Under arbetet med slutredigeringen av Alkoholisten & Parasiten upptäckte jag att det saknades en bild på en haj. Mina texter innehåller en del djurmetaforer och jag illustrerar dem gärna med bilder på djur. Bildarkivet är visserligen stort och innehållsrikt, men ingen av mina gamla hajbilder höll riktigt måttet för ändamålet. Så var fotograferar man enklast en haj lite hastigt och lustigt? På Universeum förstås. Sagt och gjort, det fick bli en tur till Göteborg.
På hemvägen kände jag mig nästan övertygad om att uppdraget hade misslyckats. Det är inte helt lätt att få bra bilder i akvariehallens halvmörker, där folk ideligen ställer sig i vägen och ungarna står och klappar med handflatorna mot glasrutan medan hajarna retsamt svischar förbi. Därför blev jag glatt överraskad när jag kom hem och gick igenom bilderna, och såg att jag har minst fyra-fem bilder som är bra nog för att kunna användas. Härligt! Bara att välja den bästa.
Ingen haj, men däremot en liten vän som bodde på regnskogsavdelningen.
Igår var jag på första mötet med en nybildad bokcirkel. Vi träffades hemma hos Jessika Lilja i Ängelholm och diskuterade Den underjordiska järnvägen av Colson Whitehead – en historisk roman som handlar om en ung flickas flykt från slaveriet på en bomullsplantage i Georgia. Det var intressant att se hur våra upplevelser av boken liknade varandras. Vi var alla ganska överens om att berättelsen, som är fylld av brutalitet och grymhet, hade vunnit på en mer djupgående gestaltning av karaktärerna. Ingen av oss hade riktigt fått grepp om huvudpersonens tankar och känslor. Vi enades också om att fasansfulla händelser fungerar bäst när det även finns ljusa episoder som kan utgöra kontraster till det mörka, annars känns det bara som en lång rad av hemskheter som avlöser varandra. Roligt att diskutera! Till nästa gång ska vi läsa något helt annat, nämligen deckaren Ur askan i elden av Peter Robinson.
Efteråt gick några av oss ut och käkade på indisk restaurang och pratade om en hel massa andra saker än boken. Mycket trevligt!
Det börjar bli dags att bestämma hur hösten ska se ut. Det som är klart är att jag ska gå Kreativt skrivande II på distans på Linnéuniversitetet och påbörja mitt nästa litterära projekt. Kursen går på halvtid i två terminer, men vad ska jag göra med resten av tiden? Har kommit in på två kurser till: Bilderboken i teori och praktik och Konflikthantering i skolan. Bilderboken i teori och praktik verkar väldigt rolig och jag skulle gärna vilja gå den. Kursen om konflikthantering i skolan valde jag eftersom jag har sökt jobb som elevassistent och tänkte att den kunde göra mig bättre rustad inför det. Har också sökt några jobb inom butik, industri och lager och väntar på besked. Spännande tid just nu då många olika dörrar står på glänt.
Årets sista dopp? Vattnet är kallt i Stora Hornsjön i slutet av augusti. /Foto: Astor Frank
De flesta hundpromenaderna tar mellan en och två timmar. När Trollet och jag går själva brukar jag lyssna på ljudböcker, och nu under sommaren även på Sommar i P1 – ett sommarprat med musik tar ca 90 minuter, så det passar perfekt. För ett litet tag sen lyssnade jag på författaren Eija Hetekivi Olssons sommarprat. Jag blev totalhänförd och förbluffades av hennes skakande sanningsord. Hon kämpaglödde och peppsnackade i radion på underbaraste förortsspråket så att jag vimmelkantrade och blev alldeles yrglad. Jag blev så lyckoinspirerad och ocensurerat imponerad av både ordbriljerandet och budskapet att jag direkt efteråt började lyssna på hennes bok Ingenbarnsland som ljudbok. Nu har jag snart lyssnat på hela och tänker fortsätta med uppföljaren Miira.
