oktober 2019 – Nina Thomasdotter, författare & konstnär

Lästips: De tyngdlösa

De tyngdlösa av Valeria Luiselli (2011, 2018) är kanske inte en bok för alla. Författaren experimenterar med olika tids- och fiktionsplan som går in i och ut ur varandra. Stämningar, händelser och personer smälter gradvis samman, och det finns gott om såväl paralleller som kontraster. Spöken dyker upp och försvinner, katter likaså och det råder en märklig ovisshet kring vad som är verkligt och inte. Känslan som uppstår hos läsaren är en slags behaglig förvirring. För mig var det en tankeväckande läsupplevelse.

När man skriver som Luiselli finns det en risk att några läsare inte hänger med och inte förstår. Romanen fick mig att fundera över hur viktigt det är för mig att läsaren förstår vad jag menar. En del av mig vill helst skriva så att det inte råder någon som helst tvekan, det ska inte gå att missuppfatta. Samtidigt får jag ibland lust att som Luiselli leka med perspektiven och lämna mer åt läsarens egna tolkningar. Det är en balansgång.

De tyngdlösa av Valeria Luiselli, 2011, 2018, Rámus förlag.

Katten – världens vackraste djur?

Den här helgen har jag träffat massor av fantastiska katter på kattutställning i Sparbankshallen i Varberg (samma byggnad som Arena Varberg och Konstpassagen, där jag kommer att ställa ut mina foton mot slutet av året). Det går att få riktigt fina porträtt av katterna där de sitter i sina lyxigt inredda burar i väntan på bedömning. Som regel har ägarna valt färger och dekorationer med största omsorg för att framhäva just sin katts unika skönhet – exempelvis bakgrundstyg i nyanser som kontrasterar fint till kattens ögonfärg. Hela tillställningen är en magnifik skönhetsupplevelse. Att katterna dessutom ser ut att må som prinsar och prinsessor gör det hela extra roligt.

På hemvägen fick jag en idé. Jag har vid det här laget en sådan uppsjö av kattbilder, både från utställningar och vardagliga sammanhang, att det nästan vore synd att inte göra något av dem. Kanske kan det bli en bok bestående av text och bilder; dikter och korta prosastycken i lekfull anda, ett slags försök att få grepp om kattens mångfacetterade och mystiska väsen? Det är en lockande tanke som jag nog tänker spinna vidare på.

Nedan: några bilder från helgens utställning. Tre individer, tre ansiktsuttryck. Vilken är din favorit?

Visitkort

Har gjort ett nytt visitkort och väntar nu ivrigt på leverans av de färdigtryckta korten. Tänkte att de kan komma väl till pass vid utställningen på Konstpassagen som startar i november.

Grönt och rosa kändes som ett naturligt val, det är mina favoritfärger. Kattsilhuetten har en dubbel betydelse; dels kan den symbolisera min självständiga natur, och så kan den förstås ses som en hyllning till min vackra och kloka katt Bella.

Sin innersta kärna rår man sällan på

I en av uppgifterna på Kreativt skrivande II fick jag en kommentar som gjorde mig väldigt glad. I texten hade jag varit inne och nosat på min känsla av utanförskap, något som i och för sig var mer påtagligt när jag var yngre, men som jag burit med mig och förhållit mig till hela livet. Jag avslutade texten såhär: ”Jag har aldrig trott att jag är förmer än andra, bara annorlunda. Kanske är annorlunda lika illa, men hur som helst är det svårt att göra något åt. Sin innersta kärna rår man sällan på.”

Svaret från handledaren var mycket uppmuntrande och fick mig att omedelbart känna mig upplyft och stärkt. Bäst av allt var de här meningarna: ”Du har humör och bett, och känner starkt för det du säger och påstår.” och ”Fortsätt skriva, lyssna bara på dem som vill dig väl. Var envis.” Underbart, eller hur? Ibland älskar jag verkligen den här kursen. Sanningen att säga så var orden egentligen inga banbrytande nyheter, och envis är jag nog redan så att det räcker. Men ändå, det är oerhört skönt att få tydlig bekräftelse på att jag befinner mig på rätt väg. Jag känner att handledaren, genom att uppmana till envishet, sätter fingret på något som är mycket betydelsefullt och avgörande inom skrivandet.

Sedan upptäckte jag att även jag själv hade satt fingret på något viktigt med formuleringen ”sin innersta kärna rår man sällan på”. Den diktsamling jag har påbörjat kommer troligen att delas in i några olika underavdelningar, och jag överväger nu att använda uttrycket som rubrik till en av dessa kategorier; till de texter som handlar om identitet.

Kommande konstutställning

Det har hänt något oväntat och jätteroligt! Nyligen fick jag ett erbjudande om att vara med på en konstutställning i Varberg, och idag blev det bestämt att projektet definitivt blir av. Utställningen kommer att ta plats på Konstpassagen i Arena Varberg, den startar i mitten-slutet av november och varar ända in i januari. De medverkande kommer att vara jag och en konstnär som heter Agneta Wennergren. Mitt bidrag kommer att bestå av ett tiotal foton. Temat blev också bestämt idag, i samråd med curator Eva Skogar – men vad det blir behåller jag för mig själv ett tag till. Det här var sannerligen en glad överraskning och jag ser verkligen fram emot det ärofyllda uppdraget!

Märkligt nog har det ramlat in en del förfrågningar om diverse fotojobb sedan jag stängde ner min hemsida som fotograf och bestämde mig för att satsa mer på skrivandet. Inga problem, både kameran och företaget finns kvar så det mesta går att lösa. Nedan en nytagen bild från ett helt annat sammanhang då min bror och hans band behövde en bild. Brorsan är den långhårige tuffingen i mitten.