Sin innersta kärna rår man sällan på

I en av uppgifterna på Kreativt skrivande II fick jag en kommentar som gjorde mig väldigt glad. I texten hade jag varit inne och nosat på min känsla av utanförskap, något som i och för sig var mer påtagligt när jag var yngre, men som jag burit med mig och förhållit mig till hela livet. Jag avslutade texten såhär: ”Jag har aldrig trott att jag är förmer än andra, bara annorlunda. Kanske är annorlunda lika illa, men hur som helst är det svårt att göra något åt. Sin innersta kärna rår man sällan på.” 

Svaret från handledaren var mycket uppmuntrande och fick mig att omedelbart känna mig upplyft och stärkt. Bäst av allt var de här meningarna: ”Du har humör och bett, och känner starkt för det du säger och påstår.” och ”Fortsätt skriva, lyssna bara på dem som vill dig väl. Var envis.” Underbart, eller hur? Ibland älskar jag verkligen den här kursen. Sanningen att säga så var orden egentligen inga banbrytande nyheter, och envis är jag nog redan så att det räcker. Men ändå, det är oerhört skönt att få tydlig bekräftelse på att jag befinner mig på rätt väg. Jag känner att handledaren, genom att uppmana till envishet, sätter fingret på något som är mycket betydelsefullt och avgörande inom skrivandet.

Sedan upptäckte jag att även jag själv hade satt fingret på något viktigt med formuleringen ”sin innersta kärna rår man sällan på”. Den diktsamling jag har påbörjat kommer troligen att delas in i några olika underavdelningar, och jag överväger nu att använda uttrycket som rubrik till en av dessa kategorier; till de texter som handlar om identitet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s