Idag har jag skickat in mina urvalsprover till Kreativt skrivande III. Min vana trogen är jag ute i sista minuten, sista dagen att skicka in är imorgon. Proven bestod av tolv sidor skönlitterär text och en fyra sidor lång mini-essä. Jag valde ut det bästa jag kunde hitta bland de dikter jag skrivit under året samt en essä som jag fått beröm för, också från årets kurs. Det pirrar lite i magen. Jag räknar med att komma in, men man vet ju aldrig. Hoppas verkligen att jag gör det, för det vill jag jättegärna.
En bild tagen med mobilen i all hast under dagens skogspromenad, förgätmigej vid Valasjön.
Idag har jag fått ett mycket glädjande besked: jag har antagits till sommarkursen Att läsa och skriva poesi på Linnéuniversitetet. Kursen går på halvfart och börjar direkt efter Kreativt skrivande II. Det blir helt perfekt, jag behöver ingen ledighet utan vill bara jobba vidare med min diktsamling. Nu får jag göra det på en kurs som är helt inriktad på poesi, underbart!
En stor hare satt blickstilla i ett försök att göra sig osynlig precis intill stigen där jag och Trollet kom gående. De långa öronen låg klistrade mot ryggen och kroppen pressades platt mot underlaget, det enda livstecknet var ett par mörka glänsande ögon som vaksamt såg rakt på mig. När det bara var en meter kvar emellan oss for haren plötsligt iväg med en rykande rivstart och försvann som en pil utom synhåll mellan träden.
Den gången hann jag inte få fram telefonen i tid för att filma, men några dagar senare hade jag bättre tur. Trollet och jag hade varit ute på joggingtur vid naturreservatet Näsnabben och var på väg hem med bilen, då en liten olivgrön snok helt oväntat uppenbarade sig mitt på vägen. Jag tvärnitade och drog handbromsen så hårt jag kunde, för vi befann oss i kraftig nedförsbacke. Sedan följde en makalös stund i sällskap med snoken, som visade sig vara märkvärdigt orädd. Det lilla djuret briljerade och visade upp sig från sin bästa sida, dansade och krumbuktade sig som en liten kobra i gruset.
Ibland är det roligt att läsa en riktig tegelstensroman. Utan tvekan ligger det en särskild sorts tillfredsställelse i att påbörja en bok som man vet kommer att ta lång tid, en historia att verkligen djupdyka i. En sådan bok är Som pesten av Hanne-Vibeke Holst (2017). Den bokcirkel jag är med i enades om att läsa den, och min första tanke var att det skulle bli ett intressant tankeexperiment att läsa 850 sidor om en förödande influensapandemi just när coronakrisen rasar som värst.
Under läsningen har det funnits tillfällen då det känts en aning surrealistiskt att så fort jag lagt ifrån mig romanen bli översköljd av nyhetsrapporteringar om hur Covid-19 obevekligt drar fram över världen och flåsar oss alla i nacken. Däremot har jag inte känt att det har blivit för mycket – det är trots allt skillnad på fiktion och verklighet, även om Som pesten på många plan är väldigt realistisk. Det finns mycket som påminner om det drama som just nu utspelar sig mitt ibland oss, och en skrämmande tanke är hur det skulle kunna gå om vi drabbas av en ny, ännu värre pandemi med större dödlighet – som H7N9 i Som pesten.
Som pesten har med sina skickligt gestaltade karaktärer och många parallella intriger egentligen det mesta man kan önska, men griper ändå inte riktigt tag i mig fullt ut. En ganska bra bok men inte fantastisk.
En god katt + en tjock bok = många mysiga stunder.
Det har gått ett tag sedan min senaste uppdatering om förlagskontakterna. Flera förlag har hört av sig med varierande och ibland väldigt intressanta svar. Förlagsbranschen är en synnerligen snårig djungel och svaren jag fått har lärt mig mycket om hur den fungerar. Bland annat har jag insett att många av förlagen i själva verket är en slags hybridvarianter, något som inte alltid framgår på deras hemsidor. Från flera håll har jag fått erbjudanden om att få min bok utgiven i utbyte mot en rejäl pengasumma som jag som författare själv får stå för. Detta tillvägagångssätt ser jag som en farlig utveckling, som på sikt riskerar att leda till att endast de rika får sina böcker publicerade. Själv är jag, efter några års heltidsstudier, fattig som en kyrkråtta och kan omöjligen hosta upp de summor som efterfrågas.
Ett par förlag har emellertid kommit med värdefulla synpunkter och förslag på hur jag kan förbättra manuset, något som jag tar emot med största tacksamhet. Självklart inser jag att texten kan bli bättre, det kan den alltid, och kanske hade jag trots allt lite för bråttom med att skicka manuset till förlag? Sedan en tid är det i alla fall vad jag ägnar mig åt: jag går igenom texten och arbetar om den.
Det är faktiskt väldigt roligt att ta itu med Alkoholisten & Parasiten på nytt, från grunden. Jag känner att mitt skrivande utvecklas på kursen Kreativt skrivande, jag blir bättre och därför är jag också övertygad om att jag kan åstadkomma omfattande förbättringar med Alkoholisten & Parasiten. Faktum är att det fungerar alldeles utmärkt att ha två litterära projekt igång samtidigt. Diktsamlingen, som har fått arbetsnamnet Det bor en huggsnok under trappan, har lett mig in på ett slingrande poesispår som jag tidigare bara nosat lite lätt på. Nu läser jag poesi med stor behållning och får många nya idéer som jag provar och vidareutvecklar eller förkastar, vilket jag tror har en gynnsam inverkan på allt mitt skrivande.
Bild från dagens promenad vid Grimsholmen, Falkenberg.
Nina Thomasdotter, författare & konstnär 