Bildspråk och fri vers

Den senaste uppgiften på poesikursen handlade om att analysera bildspråket i en dikt på fri vers. Som gjort för mig som älskar bildspråk, så jag tog mig an uppgiften med stor entusiasm. Dikten jag valde blev Edith Södergrans ”Stjärnorna”.

Stjärnorna


När natten kommer 
står jag på trappan och lyssnar, 
stjärnorna svärma i trädgården 
och jag står i mörkret. 
Hör, en stjärna föll med en klang! 
Gå icke ut i gräset med bara fötter; 
min trädgård är full av skärvor.


Edith Södergran

Stjärnorna ”svärma” – som insekter, men vilka insekter? Jag tror att det är bin, silvervita och blänkande med genomskinliga vingar, en okänd sort som ger sig ut och samlar nektar på natten istället för på dagen. Stjärnorna är överallt, de glittrar och glimmar och blinkar, dansar, myllrar, dyker mot blommorna och träden, försvinner och blir synliga igen. Ömsom långt borta, ömsom nära. Stjärnorna dominerar hela scenen, invaderar den, är rentav lite påträngande. Som betraktare blir man nästan bländad, fast himlen i bakgrunden är oändligt mörk och tät.

När en stjärna faller väljer Södergran att använda sig av ett läte istället för ett synintryck. Den klang som ljuder i natten föreställer jag mig som en lätt dämpad ton på en xylofon, kanske en leksaksxylofon. Ett mjukt metalliskt läte, mörkblått med stänk av lila i ytterkanterna. 

Den näst sista raden antyder att diktjaget står barfota där på trappan i mörkret, även om det egentligen inte sagts rent ut. ”Gå icke ut i gräset med bara fötter” – känslan av nakna fotsulor mot det kalla, fuktiga, mörkgröna gräset blir påtaglig. Kanske finns där även ett barn som kommer smygande bakom diktjaget och blir hejdad från att springa ut i pyjamasen. Skärvorna föreställer jag mig som de tunna, vassa skärvor som sprider sig över golvet när en busig katt krossar en julgranskula.

Diktens smärtpunkt är raden ”Hör, en stjärna föll med en klang!”. Det är där det spektakulära händer, där hittar vi det ovanliga greppet att framkalla ljudet av något som i själva verket är ljudlöst. Raderna före och efter formar sig kring denna rad och lyfter fram den.

Södergran nämner aldrig ordet ”himmel”, det är underförstått. Trädgården förekommer däremot två gånger, vilket minskar avståndet till rymden och skapar en känsla av intimitet och närhet. Kopplingen till insekter, genom ordet ”svärma”, förstärker denna närhet ytterligare, stjärnorna befinner sig i den egna trädgården. 

För mig skapar dikten en skön känsla av tillförsikt. Ja, världen är gränslös och vidunderlig, och en människa liten och obetydlig i jämförelse, men det går bra att stå ensam i mörkret och vänta på att få höra en stjärna falla. Trädgården är dessutom full av skärvor, vilket innebär att den fallande stjärnan, det magiska ögonblicket, inte var en engångsföreteelse. Det är paradoxalt att en trädgård som är full av vassa skärvor ändå framstår som magisk och vacker, likaså att en dikt som handlar om att lyssna skapar så klara visuella bilder.

Ska man vara riktigt fantasifull skulle man också kunna hävda att bokstäver med två prickar, ä och ö, kan liknas vid stjärnor rent visuellt. Kanske är det ingen slump att ä och ö återkommer sammanlagt tretton gånger om man räknar med titeln. Utropstecknet efter ”klang!” skulle kunna ses som stjärnans nedslag mot marken.

Vattenglitter som stjärnor.

2 reaktioner till “Bildspråk och fri vers”

    1. Vad roligt att du tycker det! Efter att jag skrev min analys har jag läst en del andra tolkningar av ”Sjärnorna” som skiljer sig ganska mycket från min. Men det är väl lite av tjusningen, alla uppfattar en dikt olika och det finns inget rätt eller fel. 🙂 /Nina

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s