagens förutsättningar. De skrivtekniska avsnitten innehåller dock många kloka och användbara resonemang. Mest värdefullt för mig personligen var att få ta del av författarens syn på att leva ett skrivande liv. Redan i inledningen av första kapitlet slår Augustsson fast att ”dikt är inte flykt, utan frihet” (s. 12). Längre fram lyfter han fram vikten av att ge skrivandet en plats i vardagslivet, att ordna det så att man kan skriva även när förhållandena inte är de mest gynnsamma, eftersom ”regelbundenhet och intensitet är vad som ger resultat” (s. 118). Jag känner igen mig i många av tankegångarna, och har tidigare funderat en hel del kring de frågor han tar upp. ”Till sist är det ett personligt avgörande hur mycket tid man ska ägna åt att skriva, vad det får kosta, vilka risker man kan ta för att få skriva. Den som blir författare på heltid upplever sig oftast inte ha något val; hans eller hennes livsväg tycks leda dit.” (s. 19). Precis så känns det för mig – kostnaderna och riskerna är orosmoment, men samtidigt leder vägen stadigt framåt på ett märkligt och självklart sätt.  

Augustsson har utvecklat en metod som bygger på att han bara skriver när han känner för det, det måste vara roligt. Han har flera projekt på gång samtidigt, och när ett av dem verkar omöjligt lägger han det åt sidan, ibland under lång tid. Hans arbetssätt påminner om Julia Camerons uppmaning i Lev kreativt (2019) om att låta saker ta så lång tid de behöver. Så vill jag också jobba, jag tror till och med att det är avgörande för mig. Tidspress fungerar inte på långsiktiga projekt, det skulle bli olidligt. Jag vill njuta av arbetet i trygg förvissning om att det kommer att bli klart, även om jag inte har en aning om hur lång tid som återstår. Augustsson skriver: ”Bra texter vaskas oftast fram ur en massa skit. Den erfarenheten tycker jag är lugnande, avdramatiserande. Det handlar inte om att göra allting rätt första gången, utan att arbeta sig fram, version för version, till något man är nöjd med.” (s. 89). Kanske handlar det om en hel livsstil; ett sätt att leva där man låter tålamod och intuition styra, och inte låter sig dras med i det höga tempot eller splittras av alla krav och måsten. 

För att skriva skönlitterärt behövs enligt Augustsson framför allt två saker: uthållighet och talang. ”Skillnaden mellan dessa två nödvändiga faktorer är att den ena kan man påverka. Man kan inte göra sig mera begåvad, men man kan arbeta mera.” (s. 175). Vidare anser han att man kan ”utgå från att det kommer att bli svårt att skriva, men att det aldrig kommer att vara omöjligt.” (s. 176). Helt sant, så är det ju.

Att skriva romaner och noveller gjorde mig glad, och jag kan verkligen rekommendera den. Bokbranschens utveckling, där konkurrensen är stenhård och hela tiden tycks öka, samtidigt som det blir allt vanligare med olika hybridförlag och en uppsjö av andra alternativ som bygger på att författaren själv ska betala för utgivningen av sin bok, gör mig stundtals illa till mods. Augustsson tog mig tillbaka till själva kärnan och fick mig att komma ihåg varför jag vill skriva överhuvudtaget. Den här boken kommer jag nog att läsa igen inom några år.