Nu är jag klar med de stora uppgifterna och har bara två mindre kvar innan sommarkurserna är slut. Till slutuppgiften i barn- och ungdomslitteratur fick vi välja fritt och jag valde att analysera Den vita stenen av Gunnel Linde som bok, ljudbok och tv-serie med fokus på identitet och genusperspektiv. Den vita stenen är en av mina absoluta favoritbarnböcker. Jag älskar stämningen i den och Lindes språk:
Nu tittade han på henne på det där sättet igen, och plötsligt kände Fia att det var något särskilt med henne idag. Hon fick lust att vara ett vilddjur och en lipsill och en förtrollad prinsessa på samma gång. Hon ruskade grinden och bet honom i handen, satte armen för ansiktet och grät riktiga tårar, smålog genom håret som hon inte kunde föra undan för att han höll fast henne. Då öppnade han handen och gav henne stenen. (Linde, G. 2014, s. 12)
Astrid Lindgren-kursen avslutades med en rejäl tenta på sex-åtta sidor. Min handlade om Mio, min Mio och jag skrev bland annat om skönhet och ondska, psykologiska nivåer, de vita fåglarnas betydelse, hästen som symbol för lycka och frihet, samt hästen som symbol för sårbarhet. Kanske är Astrid Lindgrens språk som allra vackrast och mest poetiskt i just Mio, min Mio:
Jag drev Miramis in i det där mörka. När han märkte att jag inte tänkte låta honom vända, satte han av nästan som i sken genom den trånga porten och vidare på de mörka vägarna som fanns där bakom. Vi rusade genom natten, det var svart omkring oss, och vi visste inget om vägen.
Men Jum-Jum var med mig. Han satt bakom min rygg och höll i mig så hårt, och jag tyckte om honom mera än någonsin. Jag var inte ensam. Jag hade en vän i följe, en enda vän, precis så som det var sagt. (Lindgren, A. 1960, s. 89)
Ibland får jag frågan om inte litteraturvetenskap är fantastiskt roligt och då måste jag bara svara: jo, det är det verkligen! Jag har lärt mig otroligt mycket av de kurser jag har gått och har läst så många böcker som jag nog aldrig skulle ha läst annars. Det är verkligen guld värt för mitt eget skrivande.
Under kursen Kreativt skrivande I kom jag i kontakt med begreppet ”författarens fingeravtryck”. Det som menas är de små saker som är specifika för en viss författare; vissa ämnen, stämningar och formuleringar – t ex beskrivningar av dofter, eller färgen gult – som har en tendens att återkomma och på så vis blir till ett slags kännetecken för just den författaren. I en uppgift skrev jag att jag tyckte att en viss författare använde sig av sina favorituttryck för ofta – jag upplevde dem som upprepningar och ansåg att texten skulle tjäna på en större variation. Läraren svarade mig då att dessa formuleringar kunde betraktas som författarens fingeravtryck. Efter att jag fått det förklarat för mig störde det mig inte längre, tvärtom insåg jag det fina med det. Man måste inte kämpa emot sig själv, man kan välja att bejaka saker också.
Läraren skrev att även jag kanske skulle komma att utveckla något i mitt skrivande som fungerar som mina fingeravtryck. Nu tänker jag att jag nog har börjat göra det, saker jag gillar i verkliga livet smyger sig nästan omärkligt in i mina texter. När jag bläddrar igenom manuset till Alkoholisten & Parasiten ser jag många fåglar, ormar och kattdjur. De dyker upp i flera olika sammanhang: som inslag i den faktiska berättelsen, som metaforer och som bilder. De uttrycker både mörker och ljus, frihet och instängdhet, styrka och svaghet. Inte så konstigt kanske, med tanke på att dessa djur hör till de vackraste och mest fascinerande jag vet.
Snart är sommarkurserna slut. Jag har en tenta på sex-åtta sidor, en slutuppgift på tre-fem sidor, en diskussionsuppgift inklusive kommentarer till minst två andra, samt ytterligare en mindre uppgift som samtliga ska bli klara till olika deadlines inom en och en halv vecka – nu gäller det att behålla lugnet och jobba på.
En timme om dagen har jag tid att sitta med bokmanuset. Just nu håller jag på och möblerar om bland textstycken och bilder. Det är som att lägga ett stort pussel. Vilken bild passar bäst till vilken text och i vilken ordning ska de placeras? När jag har möblerat klart tänker jag läsa igenom hela texten en sista gång och ändra på allt jag hittar som behöver ändras. Sedan räcker det, jag ska inte överarbeta och vara för mycket perfektionist – går jag i den fällan blir jag aldrig klar. Förlaget kommer säkert att ha synpunkter ändå, oavsett hur mycket jag redigerar i förväg. Det viktigaste är att jag slutför och skickar iväg. Jag har sagt att jag ska bli klar innan sommaren är slut och det kommer jag att bli.
