Igår var en jobbig dag som slutade i lättnad. Min minsta och nyaste kanin var hos veterinären och blev kastrerad. Allt gick bra och jag fick hem henne trött och lite omtöcknad, men vid gott mod.
Mymlan (som egentligen heter Anette´s Octavia, men jag ville ha ett kortare namn och gärna efter en sagofigur) flyttade hit för knappt tre veckor sedan. På den tiden har hon hunnit göra sig ganska hemmastadd och lärt känna mig och Aslan och de andra djuren. Hon har även blivit vaccinerad och försäkrad och allt annat som hör till med nya djur.
Mymlan kommer från samma uppfödare som Aslan, Anette´s kaniner. Planen är att de två ska få vara frigående sällskapskaniner tillsammans. Mymlan är född i början av året och är fem och en halv månad, en lagom ålder för en hona att kastreras.
Varför kastrera en kaninhona?
Att lämna in en kanin för operation är alltid förenat med viss oro. Kaniner är känsliga djur och det förekommer att de inte vaknar upp igen efter narkosen, även om riskerna har minskat i samband med modernare narkosmetoder. Till råga på allt fanns det inga tider att få hos Hallands Djursjukhus, som jag brukar åka till. Istället fick bli ett helt nytt ställe: Evidensia Djursjuhuset Norra Halland.
Trots att det känns väldigt jobbigt just i stunden när man lämnar sitt djur hos veterinären, måste jag säga att det utan tvekan är värt det. Den viktigaste anledningen till att kastrera kaninhonor som inte ska användas i avel, är att de då slipper råka ut för livmodercancer. Det är en sjukdom med snabbt förlopp och ofta dödlig utgång, som drabbar upp till 80% av alla okastrerade kaninhonor. Kastrering och sövning går bra för det allra mesta, och sedan har man gett sin vän de bästa tänkbara förutsättningarna för ett långt och friskt kaninliv.
Försvarade reviret
En annan fördel är att en kastrerad kaninhona slipper bli brunstig och därmed mår bättre, blir mer harmonisk och får ett jämnare humör. Mymlan överraskade faktiskt med att ge mig ett rejält bett i tummen en dag när jag skulle sätta ner en skål med pellets framför henne. Det gjorde ont, blodvite uppstod och jag blev fullständigt överrumplad. Det är dock inte så konstigt att en ung hona, tonåring och brunstig, vill försvara sitt revir. Jag betedde mig tanklöst och var inte tillräckligt uppmärksam på hennes signaler.
Jag berättar det här för att jag vill öka förståelsen för kaniner, som ofta blir missförstådda för att de fungerar annorlunda än katter och hundar. Efter den lilla incidenten har jag läst mycket som bekräftar min uppfattning; ett bett från en kanin behöver absolut inte betyda att kaninen är aggressiv. Man måste ta hänsyn till omständigheterna, och hormoner kan locka fram det värsta hos vem som helst.
Vårt liv tillsammans
Direkt efter kastrering bör man vara beredd på nästa utmaning: en kanin som har varit nedsövd kan ha svårt att komma igång och äta igen, vilket i sig kan vara livshotande. Deras magar är mycket känsliga och måste hållas igång.
Mymlan ville bara äta pyttelite igår och jag fick mata henne med critical care (ett näringspulver som blandas med vatten och ges med pipett i mungipan) för att vara säker på att hon fick i sig tillräckligt. Idag på morgonen var hon mycket piggare men har fortfarande ingen vidare aptit. Hon har fått smärtstillande och mer critical care.
Eftersom hon verkar så pigg är jag inte särskilt orolig. Troligen kommer hon igång och börjar äta ordentligt under dagen, och skulle det inte fungera får jag i värsta fall åka tillbaka till veterinären för att få hjälp. Operationssåret ser fint ut och det känns så skönt att operationen är gjord, att vi slapp vänta ända till hösten. Nu kan vårt liv tillsammans börja på riktigt.
Fortsättning följer.
Nina Thomasdotter, författare & konstnär 