Kattungar måste vara det sötaste som finns i hela världen, på delad förstaplats med hundvalpar och kaninungar.
Mina grannar har tagit hand om en övergiven kattmamma med ungar, och jag var där häromdagen och tittade på dem. Fyra stycken ljuvliga små varelser. De två rödvita är nog mina favoriter. Vilken är din?
Min syster Catrine skaffade nyligen en tollarvalp, en jättefin liten tik som fick namnet Shiva. Eftersom vi båda har galet fullspäckade scheman har jag knappt hunnit träffa valpen, men häromdagen lyckades vi i alla fall få till en mini-fotografering i all enkelhet. Såhär blev resultatet:
Nu ska jag göra ett försök att förklara hur jag lär mig att skriva bättre med hjälp av respons från andra. På kurserna Kreativt skrivande I och II fick vi lämna in delar av våra litterära projekt i omgångar för att sedan få respons på texten av både handledare och kurskamrater. Sommarkursen Att läsa och skriva poesi är uppbyggd på ett liknande sätt. Mot slutet av kursen skriver man en egen diktsvit, vilken man också får respons på.
Här är en av de dikter jag redan lämnat in i samband med en gestaltande övning:
Falnad fobi Jag har blivit så van vid krypen, de ständigt närvarande spindlarna skalbaggarna larverna att jag inte längre orkar bli skräckslagen. Avtrubbad sopar jag upp dem från golvet, borstar bort dem från lakanet. Sedan sover jag tungt, utan att vakna medan de sakta och systematiskt spinner sina nät kring min kropp.
Responsen från läraren var övervägande positiv. Han tyckte att det var en otäck text, som en mardröm, men snyggt utfört. Det glädjer mig förstås, för jag vill ju väcka någon slags känsla hos läsaren. Vidare tyckte han att krypen som spinner nät kring jaget skapar en fruktansvärd bild av att bli alltmer instängd. Det glädjer mig ännu mer. Syftet med övningen var att skapa bilder och hans reaktion säger mig att jag lyckats. Även placeringen av orden tyckte läraren var effektiv, ”som om jaget inte riktigt kan få fatt på småkrypen, att de nästlar sig in överallt”. Det var också min tanke med att placera orden ”spindlarna”, ”skalbaggarna” och ”larverna” utspridda i texten – jag ville förstärka bilden av att krypen befinner sig överallt i ett slags myller.
Så till de hårfina detaljerna. Många gånger är det väldigt små saker som utgör skillnaden mellan en bra dikt och en medelmåttig. Läraren tyckte att de första raderna ”inväntar läsaren kanske en sekund för mycket”. Jag förstår vad han menar och tar det till mig. Mina dikter blir nästan alltid bättre efter att jag har kortat ner dem och strukit några ord eller meningar. Följaktligen skrev jag om dikten, och den nya versionen ser ut såhär:
Falnad fobi
Jag har blivit så van vid
spindlarna
skalbaggarna
larverna
att jag inte längre orkar bli
skräckslagen.
Avtrubbad
sopar jag upp dem från golvet,
borstar bort dem från lakanet.
Sedan sover jag tungt, utan
att vakna, medan de sakta
och systematiskt spinner
sina nät
kring min kropp.
Skillnaden kan tyckas obetydlig, men det är den inte. Ordet ”krypen” behövs inte, inte heller att de är ”ständigt närvarande”. Det framgår ändå. Ett av mina vanligaste problem är att jag tenderar att skriva en aning för mycket och bli övertydlig. Liksom många gånger tidigare visade det sig att en utomstående blick genast såg vad som inte riktigt fungerade, och jag fick möjlighet att hitta en annan lösning. Dikten blev bättre.
När jag skriver dikter kommer de ofta till mig några rader i taget. Efter att jag har skrivit ner ett första utkast brukar jag möblera om bland orden, byta ut och korta ner tills jag tycker att det känns bra. Den bästa versionen framträder vanligtvis inte förrän jag har låtit texten vila ett tag. När jag så återvänder, hittar jag ofta en variant som jag slutligen behåller.
De teman jag återkommer till kretsar kring djur och natur, samt relationer mellan djur, mellan människor, och mellan människor och djur, med en existentiell underton. Dikterna blir ofta tvetydiga. Dels kan man tolka dem bokstavligt, vilket inte är fel då de för det mesta bygger på verkliga händelser. Man kan också tolka dem metaforiskt, ett tolkningssätt som öppnar upp för en annan sorts verklighet, en dunklare, mer suggestiv. Jag skriver nästan uteslutande fri vers.
Under arbetet med min diktsamling har jag föreställt mig dikterna som någorlunda lättsamma, ljusa och genomsyrade av glädje och hopp. Av någon anledning har jag upptäckt att mina dikter numera istället blir sorgliga och mörka. Jag vet inte riktigt vad det beror på och är själv lite förvånad, speciellt med tanke på att jag mår väldigt bra och det mesta i livet fungerar som det ska. Kanske är det någon sorts undertryckt själsmörker som sipprar igenom och tynger ner texterna.