Nu har beskedet kommit från Skatteverket om att min ansökan att byta efternamn har gått igenom. Det var tur, för jag har ju redan startat den här hemsidan med mitt nya namn… Nu heter jag alltså inte Johansson längre, utan Thomasdotter. Inte för att det är något fel på Johansson, men när min bok kommer ut vill jag inte ha ett av de vanligaste namnen i hela landet. Lika bra att byta nu, så jag hinner vänja mig.
Innan jag bestämde mig funderade jag på alla möjliga och omöjliga alternativ; fantasifulla, naturromantiska namn som Tusensköna, Stensöta, Renfana, Valasjö, Tornseglare, Järnsparv och Sidensvans. Eller varför inte Natrix, det latinska namnet på den lilla vackra europeiska snoken. De flesta namnen var antingen redan tagna, eller så innehöll de å, ä eller ö, vilket inte blir så bra internationellt eller i en web-adress. Till slut bestämde jag mig för Thomasdotter, vilket känns logiskt eftersom min pappa heter Thomas. Thomasdotter är inte för krångligt och inte fullt så udda och uppseendeväckande att det gränsar till fånigt. Dessutom finns det faktiskt bara mellan fyrtio och femtio personer som heter Thomasdotter i efternamn i Sverige idag, så det är ganska ovanligt. Jag känner mig nöjd. Nina Thomasdotter kommer nog att se bra ut på bokomslagen.
I förra veckan fick jag svar från Bokförlaget Max Ström. Jag hade tidigare mejlat dem en kort beskrivning av mitt manus och frågat om det är någon idé att jag skickar in det, det står nämligen på deras hemsida att de inte ger ut skönlitteratur (de ger ut fotoböcker av hög kvalitet). Jag är inte säker på vilken genre min bok kommer att hamna i. Inte ens min handledare på kursen Kreativt skrivande I visste riktigt, utan trodde att det där med genre löser sig när boken väl kommer till ett förlag. Här är svaret jag fick från Bokförlaget Max Ströms publisher:
Hej Nina.
Tack för ditt mejl.
Det här låter som ett angeläget projekt. Men tyvärr är vi inte rätt förlag för dig, även om du tänker dig fotografier också. Vi skulle helt enkelt inte kunna göra denna bok rättvisa rent försäljningsmässigt. Därför måste jag be att få tacka nej. Lycka till med projektet!
Kalla mig galen, men jag tycker att det låter väldigt positivt! Det är ett nej, men han skriver att min bok låter som ett angeläget projekt. Det tror jag också, jag tror att den ligger helt rätt i tiden. Efter #MeToo har många dörrar öppnats och det har blivit lättare att prata om exempelvis mäns våld mot kvinnor. Åh, vad jag ser fram emot att få skicka ut min bok i världen. Det känns som att det här kan bli riktigt bra.
Första blogginlägget. Det kommer att bli en utmaning! Jag vet bara alltför väl hur det brukar bli. Jag har bloggat förut, det är vansinnigt roligt och vips sitter jag där och gör minst ett inlägg om dagen, med massor av bilder, tjugo eller trettio bilder per blogginlägg var inget ovanligt när jag höll på som mest… Men den här gången får det inte bli så. Att blogga slukar tid, och nu måste jag använda min dyrbara tid till annat, nämligen att skriva klart mitt första bokmanus. Max ett blogginlägg i veckan! Eller, absolut max två, i undantagsfall, om det inte går att undvika…
På bilden nedan syns jag och min katt Bella. Bella är två år och jag är snart fyrtiotre. Bella är av rasen brittiskt korthår, färgen heter blåspotted. Bilden tog vi i all hast alldeles själva ute i trädgården nyss, med kameran på stativ och fjärrutlösare. Det duggregnar och hela luften kryllar av myggor och äckliga blinningar, eller bromsar som de egentligen heter. Fort gick det, för vi ville bara få det avklarat så vi kunde gå in igen.
Nina Thomasdotter, författare & konstnär 