Lästips: Gränslöshetens tid

Egentligen hade jag planerat att slå mig till ro med en diktsamling av Eeva Kilpi, men istället fastnade jag för en av hennes självbiografiska berättelser: Gränslöshetens tid (2001, 2005). Romanen visade sig vara mycket intressant för mitt eget pågående poesiprojekt, då jag tycker mig kunna skönja ett släktskap mellan Kilpis tankar och uppfattningar och mina egna. Liksom författaren fascineras även jag av naturen och alla dess invånare. Hon skriver: ”Min värld var en värld av varelser, växter och djur som egensinnigt sträckte ut sig, slingrade sig, dök upp, stod som statyer och inte kunde hejdas eller behärskas, som sträckte ut sina klängen och känselspröt…” (s. 357). Kilpis livfulla språk är som gjort för att beskriva naturen. Dessutom träffar hennes syn på vissa typer av människor mig rakt i hjärtat: ”De som avverkar skog, sprider gifter, behandlar djur illa, utför djurförsök, understödjer kärnkraft samt alla översittare, kräk och hycklare [ … ] är ett gäng som ingen rår på, utom möjligen naturkrafter. En trösterik tanke: naturkrafterna skulle kunna sortera ut de människor, varelser och element som framkallar ödeläggelse i alltför stor skala och undanröja dem [ … ] Till dessa rogivande framtidsbilder, definitiva bevis på naturens övermakt och det som väntar oss i framtiden, kan en ångestfylld människa somna lugnt.” (s. 424). Jag kan inte annat än hålla med, och konstatera att jag inte hade kunnat uttrycka det bättre själv.

I likhet med Kilpi växlar jag också gärna mellan olika perspektiv, såsom barnets upplevelser för längesedan i kontrast till den vuxnas liv och världsbild i nutid. Det är något med den där drömlika glädjen som bubblar upp när man tänker på något långt tillbaka i tiden, ofta i kombination med vemod, som slår an något i mig. Om sina barndomsminnen skriver Kilpi: ”Inte så att jag minns allting, nej, långt ifrån. Men mina minnen har en skärpa som kommer sig av tillgivenhet. Dunmjukt sveper den in även sorgliga minnen.” (s. 93) och: ”Minnen är som en lada full med doftande hö, blommor och tistlar. Man kan ta ett mjukt hopp in i den, rulla runt, älska och tumla om och lägga sig ovanpå alltsammans och ta sig en tupplur.” (s. 167). Vackert och ömsint om dessa dyrbara minnen, som fortfarande framstår som så levande och närvarande trots att ofantligt mycket tid har förflutit.

Mitt i barndomsidyllen kom så kriget och omkullkastade allt. I Gränslöshetens tid framgår det med brutal tydlighet hur ingen enda stackars människa kunde värja sig mot den fasansfulla förödelse som kriget förde med sig. Kilpi kastar sig utan att tveka rakt mot mörkret och gör sitt bästa för att skingra det: ”Vik nu hädan, du ångestskapande värld! Runt omkring mig blommar äppelträden och sommaren står för dörren.” (s. 260). Efter att ha klarat sig igenom kriget och därefter levt ett långt liv i fredstid, infinner sig hos författaren en känsla av att ingenting längre kan kuva henne – ingenting utom smärta, sjukdom och oro för avkomman. ”Men vi har lärt oss att uthärda ångest och saknad.” (s. 374). Tanken svindlar. Inget liv är det andra likt.

Ljus blandas med mörker. Det händer att jag skrattar högt, som när morbror Repe har tagit hem en kvinna över natten och hoppas att ingen ska märka det: ”Sängen var hjälpligt bäddad men såg ändå ut som om en sork hade levt om där.” (s. 265). Ett annat exempel handlar om när Sirkkas bror Johannes skänker en gnutta trygghet bland oväsen och tumult på en myllrande marknad: ”Han var huvudet högre än vi och även det kändes bra i denna värld av frustande hästar och raglande bjässar till karlar…” (s. 359). Det är både roligt och rörande. Jag kan se marknadsplatsen framför mig, och känner karamelldoften och det virvlande vägdammet i näsborrarna. 

I slutet av romanen kommer dagboksliknande anteckningar. Sjukdom och smärta har tagit över och Kilpi skriver: ”Det piper och gnisslar i mina lungor så att jag inte kan sova. Som om ett missbelåtet, knarrande djur höll till där, ett nattdjur till råga på allt, som kanske vill ut i friheten för att glida omkring som en nattuggla eller vinterfladdermus i mörkret bland de snöhöljda granarna.” (s. 426). Så fantasifullt och trösterikt kan man alltså skriva om åldrandet och den oundvikliga död som långsamt kryper närmare. Gränslöshetens tid är en roman som ger upphov till många olika sorters känslor, men kanske mest av allt en innerlig känsla av tröst.

Gränslöshetens tid av Eeva Kilpi, 2005, Bokförlaget Natur och Kultur.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s