Hur som helst så låter jag det bli ganska mycket som det vill. Jag har hamnat i ett läge där det känns som att skrivandet lever sitt eget liv och det enda jag behöver göra är att lyssna och skriva ner. I och för sig en härlig känsla.
Min katt Bella har av naturen begåvats med både skönhet och utstrålning och blir ofta fin på bild. Jag brukar sällan vara med i fototävlingar, men den här gången kunde jag inte låta bli – tidningen Kattliv söker bilder till nästa års kalender, och jag har skickat in en bild på Bella. (Inte den här bilden, utan en helt annan i dagsljus och liggande format). Så nu håller vi tummarna, för jag skulle verkligen bli glad av att få se Bellas vackra ansikte pryda en av sidorna i kalendern!
Att skriva romaner och noveller (1995) av Lars Åke Augustsson är en handbok för alla som vill skriva skönlitterärt. På baksidan kan man läsa: ”Augustsson visar att författandet innebär hårt arbete, både med texten och självkänslan – och många stunder av lycka.” En bra sammanfattning av innehållet, vilket jag för övrigt tycker ger en realistisk bild av författarlivets alla svårigheter och fallgropar, utan att förlora eller förminska den där pirrande känslan av glädje och tillfredsställelse som skrivandet också medför.
Utan tvekan har mycket förändrats inom bokbranschen sedan denna bok gavs ut, varför de kapitel som handlar om marknaden inte riktigt stämmer överens med dagens förutsättningar. De skrivtekniska avsnitten innehåller dock många kloka och användbara resonemang. Mest värdefullt för mig personligen var att få ta del av författarens syn på att leva ett skrivande liv. Redan i inledningen av första kapitlet slår Augustsson fast att ”dikt är inte flykt, utan frihet” (s. 12). Längre fram lyfter han fram vikten av att ge skrivandet en plats i vardagslivet, att ordna det så att man kan skriva även när förhållandena inte är de mest gynnsamma, eftersom ”regelbundenhet och intensitet är vad som ger resultat” (s. 118). Jag känner igen mig i många av tankegångarna, och har tidigare funderat en hel del kring de frågor han tar upp. ”Till sist är det ett personligt avgörande hur mycket tid man ska ägna åt att skriva, vad det får kosta, vilka risker man kan ta för att få skriva. Den som blir författare på heltid upplever sig oftast inte ha något val; hans eller hennes livsväg tycks leda dit.” (s. 19). Precis så känns det för mig – kostnaderna och riskerna är orosmoment, men samtidigt leder vägen stadigt framåt på ett märkligt och självklart sätt.
Augustsson har utvecklat en metod som bygger på att han bara skriver när han känner för det, det måste vara roligt. Han har flera projekt på gång samtidigt, och när ett av dem verkar omöjligt lägger han det åt sidan, ibland under lång tid. Hans arbetssätt påminner om Julia Camerons uppmaning i Lev kreativt (2019) om att låta saker ta så lång tid de behöver. Så vill jag också jobba, jag tror till och med att det är avgörande för mig. Tidspress fungerar inte på långsiktiga projekt, det skulle bli olidligt. Jag vill njuta av arbetet i trygg förvissning om att det kommer att bli klart, även om jag inte har en aning om hur lång tid som återstår. Augustsson skriver: ”Bra texter vaskas oftast fram ur en massa skit. Den erfarenheten tycker jag är lugnande, avdramatiserande. Det handlar inte om att göra allting rätt första gången, utan att arbeta sig fram, version för version, till något man är nöjd med.” (s. 89). Kanske handlar det om en hel livsstil; ett sätt att leva där man låter tålamod och intuition styra, och inte låter sig dras med i det höga tempot eller splittras av alla krav och måsten.
För att skriva skönlitterärt behövs enligt Augustsson framför allt två saker: uthållighet och talang. ”Skillnaden mellan dessa två nödvändiga faktorer är att den ena kan man påverka. Man kan inte göra sig mera begåvad, men man kan arbeta mera.” (s. 175). Vidare anser han att man kan ”utgå från att det kommer att bli svårt att skriva, men att det aldrig kommer att vara omöjligt.” (s. 176). Helt sant, så är det ju.
Att skriva romaner och noveller gjorde mig glad, och jag kan verkligen rekommendera den. Bokbranschens utveckling, där konkurrensen är stenhård och hela tiden tycks öka, samtidigt som det blir allt vanligare med olika hybridförlag och en uppsjö av andra alternativ som bygger på att författaren själv ska betala för utgivningen av sin bok, gör mig stundtals illa till mods. Augustsson tog mig tillbaka till själva kärnan och fick mig att komma ihåg varför jag vill skriva överhuvudtaget. Den här boken kommer jag nog att läsa igen inom några år.
Alldeles nyss fick jag veta att jag blivit antagen till Kreativt skrivande III till hösten! Så härligt och roligt! Nog trodde jag innerst inne att jag skulle komma in på kursen, men man vet ju aldrig innan antagningsbeskedet kommer. Nu kan jag i alla fall andas ut och börja göra upp planer. Det första jag behöver fundera på är vad jag ska välja som litterärt projekt. Som jag ser det finns det tre olika alternativ:
Min ursprungliga tanke var att börja på ett nytt projekt, Det Stora Romanprojektet, något jag längtat efter. Med tiden har jag dock insett att mitt skrivande tar oerhört mycket längre tid än vad jag själv trodde att det skulle göra. Att börja på nytt är alltid lockande, medan slutförandet kräver stor envishet, uthållighet och ofattbart många timmar av djupaste koncentration. Att ha tre projekt igång samtidigt känns inte hållbart, det är som gjort för att ingenting ska bli riktigt färdigt. Därför är det nog klokast att ta mig an ett av de redan påbörjade projekten och sikta på ett mycket ingående och noggrant arbete, att verkligen vända och vrida på varenda sten, stryka och skriva om tills jag inte längre kan hitta någonting mer att förbättra.
Vad ska jag välja? Den tunga, verklighetsbaserade missbruks- och medberoendehistorien, eller den mer lättsamma, men inte okomplicerade, diktsamlingen med djur- och relationstema? Något att fundera på under långa hundpromenader.
Den senaste uppgiften på poesikursen handlade om att analysera bildspråket i en dikt på fri vers. Som gjort för mig som älskar bildspråk, så jag tog mig an uppgiften med stor entusiasm. Dikten jag valde blev Edith Södergrans ”Stjärnorna”.
Stjärnorna När natten kommer står jag på trappan och lyssnar, stjärnorna svärma i trädgården och jag står i mörkret. Hör, en stjärna föll med en klang! Gå icke ut i gräset med bara fötter; min trädgård är full av skärvor. Edith Södergran
Stjärnorna ”svärma” – som insekter, men vilka insekter? Jag tror att det är bin, silvervita och blänkande med genomskinliga vingar, en okänd sort som ger sig ut och samlar nektar på natten istället för på dagen. Stjärnorna är överallt, de glittrar och glimmar och blinkar, dansar, myllrar, dyker mot blommorna och träden, försvinner och blir synliga igen. Ömsom långt borta, ömsom nära. Stjärnorna dominerar hela scenen, invaderar den, är rentav lite påträngande. Som betraktare blir man nästan bländad, fast himlen i bakgrunden är oändligt mörk och tät.
När en stjärna faller väljer Södergran att använda sig av ett läte istället för ett synintryck. Den klang som ljuder i natten föreställer jag mig som en lätt dämpad ton på en xylofon, kanske en leksaksxylofon. Ett mjukt metalliskt läte, mörkblått med stänk av lila i ytterkanterna.
Den näst sista raden antyder att diktjaget står barfota där på trappan i mörkret, även om det egentligen inte sagts rent ut. ”Gå icke ut i gräset med bara fötter” – känslan av nakna fotsulor mot det kalla, fuktiga, mörkgröna gräset blir påtaglig. Kanske finns där även ett barn som kommer smygande bakom diktjaget och blir hejdad från att springa ut i pyjamasen. Skärvorna föreställer jag mig som de tunna, vassa skärvor som sprider sig över golvet när en busig katt krossar en julgranskula.
Diktens smärtpunkt är raden ”Hör, en stjärna föll med en klang!”. Det är där det spektakulära händer, där hittar vi det ovanliga greppet att framkalla ljudet av något som i själva verket är ljudlöst. Raderna före och efter formar sig kring denna rad och lyfter fram den.
Södergran nämner aldrig ordet ”himmel”, det är underförstått. Trädgården förekommer däremot två gånger, vilket minskar avståndet till rymden och skapar en känsla av intimitet och närhet. Kopplingen till insekter, genom ordet ”svärma”, förstärker denna närhet ytterligare, stjärnorna befinner sig i den egna trädgården.
För mig skapar dikten en skön känsla av tillförsikt. Ja, världen är gränslös och vidunderlig, och en människa liten och obetydlig i jämförelse, men det går bra att stå ensam i mörkret och vänta på att få höra en stjärna falla. Trädgården är dessutom full av skärvor, vilket innebär att den fallande stjärnan, det magiska ögonblicket, inte var en engångsföreteelse. Det är paradoxalt att en trädgård som är full av vassa skärvor ändå framstår som magisk och vacker, likaså att en dikt som handlar om att lyssna skapar så klara visuella bilder.
Ska man vara riktigt fantasifull skulle man också kunna hävda att bokstäver med två prickar, ä och ö, kan liknas vid stjärnor rent visuellt. Kanske är det ingen slump att ä och ö återkommer sammanlagt tretton gånger om man räknar med titeln. Utropstecknet efter ”klang!” skulle kunna ses som stjärnans nedslag mot marken.
Nina Thomasdotter, författare & konstnär 